Ringarna

2008-10-11

Nu har alltså till sist ifrån bildandet av BIS och IMF, vilket företogs av skaparna eller deras arvingar till dessa dagens investmentbanker, systemet äntligen räddningslöst gått i graven.

 

Den stora finans kollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och England, och den innebar en försvagning av i princip allt, till och med av offentliga myndigheters makt.

 

Det var redan i begynnelsen av denna kris säkerställt att Anglo-Amerikanska bankirer bestämt sig för installationen, av en Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland och en kommande ariseringsprocess 1933, alltså utplundring av judiska tillgångar under religiösa förespeglingar.

 

W. Harriman & Co., var ett företag som var väletablerat för drift inom denna typ av företagsamhet, och dessutom rikt på tillgångar från deras tidigare Tyska och Ryska affärsverksamhet, denna bankirfirma sammanfogades med det Brittisk-Amerikanska investerings huset, Brown Brothers, i januari 1931.

 

År 1931 så hette alltså den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Bank of England Chefen, Montague Normand Ring, vilken för övrigt inte av en slump, var en före detta Brown Brothers partner, vilkens farfar hade varit chef för Brown Brothers under amerikanska Inbördeskriget.

 

År 1931 så ledde en Prescott Bush New York kontoret, för Brown Brothers Harriman, och hade en partner som var denne Montagu Norman Rings intima vän, hans namn var Thatcher Brown.

 

Samtidigt vidare, i Frankrike, så hade den internationella fredsrörelsen sin förgrundsfigur i Aristide Briand, vilken i böcker tryckta fram till hans död, beskrivs som en av den franska socialismens mest framstående män.

 

Briand upptäckte dock att saker och ting ter sig annorlunda ifrån maktens ansvar sett, än från oppositionens bänkar, särskilt om egennytta finns med i bilden.

 

Ett av Briands stora patos var frågan om Versaillesfördraget och krigsskadeståndet för Tyskland, där Briand medverkade i samma kommittéväsende som Allen och John Foster Dulles, Hjalmar Schacht, Jakob och Markus Wallenberg, Owen Young, Charles Dawes samt Averell Harriman, och i detta utgjorde han ensam oppositionen emot svenska familjen Wallenberg och de övriga.

 

Briand fick för övrigt Nobels fredspris 1926. Priset delades med Gustav Stresemann, vilken i historieböckerna lustigt nog framhålls som varande en supporter till krigsindustriella komplexet, (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp).

 

Denne Aristide Briand, hade nu så lägligt för dessa krigsindustrins män faktiskt avlidit den 7:e mars 1932, av orsaker som inte så helt klart framgår, och på begravningsdagen ( lördagen den 12:e ), så vill det sig nu inte bättre än att Ivar Krüger, den store givaren av fredslån till stater, tar livet av sig, och detta dessutom i den röra som Paris är vid detta begravningstillfälle.

 

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till Adolf Hitler i november 1932.

 

 ” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose (your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

 

Oaktat detta, så var det faktiskt val i Tyskland på söndagen den 13:e mars 1932, och det bar sig ju inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt också försvann (200 000), vilket medförde att hela valproceduren senare fick göras om.

 

I samband med detta kanske man skall påminna om, att Herr Hitler i början på året inte var Tysk medborgare, och i detta inte ens möjlig som politisk befattningshavare.

 

Detta var dock inget man hade glömt bort, även om man vid tidigare försök ifrån inrikesminister Frick (inrikes minister 23/1 1930) hade misslyckats med att göra Herr Hitler till tysk medborgare. Detta första försök åstadkoms genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis, vilket som offentligt ämbete automatisk skulle rendera i ett medborgarskap för denne.

 

Detta misslyckades nu emellertid som bekant är. Och detta eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit straffad och lagförd för statskupp.

 

Men inom tiden ifrån januari 1932 till vad som således blir över fram till mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt således helt lagstridiga företag, att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

 

Detta genom att under dessa i princip två återstående månader, lyckas med att utnämna Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick, i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap, vilket sedermera gjorde Hitler valbar till kanslerämbetet

 

Ivar Kreuger som var i Paris för att få ett borgensåtagande signerat, av dem som sedermera blev Kungskommission märkligt nog, och som hade tvingats till detta genom att en Amerikansk bank, National City Bank, grundad av en William Rockefeller och med en vid tiden för dettas varande chef vid namn C. Mitchell, vilken alltså förvägrade utbetalningen för att förhindra slutbetalningen av det Tyska fredslånet. Den svenska representationen fullföljde sitt uppdrag och när allt är klart, och när andra banker således kan bistå betalningen, då skjuter sig Ivar Kreuger?

 

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr Charles Lindbergh.

 

Däribland återfanns så även en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är högst densamme person vilken uppsöktes av häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en framställan om en valutakredit på 75 millioner dollar å Ivar Kreugers vägnar.

 

Man kan väl säga utan att tveka att det inte precis var Herr Mitchells enda styrelse uppdrag. Han var ju även styrelsekollega med Marcus Wallenberg i ett otal styrelser vid denna tid.

 

Kreditens syfte var att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma medföra. Vilket även var en förutsättning för att dessa bankirer skulle kunna sjösätta det nya finans och valutasystemet med kreditexpansionsmöjligheter som bas för valutabildningen.

 

Framställan avslogs sedan inte helt oplanerat

 

Versaillessystemet, var ägnat att kollapsa därav Dawes och Young i ovan beskriven brottslighet.

 

Och således hade kommittéligan (Dulles, Wallenberg, Schacht, Young , Dawes) otvivelaktigt föresatt sig redan ifrån början att systemet skulle haverera, och vilket detta system naturligtvis också sedermera gjorde.

 

Och sedan så skulle alltså dessa bankirer införa ett nytt finanssystem, vilket de alltså gjorde 1931, med Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken), vilken finns kvar än i dag.

 

En nyckelperson i skapandet av Bank for International Settlements, var Hjalmar Schacht, vilken var en av dem som låg bakom Hitlers styrelseskick, och som var en principiellt Anglo-brittisk agent, eller närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef, Montague Norman Ring.

 

I maj 1933, bara kort efter Hitlerregimen var etablerad, nåddes en överenskommelse i Berlin för koordinationen av all Nazistisk handel med U.S.A. "Harriman Internationella Co.," vilket leddes av Averell Harrimans närmsta kusin Oliver, vilken skulle vara huvudansvarig för ett syndikat bestående av 150 företag och personer, och i och med detta dirigera "all export från Hitlers Tyskland till Förenade Staterna".

 

Detta fördrag hade förhandlats fram i Berlin, mellan Hitlers nationalekonomiminister, Hjalmar Schacht, och USA:s senare utrikesminister John Foster Dulles, internationell advokat, vilken av en slump även var advokat för dussintals av Nazistiska företag, naturligtvis med benägen rådplägning av Max Warburg och Kurt von Schroeder.

 

John Foster Dulles skulle som sagts senare komma att bli amerikanskt Statsråd, och en stark kraft inom det Republikanska Partiet på 1950-talet. Fosters vänskap och den omständigheten att hans bror Allen (direktör för Centrala Intelligens Agenturen), verkligen hjälpte Prescott Bush till att bli Republikansk senator från Connecticut, det är helt otvivelaktigt.

 

Och att detta var till ovärderlig nytta för George Bush, i hans klättrande till höjder inom en "hemligt agerande myndighet," att båda dessa Dulles bröder var advokater för Bush familjens långtgående företa, det kan ha haft en viss betydelse.

 

Under 1930-talet, så arrangerade John Foster Dulles skuldsaneringen för Tyskt näringsliv. Detta skedde naturligtvis som lätt inses, under intensiva kontakter med de svenska representanterna, familjen Wallenberg Omstruktureringen för Tyska företag ägde rum under en serie av dekret utgivna av Adolf Hitler, men som sagt, utarbetade av andra. I dessa behandlar, Dulles en träffande balans emellan intresse hänförligt till väl valda, större investerare, och det uppkomna behovet av en växande Nazistisk krigsindustri med apparater för skapande av tanks, giftgas, etc.

Dulles skrev till Prescott Bush under 1937 angående ett sådant arrangemang.

 

Tyska-Atlant Kabel Företaget, ägandes Nazistiska Tysklands enda telegraf kanal till Förenta Staterna, hade uppgjorda skuld och hanterings överenskommelser med Walker-Harrimans bank under 1920-talet.

Ett nytt påbud skulle nu ogiltigförklara de överenskommelser, vilka ursprungligen nåddes med det icke Nazistiska, gemensamt officiella myndigheterna. Dulles bad Bush, vilken skött dessa affärer för Averell Harrimans räkning, om att få Averell's signatur på ett brev till det nu Nazistiskt officiella systemet, med vidgående av/till ändringar.

 

Dulles skrev:

"Sept. 22, 1937 "Herr. Prescott S.Bush "

59 Wall Street, N.Y.

 

"Kära Press,

 "Jag har tittat över brev gällande German-American [sic] Kabel Företaget, till Averell Harriman. Det skulle framstå som att bara rättigheter i sak kan hävdas i fall där de skapa vänja i banker, och att inga giltiga förlägenheter kan resultera, så långt såsom värdepappers ägare har intresselinje, för ditt samtycke i ändring av bankernas överenskommelse.

"Er Tillgivne ,

"John Foster Dulles"

Dulles bifogade ett föreslaget utkast till svar, Bush fick Harriman's signatur, och ändringarna gick genom

I samband med dessa arrangemang, Så försökte nu Tyska Atlant- Kabel Företager undandra sig betalningarna av dess skulder till mindre Amerikanska långivare. Pengarna skulle användas till att istället beväpna den Nazistiska staten, under ett påbud av Hitlers regimen.

Trots enträgna ansträngningar av Bush och Dulles, så beslöt en New York domstol att denna speciella Hitler "lag" var ogiltig i Förenta Staterna; små långivare, inte delaktiga i förhållandet mellan bankirer och nazisterna, var berättigade till betalning.

 

I detta och några andra försök till svindleri, kom avsedda offer undan med sina pengar.

Men Nazistisk finans och politisk omorganisation gick före till dess tragiska höjdpunkt.

 

 

 

 

Vill du fortsätta läsa texter av Carl Norberg?

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram