Svensk Katolsk Statskyrka & Mäktig Påve Med Tricky Dick I SvD
2025-02-26
Visualisera 1500-talet och förutsägbara bilder dyker upp i minnet. Välansade helskägg, Tudor-mode, renässansmusik och -arkitektur, Michelangelo i Sixtinska kapellet och Tizian med penseln i hand, slösaktiga hov och maktgalna kungligheter som halshugger fruar eller arsenikförgiftar bröder.
Det är ett sekel med knivskarp identitet, en era som bitit sig fast i oss via narrativa klassiker – Stockholms blodbad, Sturemorden, Bartolomeinatten, spanska armadans undergång, conquistadorerna, Ivan den förskräcklige, osmanska sultaner med jätteturbaner, inavlade habsburgare med framskjutna hakor, inkvisitionen och kättarbålen, Shakespeare och Marlowe, med mera, med mera. Även folk med högst begränsad historisk bildning brukar känna igen sig.
Men att vi tror oss veta mycket om 1500-talet innebär inte att vi har rätt om epoken och dess människor. Mycket är helt fel. Mängder av regimfjäskande lögnare, historieskrivare, folkskollärare och popularisatoriska förenklare har förvanskat det förflutna å det grövsta, stundom med avsikt, stundom genom missförstånd. Att vrida historieklockan rätt och vidga förståelsen av vad som verkligen hände när nationalstaterna började utvecklas och ta form är svårt.
Paradoxalt nog är det lättare att övertyga folk om nya rön om järnåldern eller medeltiden än om ny forskning om Gustav Vasa, Henrik VIII och andra renässansmonarker som folk i gemen tror sig känna till väl. Det faktum att många kungar – inte minst vår egen Gustav – var väl medvetna om det skrivna ordets makt och gjorde allt för att påtvinga eftervärlden sin egen vinklade version av historien gör inte saken bättre.
Utgivningen av ”Spelet om den rätta läran” är en kulturgärning av rang, skriver Dick Harrison.
Utgivningen av ”Spelet om den rätta läran” är en kulturgärning av rang, skriver Dick Harrison.
Till den hävdvunna svenska 1500-talsbilden hör uppfattningen att reformationen var en av de största vattendelarna i landets historia, en portalhändelse som sammanföll med att banden till Kalmarunionen kapades och vi fick en egen kunglig dynasti. Svenskarna befriades från de förment förlamande banden till den korrupta påvekyrkan, med dess giriga avlatskrämare och okristliga helgonkult, och leddes in genom den förnuftsbringande port som öppnats på vid gavel av Martin Luther.
Våra förfäder och förmödrar inledde därmed marschen mot moderniteten, och processen kastar ännu djupa skuggor över oss. Även efter det senaste århundradets eskalerande avkristning vilar det lutherska arvet som en såväl trygg som uppfordrande filt över svenska män och kvinnor, något som yttrar sig i mängder av attityder, moraluppfattningar och allmänna levnadsregler i ”världens mest protestantiska land”.
Är detta en korrekt uppfattning? Ja, till stor del. Reformationen var verkligen en strömkantring och ett avgörande vägskäl i svensk historia. Men standarduppfattningen av utvecklingen rymmer också ett allvarligt fel: den svenska reformationen var inte hastig och revolutionär, utan en utdragen historia som kan liknas vid en teologisk och politisk berg-och-dalbana. Det tog nästan exakt ett sekel (1517–1617) från det att Luther offentligt gick till storms mot avlatshandeln till det slutliga förbudet mot katolicismen i Sverige.
Till skillnad från i många tyska furstendömen, och till skillnad från i grannländer som Danmark, fanns det länge en stor religiös gråzon, i vilken lutheraner, kalvinister och katoliker kunde agera och argumentera mot varandra, inte bara i sockenkyrkor och i stiftens domkapitel, utan också på högsta politiska nivå.
Vasaättens monarker var religiöst oeniga, och en översikt av familjemedlemmarnas trosuppfattningar kan lätt bli förvirrande (Gustav Vasa: katolik, men blev lutheran, Erik XIV: lutheran, Johan III: antagligen katolik, men med luthersk fernissa, Sigismund: katolik, Karl IX: lutheran med kalvinistiska böjelser, Gustav II Adolf: lutheran, Kristina: lutheran, men blev katolik. Och så vidare – om vi räknar med drottningar, prinsar och prinsessor blir det ännu rörigare). ”Reformationsriksdagen” i Västerås 1527 var varken en riksdag eller särskilt reformatorisk; det var ett möte, föranlett av ett uppror i Dalarna, som resulterade i att Sverige fick en katolsk statskyrka som först ett decennium senare blev luthersk.
Avsaknaden av en klar och bestämd protestantisk linje gjorde att nunneklostren i Vadstena och Vreta kunde leva vidare långt efter det att munkklostren lagts ned; ännu i början av 1590-talet fanns det nunnor i Vadstena. När Stockholms första högskola (eller vad man nu ska kalla den) grundades under Johan III:s regeringstid leddes den av en jesuit från Norge. Och så vidare: det dröjde flera generationer innan de världsliga och kyrkliga myndigheterna hade resonerat färdigt om hur den ”rena läran” skulle definieras.
Det är här ”Spelet om den rena läran” (Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia) kommer in i bilden. Det rör sig om ett nyutgivet digert tvåbandsverk med dokument som skrevs under reformationens utdragna nyckelfas, efter det att realpolitikern Gustav Vasa – vars religion i praktiken anpassades efter både svenska och internationella maktkonjunkturer – lämnat över scenen till sönerna, som tog trosfrågor på blodigare allvar än fadern gjort.
Erik XIV, målning av Steven van der Meulen.
Erik XIV, målning av Steven van der Meulen. Foto: Nationalmuseum
Allt som allt rör det sig om 41 dokument, skrivna från tiden mellan Erik XIV:s trontillträde och Uppsala möte 1593, då lutherdomen slutligen triumferade över konkurrenterna. Därtill kommer listor med 229 dokument som är relaterade till kontroverserna. Utgivaren Christer Pahlmblad, docent i praktisk teologi, har tagit hjälp av åtskilliga experter, däribland Elisabet Göransson, Per Stobaeus, Arne Jönsson, Anders Piltz, Ulf Teleman och Kajsa Sjöberg, och resultatet är imponerande.
I källsamlingen finns allt: gräl mellan representanter för rivaliserande lutherska fraktioner, debatter med franska kalvinister som sökt sig till Sverige samt åsiktsyttringar som ventilerades när Johan III försökte driva igenom en katolskt inspirerad liturgi med hjälp av den mässordning som brukar kallas ”Röda boken”. Genom de publicerade dokumenten framgår hur många och hur stora skillnader som rymdes inom den svenska kristenheten långt efter det att reformationen enligt läroböckerna var ett fullbordat faktum.
Situationen var inte unik för Sverige – i England, där ännu fler trosinriktningar existerade sida vid sida, var tvisterna ännu större och konsekvenserna bittrare, med utrensningar, dödsdomar, konspirationer, terrorattentat och emigration – men den svenska andligheten var nog så brokig och fascinerande.
För en sekulariserad nutidsmänniska kan traktaterna, polemikerna och satirerna i källsamlingen förefalla tämligen svårbegripliga, även om vi förmår korsa den språkliga oceanen mellan oss och 1500-talssvenskan och latinet. Tidvis påminner debatterna, åtminstone för en person i min ålder, om de tvister som frodades inom det tidiga 70-talets splittringsbenägna och radikala bokstavsvänster, vars medlemmar redovisade djup upprördhet över avvikelser från den ”rätta” linjen, med ömsom djuplodande och ömsom pajkastande utsagor om lärovariationer som ter sig futtiga i ett efterhandsperspektiv.
Det är inte svårt att anta en raljerande inställning till skribenterna och deras avoghet mot idéer som – enligt nutidens måttstock – endast skiljer sig marginellt från de egna utgångspunkterna. Men då missförstår vi 1500-talet fullständigt. De texter som publicerats i ”Spelet om den rätta läran” utgör blott krönet på ett berg av infekterade meningsmotsättningar som både gödde och förpestade det andliga klimatet i Europa i mer än ett sekel, som resulterade i statskupper, attentat, religionskrig, massmord, kättarbål och en glödande intellektuell vitalitet.
Varför? Svar: därför att dåtidens européer, även svenskar, var troende kristna på ett sätt som vi i dag har svårt att förstå, och därför att folk inte bara brydde sig om vad som var ”den rätta läran” utan också uppfattade sig såsom av Gud förpliktade att sprida denna lära till övriga världen. Det handlade om samvete, ideologisk övertygelse och politisk vilja, och enligt 1500-talets synsätt kunde konsekvenserna av felaktiga val bli dramatiska: förlusten av Herrens nåd och en evighet i Gehenna, inte bara för kungar och präster utan för hela folket.
Lägg därtill följdverkningarna av religionskampen på lokalplanet – makten över kyrkorna och socknarna, kontrollen av ämbetena, utvecklingen av skolornas undervisningsinnehåll, ja, hela samhället. En präst på 1500-talet var inte bara en predikant utan också ortens kunnigaste och mest respekterade ledare, oavsett om det rörde sig om bondeuppror och skattegräl eller grannfejder, brobyggande och nattvardsfirande.
Att reducera de religiösa debattinläggen till lärda gubbars petitessuppgörelser leder fullständigt fel. Om vi vill förstå dåtidens mäktiga och lärda måste vi sätta oss in i hur de tänkte, vilka värderingar som vägledde dem och hur de resonerade mot sina talrika (och inte sällan vältaliga) fiender.
Den stora vinsten med publikationer som ”Spelet om den rätta läran” är att källmaterialet som sådant görs tillgängligt på ett hanterligt vis. I dagens stressiga universitetsvärld, där docenter och professorer måste nedprioritera arkiv- och biblioteksbesök till förmån för tidsödande anslagsäskande, projektskapande, budgetplanerande och hårdmanglande av ansökningar i handledarkollegier är tillgången till vetenskapligt granskade källutgåvor värd sin vikt i akademiskt guld. Endast en ringa bråkdel av våra historiska källor är utgivna i bokform eller digitaliserade, och med tanke på vilken enorm möda som krävs för att frambringa korrekta editioner av verk med ett halvt millennium på nacken är det en kulturgärning av rang att den här typen av böcker över huvud taget ges ut
"I vår tid är påven i Rom en av världens mest kända, mest omtalade och mest uppmärksammade statschefer, trots att han härskar över världens i särklass minsta statsbildning. Orsaken är, förstås, att han i egenskap av överhuvud för alla katoliker på jorden har en enastående auktoritet. Därav alla filmer med påvligt tema, nu senast ”Konklaven”, och det stora intresse som genast anmäler sig i media när påven blir sjuklig – såsom i fallet med Franciskus nu i veckan. Men hur blev det så? Varför blev Roms biskop så globalt mäktig och inflytelserik?
Frågan är berättigad, eftersom fornkyrkans och den tidiga medeltidens påvar inte alls var lika mäktiga som vår tids påvar har varit (och är). Förvisso sökte Roms biskopar hävda sin kristna ledarroll redan på 200-talet, men övriga biskopar och präster brydde sig föga om dylika pretentioner. När påvarna gjorde gällande att de hade förtjänat att vara kristenhetens ledare eftersom det fanns så många martyrer just i Rom (på grund av kristendomsförföljelserna) föll argumenten platt till marken i städer om Konstantinopel, Alexandria och Ravenna.
Det mest ryktbara exemplet på hur påvarna försökte göra sig viktigare än de var är teorin om Petri nyckelmakt. Historien gick ut på att Jesu främste lärjunge och tillika den klippa på vilken kyrkan skulle byggas (Matt. 16:18–19), Simon Petrus, hade varit Roms förste biskop. Väl att märka har detta aldrig kunnat bevisas (det är högst tveksamt om Petrus överhuvudtaget satte sin fot på italiensk mark), men sådan källkritik bekymrade inte påvarna och deras rådgivare.
Övriga biskopar lät sig inte imponeras. Det hjälpte inte heller att skickliga påvar lyckades få kejsarna att ge dem privilegier och teoretiska rättigheter, som när Leo I i en kejserlig proklamation år 445 erhöll officiellt välde över alla kyrkor i väster. Gregorius I ”den store” (påve mellan 590 och 604) stärkte ämbetets prestige kraftigt genom reorganisation av försvar och administration och initiativ till kristen mission, men inte heller det övertygade grannbiskoparna i Italien, som bestämt motsatte sig påvens krav på överhöghet.
Det första genombrottet kom under andra hälften av 700-talet, då langobardiska och frankiska kungar avstod stora landområden i mellersta Italien till påven. Dessa territorier blev kärnan i Kyrkostaten, en politisk enhet som existerade ända till 1870 och som sedan 1929 fortlever i en kraftigt förminskad version (Vatikanstaten).
Vid denna tid gjordes dessutom, sannolikt på påvlig order, en av världshistoriens mest beryktade förfalskningar, det konstantinska gåvobrevet. Enligt detta, som utgavs för att vara givet av kejsar Konstantin den store på 300-talet, erhöll påven hela det västromerska riket av kejsaren. I teorin blev därmed samtliga potentater i Västeuropa underkastade påvens välde.
I mitten av 800-talet skrevs nya förfalskningar, som var ämnade att stärka de omedelbara banden mellan påve och vanliga biskopar på de mellanliggande ärkebiskoparnas bekostnad. Allt detta medverkade sammantaget till att ge påven i Rom en erkänd särställning i den västerländska kristenheten.
Vad kejsarna inte hade räknat med var att påvarna skulle använda sin nya makt.
Nästa stora steg togs på 1000-talet, när fromma tyska kejsare såg till att stärka påvedömets andliga status och ställa sig bakom omfattande kyrkoreformer. Vad kejsarna inte hade räknat med var att påvarna skulle använda sin nya makt – med bannlysningar, interdikt och korståg som vapen – mot dem själva, men så blev fallet redan på 1070-talet.
Högmedeltida påvar som Gregorius VII, Alexander III och Innocentius III gjorde sig fruktade i hela Europa. Successivt vande sig därför européerna vid att det var påven som var kyrkans överhuvud, och även efter att det konstantinska gåvobrevet avslöjats som en fejkprodukt var påvens auktoritet i den katolska världen ohotad.
Slutpunkten i utvecklingen sattes efter att påven 1870 mist sin Kyrkostat till det nybildade kungariket Italien. Paradoxalt nog var detta, sett till ämbetets andliga betydelse, något av det bästa som kunnat hända. På de kyrkomöten som följde kunde påven uttala sig som en kyrkoledare utan eget territorium att ömma om, vilket gav en helt annan pregnans än tidigare åt dogmer och beslut – och när han uttalade sig å ämbetets vägnar räknades utsagorna hädanefter också som ”ofelbara”, ett omdiskuterat begrepp som slogs fast på Första Vatikankonciliet år 1870.
Lägg därtill att påvarna under det århundrade som följde gjorde skarpa och auktoritativa uttalanden som fick omfattande politisk relevans – kritik mot kapitalism, kritik mot nazism, och så vidare – vilket ytterligare ökade ämbetets betydelse i omgivningens ögon."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.