# Suveränitetens kraschlandning: När "folket" tittar på medan adeln leker monopol

Vi har redan konstaterat att riksdagen liknar en fars på Boulevard-teatern. Att kvittningssystemet är en gentlemannagrej som ingen gentleman respekterar. Att maktdelning är ett skämt när regeringen bygger på "lita på mig"-löften mellan partier som aktivt avskyr varandra.

Men nu måste vi backa bandet ytterligare. För det här handlar inte bara om en enskild omröstning. Det handlar om hela **fiktionen** – den där fina läroboksbilden där makten "utgår från folket", där kungen är en snäll symbol och där dina rättigheter står skrivna i sten.

Spoiler alert: Det är sandpapper, inte sten. Och vinden har börjat blåsa.

## Valboskapet och den politiska adeln

Låt oss börja med det uppenbara som ingen vågar säga högt: **Folket är suveränt exakt en dag vart fjärde år.** Resten av tiden är ni åskådare till en pjäs som ni inte skrivit, inte regisserat och inte får recensera förrän nästa val.

Regeringsformen säger att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket". Vackert. Poetiskt. Och fullständigt vilseledande. För det språkliga valet är genialiskt i sin svekfullhet: makten *utgår* från folket – alltså den *lämnar* er. Den delegeras. Den överlämnas. Den förflyttas till en politisk adel som sedan under fyra år gör i princip vad den vill, så länge den kan hävda att någonstans, i någon portalparagraf, står det att den faktiskt får göra det.

När SD "kallar in" två ledamöter som inte skulle rösta – vem utövar då egentligen makten? Jo, Linda Lindberg. En gruppledare. Inte folket. Inte ens riksdagen i kollektiv bemärkelse. Utan en enskild person som fattar ett beslut i korridoren bakom kammaren. Och hennes motivering? Att majoritetsförhållandena ska bestå. Vilken majoritet? Jo, den majoritet som *folket* röstade fram för över tre år sedan. Men eftersom vildar hoppat av och partier bytt sida och förtroendet kollapsat, så är den majoriteten en teknisk restprodukt – inte en levande viljeyttring.

Detta är inte folksuveränitet. Det är *parlamentarisk feodalism*.

## Kungen som stöttepelare – ironiskt nog

Och här blir det makabert på riktigt. För medan politikerna ägnar sig åt sitt sandlådekrig om vem som fick rösta när, så sitter det en man med absolut straffrättslig immunitet på slottet. Enligt 5 kap. 8 § regeringsformen kan kungen **inte åtalas** för sina gärningar.

Låt det sjunka in.

En vald politiker som fifflar med kvittningssystemet kan kritiseras, hängas ut i media, kanske uteslutas ur sitt parti. Men kungen? Han står över lagen. Inte för att han har någon reell makt, utan för att konstitutionen bevarat själva *formen* av envälde utan något av dess innehåll. Eller rättare sagt: innehållet är symboliskt, men *formen* är juridiskt reell.

En suverän – i klassisk mening – är den som står över sina egna lagar. Och i Sverige har vi bevarat precis denna anakronism. Vi skrattar åt kungahuset som turistattraktion, men i lagboken vilar den absoluta immuniteten kvar som en sovande dinosaurie.

Tänk er om Ulf Kristersson hade haft samma immunitet. Tänk er om Linda Lindberg kunde begå valfusk och sedan säga "tyvärr, ni kan inte åtala mig, jag är statschef". Absurt? Ja. Men absurt på precis samma sätt som att vårt demokratiska system bygger på en gentleman's agreement som precis sprack.

Skillnaden är att kungens immunitet är **lagstadgad**. Kvittningssystemet var en *informell överenskommelse*. Den ena anakronismen är alltså mer robust än den andra – och det borde säga oss något om prioriteringarna i grundlagens konstruktion.

## Relativa rättigheter: Den politiska adelns favoritverktyg

Återigen till oppositionens skrik: "De underminerar demokratin!" "De manipulerar resultatet!" "Det är odemokratiskt!"

Och återigen måste vi ställa den obekväma frågan: **Vad betyder egentligen "odemokratiskt" i ett land där dina fri- och rättigheter är relativa?**

För det är ju så här: Din yttrandefrihet, din demonstrationsfrihet – allt det där fina som står i grundlagen – är inte okränkbart. Det är begränsningsbart. När som helst. Med vanlig lag. Så länge riksdagen tycker att det är "godtagbart i ett demokratiskt samhälle". Det är som att säga "du får säga vad du vill, men om vi tycker att det du säger är jobbigt, då bestämmer vi att du inte får det längre".

Och vem är "vi"? Jo, samma politiska adel som just stiftade en lag om medborgarskap med hjälp av ett fiffeltrick. Samma adel som nu säger att SD är odemokratiskt. Men om samma adel, genom vanlig lag, kan inskränka dina rättigheter – vad skiljer dem från SD egentligen? Att de beter sig *artigt* när de gör det?

Problemet är inte att SD agerar illa. Problemet är att **hela systemet är konstruerat för att den som har majoriteten kan göra nästan vad som helst**, så länge den håller sig inom ramarna för "ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle". Och vem avgör vad som är godtagbart? Jo, samma majoritet.

Det är en cirkel. En sluten, självrefererande loop där makten legitimerar sig själv.

Och eftersom Sverige *saknar en oberoende författningsdomstol* med makt att ogiltigförklara grundlagsstridiga lagar – till skillnad från Tyskland, USA, Frankrike, ja nästan alla andra demokratier – så är det i praktiken politikerna själva som sätter gränsen för sin egen makt.

Vill ni ha en tydligare definition av **politisk korruption** än så får ni leta länge.

## Den privata makten: Suveränitetens verkliga grav

Men det mest ironiska i allt detta är att medan politikerna bråkar om huruvida två ledamöter skulle ha röstat eller inte, så pågår en långsamt krypande maktförskjutning som gör hela deras lilla teater irrelevant.

**Regeringsformen reglerar "offentlig makt".** Punkt. Alltså staten, kommunerna, regionerna. Men vad händer när den verkliga makten inte längre är offentlig? Vad händer när Google avgör vad du får se, när Blackrock äger ditt bostadsbolag, när Amazon bestämmer över arbetsvillkoren för halva logistiksektorn?

Då är den "offentliga makten" en krympande ö i ett hav av privata imperier. Och dessa imperier har inget demokratiskt mandat. De har inga grundlagar att förhålla sig till, förutom de som den politiska adeln anpassar efter deras behov.

För det är så det fungerar: När välfärden privatiseras, styrs den inte av offentlighetsprincipen utan av **aktiebolagslagen**. När samhällsinfrastrukturen ägs av riskkapital, då är det inte dina rättigheter som medborgare som räknas – det är dina möjligheter som konsument. Och skillnaden är monumental.

En medborgare har rättigheter som staten måste respektera (i teorin i alla fall, se ovan om relativa rättigheter). En konsument har... ett kontrakt. Som företaget kan ändra när det vill. Som du kan säga upp. Men du kan inte bo utan bostad, du kan inte leva utan mat, du kan inte delta i samhället utan tillgång till digitala plattformar.

Maktförskjutningen från offentlig till privat är den tysta revolutionen som ingen pratar om. För att politikerna har *intresse* av att inte prata om den. De är beroende av kapitalet. Utan skatteintäkter från storföretag, utan låga räntor från finansmarknaden, utan techjättarnas algoritmer för att nå ut i valrörelser – då faller hela deras maktutövning samman.

Linda Lindberg tror att hon räddade majoriteten genom att kalla in två utkvitterade ledamöter. Men sanningen är att den *verkliga* majoriteten – den som bestämmer över realekonomin, informationsflödena och de globala spelreglerna – sitter i styrelserum på Manhattan, i Shanghai och i Silicon Valley. Och de bryr sig inte ett dugg om kvittningssystemet. De bryr sig om avkastning.

## Avslutning: Fiktionen som legitimerar sig själv

Så här landar vi:

**Kvittningscirkusen** är symptomet. **Den frånvarande maktdelningen** är förutsättningen. **Den relativa rättighetslagstiftningen** är verktyget. **Kungens immunitet** är anakronismen som bevisar att suveränitetsbegreppet aldrig reformerades – bara övergavs. **Den privata maktförskjutningen** är den verkliga suveränen som ingen talar om.

Och folksuveräniteten? Jo, den står där i grundlagens första paragraf. Likt en fågelskrämma på ett fält där ingen odlar längre. Den skrämmer bort bönderna från att ställa obekväma frågor, för "det står ju i grundlagen att makten utgår från folket, så det är lugnt".

Men är det lugnt? När valboskapet en gång vart fjärde år släpps in i båset för att kryssa i rutor, för att sedan under resten av mandatperioden titta på när en politisk adel och en privat kapitalelit tillsammans förvaltar en suveränitet som ingen av dem egentligen besitter?

Det är inte en demokrati. Det är ett **oligarkiskt skådespel** med demokratisk kuliss. Och dagens cirkus om kvittningssystemet är bara en särskilt dåligt regisserad akt i en pjäs som borde ha satts upp på en teater för länge sedan – inte i en riksdag som låtsas vara folkets hus.

Ridån har gått upp. Fiktionen håller på att spricka. Och frågan är bara: kommer någon att kräva sin suveränitet tillbaka, eller fortsätter vi applådera för att det är det enda vi lärt oss?