Det började inte med banker, räntor eller presidenter. Det började med något mycket skörare än så:

**förtroende.**

Människor talar ofta om det finansiella systemet som om det vore en maskin. Som om kugghjul griper in i varandra, som om centralbanker drar i spakar, banker trycker på knappar och kredit sedan automatiskt rinner ut i ekonomin.

Men så fungerar det inte.

Det finns inga egentliga mekaniska kopplingar mellan en centralbanks beslut och att en företagare vågar investera, att en bankchef vågar låna ut, att en pensionsfond vågar köpa risk eller att en familj vågar köpa bostad.

Mellan varje led finns något osynligt:

**tron att nästa led också kommer att fortsätta tro.**

---

Efter finanskrisen 2008 tappade världen tron på banksystemets egen stabilitet. Då klev centralbankerna fram. De sänkte räntor, köpte obligationer, fyllde marknaderna med likviditet. Många beskrev det som tekniska åtgärder.

I verkligheten var det psykologiska åtgärder.

Budskapet var enkelt:

> Vi står bakom systemet. Fortsätt tro.

Och människor trodde. Banker lånade igen. Tillgångspriser steg. Skulder växte. Företag refinansierades. Stater lånade mer.

Det såg ut som återhämtning, men under ytan var det ett nytt kontrakt:

Så länge alla tror att centralbanken alltid kan rädda systemet, fortsätter systemet fungera.

---

Men med tiden blev skulderna för stora och tilliten tunnare.

Räntor kunde inte höjas utan att något började knaka. Räntor kunde inte sänkas utan att valutor ifrågasattes. Marknaden började förstå att centralbankens makt inte var oändlig, utan byggde på samma sak som allt annat:

förtroende.

När det gamla banksystemet blev trögare växte privata kreditfonder fram. Många trodde att de fyllde ett tekniskt tomrum efter reglerade banker.

Men de fyllde i själva verket ett **psykologiskt tomrum**.

De sade till marknaden:

> Om bankerna tvekar, tror vi fortfarande.

De lånade ut där banker avstod. De tog risk där tillsynen blivit försiktig. De blev inte större för att de var mekaniskt effektivare, utan för att någon fortfarande var villig att tro på framtida återbetalning.

---

När oron sedan började kring dessa fonder handlade det därför inte först om siffror, utan om narrativ.

Om investerare vill ut ur fonderna är det inte bara kapital som lämnar – det är tillit som lämnar.

Om myndigheter säger att data saknas betyder det egentligen:

> Vi vet inte om berättelsen håller.

Om uttag begränsas betyder det:

> Vi behöver tid att återskapa tron.

Det är därför samma händelse kan se liten ut i balansräkningar men enorm ut i marknadspsykologi.

---

I detta klimat träder Donald Trump fram med budskap om energi, industri, tullar, starkare banker och mindre reglering.

Många tolkar det som ekonomisk politik.

Men djupare sett är det ett försök att skapa **en ny berättelse att tro på**.

Inte:

> Centralbanken räddar allt.

Utan:

> Nationen producerar, energin flödar, industrin växer, bankerna lånar ut, framtiden är vår.

Det är därför energin blir så central. Billig energi är inte bara billig energi. Det är konkret bevis på handlingskraft. Fabriker som öppnar är mer övertygande än obligationsköp. Arbeten känns mer verkliga än likviditetsfaciliteter.

När skuldmättnaden gjort pengar abstrakta försöker man återvända till det materiella.

---

Men inte heller banker lånar ut mekaniskt.

En bank lånar inte ut för att räntan sänks. Den lånar ut när den tror att låntagaren överlever, att säkerheten håller värde och att samhället förblir stabilt.

Alltså behövs förtroende även där.

Så när Trump talar om att återge banker frihet handlar det lika mycket om att återge banker mod.

---

Samtidigt finns andra aktörer – långsiktiga kapitalgrupper, industrifamiljer, pensionsfonder, privata kreditgivare – som inte behöver tala högt. De verkar i tysthet genom att fortsätta investera när andra tvekar.

Deras roll är inte att kontrollera systemet, utan att förlänga dess trovärdighet.

När de går in i projekt, lån eller industriella satsningar säger de:

> Vi tror fortfarande på fortsättning.

Och så länge tillräckligt många säger det, fortsätter systemet.

---

Därför är den stora missuppfattningen att dagens ekonomiska ordning hålls uppe av centralbanker, banker eller presidenter.

Den hålls uppe av en kedja av ömsesidiga antaganden.

* Att valutan behåller värde.

* Att lån kan rullas vidare.

* Att energi kommer finnas.

* Att arbete består.

* Att staten består.

* Att andra också tror detta i morgon.

När en länk sviktar börjar alla leta efter nästa berättelse.

---

Så trådens innersta logik är denna:

Det skuldmättade systemet kan inte repareras enbart mekaniskt, eftersom det aldrig varit mekaniskt. Det har alltid varit socialt.

Centralbanker gav en berättelse efter 2008.

Privata kreditfonder gav en berättelse när banker tvekade.

Trump erbjuder en berättelse om produktion och kontroll.

Frågan framåt är inte bara vem som har pengar.

Frågan är:

**Vem lyckas få flest människor att fortsätta tro?**

Allt fler ekonomer fruktar den snabba framväxten av så kallade privata kreditfonder. Nu varnar Riksbanken för bristfällig data och utesluter inte en ny finanskris.

Johan Carlström

Publicerad 2026-04-20

Följ skribent

Kopiera länk

Mail

X

Facebook

Vad har den amerikanska centralbankschefen Jerome Powell, investmentbanken JP Morgans namnkunniga vd Jamie Dimon och den svenska stjärninvesteraren Christer Gardell gemensamt?

Alla oroar sig för det kanske hetaste diskussionsämnet just nu på finansmarknaden: privata kreditfonder.

”Private credit funds”, som de kallas på engelska, är aktörer som lånar ut pengar till företag utanför banksystemet – ofta till bolag som har svårt att få vanliga banklån eftersom de ofta anses mer riskfyllda och därför måste betala högre ränta.

Explosionsartad framväxt

Fenomenet privata kreditfonder är inte nytt, men den senaste tiden har allt fler börjat oroa sig för att det i värsta fall kan leda till en finanskris – detta efter att fondernas samlade tillgångar har ökat från några hundra miljarder dollar före den senaste globala finanskrisen 2008 till över 2 000 miljarder dollar (20 biljoner kronor) knappt två decennier senare.

Samtidigt har allt fler investerare velat sälja sina andelar i fonderna på grund av oron för att företagen som de lånat ut sina pengar till kan få problem – så mycket att välansedda förvaltare som Ares och Apollo i förra veckan tvingades begränsa andelen kapital som investerare kunde plocka ut.

De är inte ensamma.

Flera andra aktörer har infört liknande uttagsbegränsningar, och om det leder till att företag går i konkurs kan det skapa spridningseffekter som gör att många aktörer – inklusive stora banker – kan förlora mycket pengar.

Det var precis det här som hände under finanskrisen 2008. När ingen ville låna ut pengar på grund av en rädsla för vilka som satt på Svarte-Petter fick ekonomin en rejäl smocka. Följden blev stigande arbetslöshet och fallande bostadspriser.

”Man oroar sig”

I Sverige har tre myndigheter delat ansvar för finansiell stabilitet.

En av dem, Finansinspektionen (FI), berättade häromdagen för SvD att de just inlett en första analys av den svenska marknaden för privata kreditfonder.

Men enligt Olof Sandstedt, chef för avdelningen för finansiell stabilitet på Riksbanken, är data kring de privata kreditfonderna ganska bristfällig, både i Sverige och internationellt. Det handlar till exempel om otillräcklig information om hur mycket fondernas tillgångar – det vill säga lånen – är värda, samtidigt som myndigheterna inte har full koll på hur mycket vanliga banker har lånat ut till kreditfonderna som i sin tur lånat ut pengar till bolagen.

– Det finns ingen sammanhållen data, konstaterar han.

Det här gör det svårt att förutspå de ekonomiska konsekvenserna om företagen som de lånat ut pengar till fallerar.

– Man oroar sig ganska mycket för att man inte har hela bilden, säger Olof Sandstedt.

Hur stor risk utgör privata kreditfonder för finansiell stabilitet?

– Man ska inte helt bortse från den här risken och man ska övervaka den så gott man kan, väldigt noga, säger Olof Sandstedt.

Såvitt Riksbanken kan bedöma – baserat på sin dialog med det svenska finansiella systemet – är privata kreditfonder inget stort fenomen i Sverige. Men Olof Sandstedt manar ändå till vaksamhet. Den största risken är att utländska fonder fallerar och därmed skapar finansiell oreda i Sverige.

Olof Sandstedt.

Olof Sandstedt. Foto: Allis Nettréus

– Från ett svenskt perspektiv kan vi inte bedöma att det här är ett stort fenomen idag, men det växer väldigt mycket globalt och man behöver vara väldigt vaksam, också från ett svenskt perspektiv, säger Olof Sandstedt.

Ingen konkret plan

Enligt Olof Sandstedt har dock Riksbanken ingen konkret plan för hur de ska skapa sig en bättre bild av data om den privata kreditfondsmarknaden i Sverige.

– Bristen på data är ett globalt fenomen. Hur man ska jobba med datainsamling på nationell nivå kan jag inte säga riktigt i dagsläget, i detalj, säger han.

Men en sak är säker. Riksbanken kommer att fokusera mer på frågan i framtiden.

– Vi har följt den här frågan ganska noga och det är en väldigt stor fråga internationellt. I takt med att fenomenet växer så ökar också vår insats, säger Olof Sandstedt.

”Negativ chock”

Förutom Riksbanken och Finansinspektionen ansvarar även Riksgälden för frågor om finansiell stabilitet.

I en rapport från i februari lyfte myndigheten risken för att privata kreditfonder kommer att skapa en ”negativ chock” i det finansiella systemet. Frågan är hur stor chocken kan bli. Om det kan leda till en global finanskris, likt den som drabbade världen under 2008 och fick arbetslösheten att skjuta i höjden och svenska bostadspriser att sjunka kraftigt.

Vad säger du till dem som oroar sig för det?

– Private credit är ett växande fenomen globalt och framför allt i USA som man måste fortsätta bevaka noga eftersom det finns kopplingar från de här fonderna in i det finansiella systemet och framför allt till bankerna, säger Olof Sandstedt.

Enligt honom har uttagen av pengar från private kreditfonderna så här långt inte fått några betydande spridningseffekter.

– Om det sedan kan leda till en finanskris är svårt att svara på. Det är därför det är så viktigt att fortsätta bevaka, analysera och öka genomlysningen kring private credit, säger Olof Sandstedt.

Johan Carlström