Pengar och värde är inte vad vi tror

MÅNGA PRATAR om att tjäna pengar. Men jag vill här diskutera något mycket svårare. Hur skapar man pengar? Och hur får man pengarna att få och behålla sitt värde?

En grundläggande föreställning, som är mycket vanlig, är att ekonomi handlar om pengar, detta är egentligen fel, pengar är ett verktyg för att lättare kunna bedriva handel med varor.

Förr var svaren på sådana frågor åtminstone något begripliga för de flesta. Pengar skapades då genom att ädla metaller präglades till mynt och att halten garanterades av en stämpel, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som är så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta. Talermyntet med Maria Theresias bild, vilket var ett älskat tunt guldmynt, blev gångbart nästan överallt på vår kontinent.

Guld kunde dock emellertid inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas ökade behov av penningmängd, och detta blev till en gyllene boja på tillväxten.

England övergav, eller kanske snarare lyckade fly, så 1931 guldmyntfoten, vilken tidigare garanterade valutans värde i guld, alltså att valutan stod stadigt på en fot av guld, och exemplet följdes inom kort av andra länder.

Detta ägde rum i samband med att Bank of International Settlements (BIS), Internationella regleringsbanken på svenska, och att International Monetary Fund, IMF skapades.

Detta skapande var nu inte enbart en godtycklig och olyckligt vald slump, som det skulle komma att visa sig senare, och vilket vi ser konsekvenserna eller bevisen för idag.

Inom internationell handel fanns dock guldet kvar till 1960-talet som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.

Vilket då alltså fortfarande utgjorde en form av gyllene värdeboja för ekonomiernas ohämmade tillväxt i form av fiktiva värden, alltså värden som bygger på en efterfråga.

Senare kom dessa system att ytterligare kompletteras med ett system vilket benämns Fractional reserve system, och som en principiellt sista spik i denna kista så avreglerades den svenska kreditmarknaden år 1985 av den svenska regeringen.

När sedan kronvalutan tvingas frångå sitt fasta växelkursvärde, så går denna realvärdeanpassningsprocess in på sitt upplopp.

Sedan guldet försvann från penningväsendet har det blivit svårare att svara på vanligt folks frågor, hur pengar skapas och hur dessa behåller sitt värde. Pengar är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter utan realvärdegrund.

Men hur går då detta skapande av pengar till, egentligen?

Alla pengar skapas genom skuldbildning

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan av en valutabildning, det vill säga att bankerna bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel1 och Basel 2 heter dessa regleringar inom IMF.

Det är inom detta som det i ovan nämnda Fractional reserve systemet, med den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktions reserv får banken låna av riksbanken mot en repa.

Detta innebär att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa). Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank, till den då rådande reporäntan.

Det är med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att kreditexpandera beloppet till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare.

Detta innebär att ett valutabelopp på 1000 kronor har expanderats till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor. I normal terminologi benämns detta fenomen som inflation.

I fastighetssammanhang göms begreppet i något som kallas för värdeökning, men som egentligen inte är något annat än en ren inflationseffekt. Bankernas kreditexpansion kan därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom.

På detta sätt har även bankernas kreditexpansion skapat dold inflation, men som genom att valutavolymen expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden börjar få direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin.

Denna fiktiva värdegrund har sedan även omsatts i olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationsverkande effekt. Dessa instrument kan i viss mån liknas med de övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså i det närmaste fullständigt utan real värdegrund.

Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala ekonomin inte förmår bära upp ytterligare fiktiva värden utan det att valutan börjar direktinflateras. Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående hyperinflation vilken givetvis börjar på de geografiska platser där valutan realiseras till fysisk värdegrund, alltså till pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala ekonomin.

De pengar som redovisas i olika kontoutdrag och avräkningar härstammar bl. a ifrån samspelet mellan riksbanken och bankväsendet.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av finanspolitik eller valutapolitik.  Dock är alltså detta lite av en hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip helt har mist sina effekter på grund av att ytterligare aktörer agerar på valutamarknaden genom att privatbankerna tillåts påverka valutavolymen.

Men om detta vet vanliga individer emellertid nästan ingenting.

Hur detta egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministern har ”framgångsrikt” idkat "learn by doing". Några representanter (antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige kan också besvara frågorna hur pengar skapas och behåller sitt värde.

Det finns ingen lärobok i ämnet, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer "Källa" som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger söks det förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas och lär av varandra hur man gör.

Detta sker exempelvis i sammanslutningar som Bilderberg gruppen och trilateralerna.

Bundesbank i Tyskland och Federal Reserve i USA ger privatlektioner till kollegerna världen över.

Hur individerna på insidan ser på penningskapandet illustreras i den unika uppsatssamlingen "The Art of Monetary Policy" redigerad av David C Colander och Dewey Daane (Sharpe, New York 1994). Boken är tillägnad minnet av Alan Holmes, en inom den penningvårdande kåren legendarisk tjänsteman i USA. Observera att titeln talar om en konst, inte en vetenskap.

MEN VANLIGA medborgare och riksdagsledamöter har emellertid inte en aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar och som skapar värdesäkrade pengar, eller kanske snarare inte skapar värdesäkrade pengar.

De flesta vanliga individer lever i villfarelsen, att banker och penningvårdare verkar för samhällets bästa. Vilket knappast på något sätt ens kan sägas vara den rådande verkligheten.

Med avseende på den transparens som valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien borde ha rests frågor kring penningskapandet, om inte annat så i alla fall utifrån att i princip ingen information finns att uppbringa om skapandet av pengar.

Men till och med religionen beskriver ju att förledandets bästa bedrägeri är övertygelsen om att inte existera.

I denna okunskapens dimma lämnar nu de nationella parlamenten i allt fler länder över frågan till riksbankerna som blir självständiga. Det är anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll. Och inom Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Frankfurt.

Men medborgarna måste resa sig i förtvivlan över beslutsordningen.

Utan att medborgarna får ett uns upplysning om vad det innebär att skapa pengar och se till att deras värde varar skall medborgarna medverka till beslut om riksbankens oberoende av riksdagen, och beslut om att ingå i en europeisk monetär union.

Detta måste för demokratins skull absolut genast förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett valutasystem. Men ett av annan otillbörlig part kontrollerat valutasystem, det överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som valutasystemet inte kontrolleras av staten så är hela den demokratiska ordningen en ren schimär, detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.

Skogs Ekeby 2008-03-29

Carl Norberg