Om man analyserar denna artikel ur perspektivet **vad AI redan idag klarar av att göra**, framstår texten som ett förslag som delvis försöker lösa **gårdagens personalproblem med gårdagens institutionslogik**.

Artikeln antar att lösningen på domarbrist främst är att rekrytera fler människor i nya kategorier. Men 2026 är det inte längre självklart att den primära flaskhalsen är mänsklig arbetskraft. I många delar av domstolarnas arbete är flaskhalsen istället:

* informationsbearbetning

* dokumentmassa

* tidskrävande standardmoment

* prioritering

* handläggningslogistik

* rättskällesökning

* beslutsförberedelse

Allt detta är områden där AI redan idag kan göra betydande arbete.

---

# 1. Artikelns grundantagande: fler domare behövs

Skribenterna säger i princip:

> Många mål är enklare. Därför bör nya domare med begränsad behörighet döma dem.

Det är ett rationellt resonemang i ett rent mänskligt system.

Men om AI redan kan hantera stora delar av “enklare målens” arbetsbörda blir frågan:

> Behövs fler domare – eller färre administrativa moment per domare?

---

# 2. Vad AI redan idag klarar i domstolsmiljö

## A. Dokumentanalys

AI kan snabbt:

* läsa tusentals sidor akter

* identifiera nyckelfrågor

* extrahera datum, parter, belopp, händelseförlopp

* jämföra utsagor mot tidigare dokument

* flagga motsägelser

Detta sparar enorm tid.

## B. Rättskällesökning

AI kan hjälpa med:

* relevant praxis

* lagrum

* förarbetsuttalanden

* EU-rättsliga kopplingar

* tidigare avgöranden med liknande faktamönster

## C. Förslag till struktur

AI kan generera utkast till:

* domskälsstruktur

* processuella frågor

* tidslinjer

* bevisöversikter

* checklistor för rekvisit

## D. Standardiserade målflöden

Många mål är repetitiva:

* betalningsförelägganden

* enklare tvistemål

* vissa migrations- och förvaltningsmål

* rutinmässiga brottmål med erkännande

* processledning

Här kan AI vara mycket effektiv.

---

# 3. Vad AI ännu inte fullt ersätter

Det betyder inte att AI kan ersätta domaren fullt ut.

Svårare delar kvarstår:

* trovärdighetsbedömning av muntlig bevisning

* proportionalitet

* rimlighetsbedömningar

* normkonflikter

* rättsutvecklande avgöranden

* etiska avvägningar

* legitimitet inför allmänheten

Därför blir domarrollen mer kvalificerad, inte obehövlig.

---

# 4. Artikelns modell vs AI-modellen

## Artikelns modell

Skapa:

* domare A (full behörighet)

* domare B (begränsad behörighet)

## AI-modellen

Behåll mänskliga domare men ge dem:

* AI-beredning

* AI-sortering

* AI-rättskällestöd

* AI-drafting

* AI-ärendeflöde

Resultat:

En domare kan hantera betydligt fler mål med bibehållen kvalitet.

---

# 5. Det verkliga paradigmskiftet

Artikeln tänker hierarkiskt: fler nivåer av människor.

Men AI driver ett annat skifte:

> Från personalkategori till kapacitetsförstärkning.

Precis som läkare inte främst ersattes av fler underspecialister utan också av:

* bilddiagnostik

* journalsystem

* beslutsstöd

kan domstolar förändras genom teknik.

---

# 6. Risk om Sverige väljer fel lösning

Om man idag skapar nya permanenta domarkategorier utan AI-strategi riskerar man:

* bygga gårdagens organisation

* cementera ineffektiva arbetsflöden

* öka administrationen

* skapa kompetenshierarkier som snart blir irrelevanta

* missa produktivitetssprång

---

# 7. Mest sannolika framtiden

Inte:

* AI-domare som dömer helt själva

Utan:

* mänskliga domare + AI-beredning

* specialiserade mänskliga domare i komplexa mål

* AI-hanterad standardprocess

* kortare handläggningstider

* högre enhetlighet

---

# 8. Den djupare frågan artikeln missar

Domarbristen kanske inte främst är brist på domare.

Den kan vara brist på:

* modern arbetsorganisation

* digital processdesign

* automatiserad beredning

* teknisk infrastruktur

* mod att omdefiniera juristarbete

---

# 9. Slutlig slutsats

Ur AI-perspektiv läser man artikeln så här:

> Författarna vill lösa kapacitetskrisen genom fler människor i fler roller, när tekniken redan nu kan eliminera stora delar av det arbete som skapar kapacitetskrisen.

Det betyder inte att de har fel om behovet på kort sikt.

Men strategiskt kan deras modell vara övergångslösning snarare än framtidslösning.

Domaren behövs fortfarande.

Frågan är om nästa domarbrist löses genom fler domare – eller genom att varje domare får tio digitala assistenter.

Bristen på domare kräver ett nytt sätt att tänka när det gäller rekryteringen. Därför bör det införas en ny kategori ordinarie domare med begränsad behörighet, skriver Thomas Rolén och Kristina Andersson.

Publicerad 2026-04-24

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

DEBATT | DOMARE

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under den senaste tiden har Svenska Dagbladet publicerat flera artiklar om svårigheterna att rekrytera domare, i synnerhet till vissa av landets tings­rätter. Situationen vid Hälsinglands tingsrätt har blivit uppmärksammad, men den är inte unik. Problemet är nationellt och i grunden strukturellt. Läget är allvarligt och åtgärder behövs. Vi föreslår därför att en ny domar­befattning införs.

Den svenska ordningen bygger på att ordinarie domare har full behörighet att avgöra alla måltyper även om vissa särskilda mål ska avgöras av en befordrad domare. Det är ett högt och i grunden legitimt kvalitetskrav. Men i praktiken leder det till en mycket smal rekryterings­bas, samtidigt som domstolarnas behov av domare är både stort och varierande. Vägen till en domar­tjänst är lång – ofta tio år eller mer – och förutsätter dessutom mångårig arbetslivs­erfarenhet.

Ser man till domstolarnas faktiska verksamhet framträder en viktig iakttagelse: en stor andel av målen är inte av den mest komplicerade eller principiellt svåra karaktären. Det gäller både i allmän domstol och i förvaltnings­domstol. Det betyder inte att dessa mål är oviktiga, tvärtom. För de personer som berörs av dem är de ofta av helt avgörande betydelse.

Med det innebär att det inte alltid krävs samma breda domar­kompetens som vid de mest komplexa och rätts­utvecklande målen. Ändå är systemet i dag så konstruerat att varje ordinarie domare ska vara kvalificerad att hantera hela bredden av måltyper, oavsett svårighetsgrad.

Samtidigt finns det många mycket skickliga och erfarna jurister inom advokat­kåren, åklagar­väsendet, olika myndigheter och den privata sektorn som skulle kunna bidra i den dömande verksamheten. Ofta har dessa jurister en djup och specialiserad kompetens inom ett begränsat rättsområde, till exempel straffrätt eller vissa delar av förvaltnings­rätten. De är väl skickade att döma inom dessa områden, men saknar den breda kompetens och erfarenhet som krävs för full domar­behörighet inom alla rättsområden.

Dessa jurister finns inte sällan i lokal­samhället och har en stark lokal eller regional förankring. Erfarenheten visar att lokala advokater och andra jurister ofta har visat intresse för mer avgränsade domar­befattningar, där de kan använda sin specialkunskap inom ett visst område. Det skulle också vara en möjlighet för yngre jurister som går den traditionella domarbanan att få sin första anställning som domare på hemorten. Givetvis skulle en sådan roll också vara meriterande för att söka en tjänst med full behörighet.

I dag anlitas många av dessa jurister i stället som tillförordnade rådmän under en tidsbegränsad period. De utför då i praktiken kvalificerat dömande arbete, men utan det konstitutionella skydd som följer med en ordinarie domar­anställning, särskilt avseende oavsättlighet. Det är en ordning som varken är långsiktigt hållbar eller tillfreds­ställande ur ett rättsstats­perspektiv.

För att långsiktigt stärka domar­försörjningen föreslår vi därför att det införs en ny kategori ordinarie domare med begränsad behörighet. Dessa domare ska, liksom andra ordinarie domare, ha fullmakt och det starka oberoende som följer med domar­ämbetet. Skillnaden är att deras behörighet att avgöra mål avgränsas till vissa måltyper eller svårighets­grader. En sådan ordning är inte ett avsteg från rättsstats­principen, utan ett sätt att anpassa domar­rollen till domstolarnas faktiska behov. De mer erfarna och kvalificerade domarna kan koncentrera sig på de mest komplexa och rättsutvecklande målen, medan domare med begränsad behörighet handlägger exempelvis normala brottmål, tvistemål eller vissa mål inom förvaltnings­rätten.

Fördelarna är flera. Rekryterings­basen breddas avsevärt. Arbetsbördan kan fördelas mer ändamåls­enligt och domstolarnas samlade kompetens används mer effektivt. Samtidigt upprätthålls grundläggande värden som oberoende, anställningsskydd och rättssäkerhet. Det avgörande är att begränsningen rör vilka mål som får avgöras, inte hur domar­rollen värderas.

Många jämförbara rättsstater har redan mer differentierade system för den dömande verksamheten. I exempelvis England och Wales hanteras en stor del av mindre komplicerade mål av domare med mer avgränsade uppdrag, medan de mest kvalificerade domarna fokuserar på de tyngsta målen. Även läkaryrket kan tjäna som exempel, med en tydlig uppdelning mellan läkare, specialist­läkare och överläkare.

Sverige har valt en annan modell. Den har fungerat väl under lång tid, men dagens situation visar att systemet behöver utvecklas och anpassas för att vara hållbart även framöver.

Frågan om domarrekrytering har utretts många gånger genom åren. Samtidigt har domstolarnas uppdrag vuxit i både omfattning och komplexitet. Att hålla fast vid en enda modell för domaryrket riskerar att försvåra snarare än säkra rättskipningen på sikt.

Domstolarnas viktigaste resurs är de människor som dömer. För att möta dagens och morgondagens behov krävs ett system som bättre tar till vara den juridiska kompetens som redan finns i samhället.

Domarbristen är allvarlig. Men den är inte olöslig. Det är hög tid att tänka nytt om domaryrket.

Thomas Rolén

kammarrättspresident, Kammarrätten i Stockholm

Kristina Andersson

lagman, Hässleholms tingsrätt