# Maktdelningsparodin: När "gentlemen's agreement" möter vilde-safari

Välkommen till begravningen av svensk parlamentarism. Inte för att den dog våldsamt, utan för att den långsamt kvävdes under en filt av informella överenskommelser som ingen längre respekterar – samtidigt som alla låtsas som att det regnar.

Låt oss nämligen tala om det makabra i den svenska "maktdelningsprincipen". Eller rättare sagt: *principens fullständiga frånvaro*. I en normal demokrati har man en konstitution, domstolar som dömer i tvister, tydliga regler för hur omröstningar går till och ett politiskt system som inte bygger på att partiledarna litar på varandra som om de vore med i en sodastreamer-reklam från 80-talet.

Men i Sverige? Här har vi **kvittningssystemet** – ett slags hederskodex från 1800-talets duelleringsetik, implementerat i en modern riksdag. "Jag lovar att inte rösta om du lovar att inte rösta, för annars blir det orättvist." Det är ungefär lika hållbart som att lösa gängskjutningar med en gemensam fika.

## Maktdelning? Skrattretande.

Titta på vad som händer. SD kallar in två ledamöter som var utkvitterade. Oppositionen skriker "kupp!" Media gastar "demokratisk kris!" Och vad gör Moderaternas Mattias Karlsson? Han säger att "partierna inte litar på varandra".

Ja, *TACK FÖR DEN UPPLYSNINGEN*, kapten självklar! Litar man på varandra när man har byggt en regering på att *aktivt exkludera* två partier (V och MP) medan man *aktivt inkluderar* ett tredje (SD) som man samtidigt säger sig inte lita på? Det är som att fråga om en mordbrännare litar på en gasoltub.

Den svenska modellen har i decennier vilat på en absurd premiss: *att folk väljer att följa regler även när det inte passar dem*. Det kallas förtroende. Och förtroende är underbart – tills det brister. Och nu har det brustit. Inte för att SD är onda (även om deras agerande är cyniskt), utan för att systemet var *byggt för att brista*.

## Makaber poäng: Inga regler, bara vibbar

Fundera på detta: En riksdagsledamot har ett *personligt mandat*. Enligt grundlagen får den rösta EXAKT som den vill. Partipiskan är en social konstruktion, inte en lag. Ändå beter vi oss som att vildar är landsförrädare när de använder sin *lagstadgade rättighet*.

Linda Lindberg säger att vildar borde "lämna riksdagen" om de inte är lojala mot sitt parti. Ursäkta? Sedan när är det olagligt att ha en egen åsikt som folkvald? Jo, sedan partierna bestämde att deras maktanspråk är viktigare än väljarnas mandat. Det är korruption av demokratins själva idé – fast paketerad som "stabilitet".

Och kvittningssystemet då? Det är inte en lag. Det är inte ens en riksdagsordning. Det är en **gentleman's agreement** – dvs en överenskommelse som bara fungerar så länge alla beter sig som gentlemän. Men vad gör man när ena sidan består av folk som uttryckligen *säger* att de inte är gentlemän? När de bygger sin identitet på att spränga konventioner? Då sätter man sig ner och skriver... ja, *faktiska regler*. Men det har man inte gjort. För att regeringen inte *vill* ha tydliga regler. De vill ha ett system där man kan tolka överenskommelser retroaktivt.

## De drabbade: "Vi litar inte på varandra"

Se på Mattias Karlssons ansiktsuttryck. Han är *besviken*. Inte arg. Inte handlingskraftig. Bara... besviken. Precis som en pappa vars tonåring kommit hem för full för att kunna stava till "förlåt". "Det är otroligt viktigt att vi kan få tillbaka ett förtroende", säger han. Jaha. Och hur ska det gå till? Med en fika? En kurs i konflikthantering? Med att be talmannen Norlén blåsa i en träflöjt och sjunga "We are the world"?

MP, C, V och S är ute och cyklar när de tror att de kan "utesluta SD från mötet" som om det vore en buse i skolmatsalen. Hallå? SD är *största parti i underlaget*. Ni kan inte mobba bort dem. De sitter vid bordet. Om ni inte gillar det får ni bilda en egen majoritet – men det har ni inte rösterna till. Så grattis. Det här är ert liv nu.

## Det makabra: Demokrati som improvisationsteater

Det mest skrämmande är inte att SD fuskade. Det är att **hela systemet bygger på att ingen fuskar**. Det finns ingen domstol som prövar kvittningsöverenskommelser. Det finns inget straff för att rösta när man var utkvitterad – förutom att andra blir sura. Och i politiken är "sura" inte ett särskilt avskräckande straff, speciellt när man redat har makten.

Tänk er samma sak i andra sammanhang:

- Fotboll: "Vi tänker inte använda VAR, för vi litar på att spelarna säger till när de gör handsspel."

- Skatt: "Vi tänker inte ha kontrolluppgifter, för vi litar på att företagen är ärliga."

- Trafiken: "Vi tar bort alla fartkameror, för rattfyllerister brukar ju göra rätt för sig."

Det vore vansinne. Men i riksdagen är detta *normen*. Och när normen bryts då är det kris. Krisen är dock inte att SD betedde sig illa. Krisen är att vi i årtionden byggt en demokrati på sand – och nu har tidvattnet kommit.

## Avslutande absurditet

Hannes Hervieu säger att svenska folket måste kunna lita på överenskommelserna. Varför då? Svenska folket har väl aldrig blivit tillfrågade om kvittningssystemet? Det är en intern angelägenhet för ett gäng karriärpolitiker som trängs i en kammarfoajé och spelar alpha-vargar.

Förtroendet för riksdagen sjunker för varje sådan här cirkus. Och det enda partiet som tjänar på det är... ja just det, Sverigedemokraterna. För ju mindre folk litar på systemet, desto mer lockande blir de som säger "systemet är korrupt, rösta på oss så ska ni få se på riktig politik".

Och där har vi den makabra cirkeln sluten. Genom att runda kvittningssystemet bevisar SD precis det de alltid påstått: att de andra partierna är naiva, att förtroende är förlorat, och att det enda som räknas är makt.

Grattis alla inblandade. Ingen vinner. Demokratin förlorar. Och vi som tittar på kan bara skaka på huvudet och konstatera: **det här är vad som händer när man styr ett land med silvertejp och goda avsikter.** Silvertejpen lossnade. Och goda avsikter, det hade varken SD eller övriga från början.