Alternativ Till Åströms Hållhakesteori I SvD
2025-02-25
REPLIK | DONALD TRUMP
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Erik Åsard argumenterar på SvD Debatt för att Trumps beteende och uttalanden i förhållande till Ryssland och Ukraina främst kan förklaras av att Ryssland har en hållhake på Trump. Det är en kittlande tanke, men det finns en betydligt mindre spännande men desto mer trolig förklaring: Trump och hans administration menar helt enkelt vad de säger.
”Efterkrigstidens globala ordning är inte bara föråldrad, den är nu ett vapen som används mot oss.” Så uttryckte sig USA:s utrikesminister Marco Rubio i sitt öppningsanförande inför utfrågningen av senatens utrikesutskott. Det tio minuter långa anförandet är en djupt kritisk analys av amerikansk utrikespolitik under de senaste 80 åren. Valet att bygga och upprätthålla Pax Americana, att sträva efter att utöka världssamfundet och själva idén om den liberala världsordningen menar Rubio är och var en ”farlig illusion” (”dangerous delusion”).
Rubio är inte ensam i Trumpadministrationen om att uttrycka en skepticism mot den så kallade liberala världsordningen. I början av februari utfärdade Donald Trump en presidentorder som krävde att USA:s utrikesdepartement skulle göra en översyn av USA:s samtliga medlemskap i internationella organisationer, samt rekommendera vilka organisationer man bör lämna. USA:s försvarsminister Pete Hegseth uttryckte även i ett tal vid Natos försvarsministermöte i Bryssel att ”strategiska realiteter förhindrar Förenta staterna från att ha Europas säkerhet som främsta fokus.” Sammantaget ger den nya administrationen uttryck för en isolationistisk utrikespolitik som sätter USA först i en tid där landet är i relativ tillbakagång, särskilt i förhållande till Kina.
Trump, Rubio och Hegseth har helt rätt i att USA har sedan andra världskriget tagit på sig en relativt större kostnad än andra västerländska länder för att upprätthålla stabilitet i det internationella systemet. Forskare som John Ikenberry påpekar dock att detta inte har skett av altruistiska skäl, utan för att det har legat i USA:s intresse. Genom att axla denna roll har USA kunnat rättfärdiga maktobalans inom internationella institutioner och säkerställa att andra stater inte utmanar deras ställning som hegemon.
När USA är i en relativ tillbakagång i det internationella systemet saknas alltså den logik som tidigare har motiverat landets vilja att stötta de institutioner som det bidrog till att skapa efter andra världskriget. Den framtida multipolära världsordningen innebär helt enkelt att USA inte längre kan upprätthålla sin roll som hegemon och därmed inte längre gynnas av att betala en större andel av kakan för att upprätthålla multilateralism.
Ur detta perspektiv framstår Trumpadministrationens frontalangrepp på den liberala världsordningen som logiskt, om än dystert ur ett europeiskt perspektiv. Som Leif Lewin påpekar i Expressen bygger denna världsbild på antagandet att mindre, kortsiktiga vinster genom jämlika eftergifter (specifik reciprocitet) är att föredra framför potentiellt större, långsiktiga vinster baserat på utbyten som ibland kräver ojämlika eftergifter (diffus reciprocitet), även känt som ”framtidens skugga”.
Och den är även mycket logisk utifrån det vi vet om Trumps drivkrafter. Som Åsard påpekar så sätter Trump sig själv, familjen och företaget först. Därefter kommer USA:s intressen. För Trump är alltså USA:s potentiella långsiktiga vinster genom samarbete i multilaterala institutioner troligtvis irrelevanta i jämförelse med de (i hans perspektiv) stora kortsiktiga vinster som kan uppnås om dessa förbises. Om exempelvis USA lyckas nå ett avtal med Ryssland om kriget i Ukraina och drar tillbaka sina trupper från den europeiska kontinenten, med konsekvensen att detta de facto kapar den säkerhetspolitiska dimensionen av den transatlantiska länken, kan han på hemmaplan sälja in sig själv som en ”peacemaker”, en ”dealmaker” och en potentiell vinnare av Nobels fredspris.
Som Australiens före detta premiärminister Malcom Turnbull nyligen uttryckte det i en intervju med Foreign Affairs, är Trumps splittrande och söndrande världsyn ”not a bug, but a feature”. USA:s utrikespolitik under Trump 2.0, inklusive dess förhållande till Ryssland och Ukraina, bör alltså inte ses som driven av kompromat, utan av en kalkylerande syn på vad som stärker Trump och USA, här och nu.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.