Svd-Jenny
2024-12-29
https://www.svd.se/a/gwy8W5/jenny-nordberg-vilket-blir-sveriges-forsta-eldprov-i-nato
"2025 kan bli året då Sveriges förhoppningar om vad USA är och kan hjälpa till med ställs på sin spets – liksom den egna ivern att bevisa sig som ny Natomedlem.
Jenny Nordberg
Publicerad 2024-12-28
Följ skribent
Sluta följa
”Alexandra ditt helvete, du ska svara i telefon när jag ringer.”
Jag fnittrade rakt ut när Rysslands påhittade ambassadör till Sverige högläste ett fax (ett telefax!) från sin chef Leonid Brezjnev år 1981, när en rysk ubåt gått på grund utanför Karlskrona.
Julhelgens present från Sveriges Television var en serie med den olyckliga titeln ”Whiskey on the rocks” – en patriotisk satir som övergår i ren buskis, och är ogenerat grabbig. Rolf Lassgård spelar en piprökande fårbonde till statsminister som ogillar att prata utrikiska, men är stabil som en ladugårdsdörr.
Serien utspelas i ett gammalt Sverige, men är också utsökt betraktelse av svensk politik idag. För vem känner inte igen den högtravande ÖB-karaktären i var och varannan svensk minister av 2024 års snitt? Han som äntligen ska få revansch och skjuta lite – för nu är det allvar! Han är så ivrig att få anfalla och föraktar alla naiva mesar. Den enda som förstår honom är cowboyhatten på andra sidan Atlanten.
Vi är alla väl medvetna om att både Sverige och USA är något annat än på 1980-talet, liksom resten av världen.
Men de två länderna har också något gemensamt i vår tid: det råder oenighet om vad den nationella identiteten ska vara nu. Den kan sägas vara under aktiv omarbetning – med oviss utkomst.
För Sverige är inte det lilla jobbiga men användbara landet i världen längre. Vars rättfärdighet, hederlighet och strävsamhet faktiskt ingav viss respekt hos andra – om än inte hos flera av svenskarna som själva idag sitter i regeringen. Som bygger ett ”situation room” i Rosenbad och klamrar sig fast vid en romantisk syn på USA som ett spännande föredöme. Vars idéer och lösningar tycks lite bättre.
Och begrepp som nedrustning och mänskliga rättigheter är snart lika omoderna även i Sverige, där journalistik nyss ansågs vara en självklar funktion i demokratin. Där nästan alla fakta och rimliga slutsatser numera i stället kan dränkas i ordsallader från medelmåttor med bildningskomplex.
Så vilka är vi nu – inför oss själva och i världen? Vilken är vår personlighet? Vad är vårt syfte?
Finland förhandlade hårt om egna villkor och undantag.
Vi är inte Danmark med hygge och Novo Nordisk och lite bättre smak. Vi är inte Norge med sitt fuck off-kapital. Vi är definitivt inte Finland. Däremot är Sverige numera bäst i Norden på ekonomisk ojämlikhet, där några få procent har blivit enormt mycket rikare och alla andra fattigare. Samtidigt som vård och skolor skärs ner ännu mer i en svag ekonomi.
Vi liknar mer ett litet land som försöker skynda sig att bli som alla andra – och som är sist in i Nato.
En 11-åring berättade för mig vad medlemskapet innebär. Enligt hennes lärare betyder det att alla barnen nu är skyddade av USA. Det gör att ingen kommer våga kriga mot oss. Om någon försöker, så kommer amerikaner och skjuter ner dem.
Ungefär samma svar, om än med lite fler svåra ord, levereras ofta från vuxna högutbildade svenska samhällsbärare. Men det är fel.
För artikel 5 innebär att varje land deltar frivilligt. Det blir upp till den amerikanska kongressen att fundera på om de överhuvudtaget vill lägga sig i när det handlar om ett litet europeiskt land som kanske inte går att skilja från, säg, Belgien.
Men sällan har den svenska ivrigheten gentemot USA varit tydligare än i DCA-avtalet, som nu ger amerikansk militär tillgång till 17 baser över hela Sverige. Plus flygplatser och hamnar. De kan ta in hur mycket personal och utrustning som helst – de behöver inte ens berätta så mycket för svenskarna. De får bygga egna hus på svensk mark och de lyder inte under svensk lag.
Europas enda urfolk då – samerna? Nä skit i dem också, förstås – i avtalet finns ingen skrivning som särskilt ska skydda en helt unik fjällnatur eller rennäring, om amerikanerna känner för att experimentera där.
Svenska soldater mellan Norge och Finland.
Svenska soldater mellan Norge och Finland. Foto: Heiko Junge/NTB
Finland har ingått motsvarande avtal, men förhandlade hårt om egna villkor och undantag. Liksom Norge, som drev fram egna skrivningar om att kärnvapen inte får förekomma.
Svenska regeringen, däremot, skrev på snabbt och utan att krångla. Resultatet är ett absolut drömscenario för Pentagon, som får flytta in i unika bergrum och dockor från kalla krigets dagar. Men de är inte där för att försvara, hjälpa eller ens prata med några svenskar – eftersom USA agerar utifrån sina intressen. Som de alltid gör.
Vilka dessa intressen är – eller blir – vet ingen ännu. Men ledtrådarna pekar inte mot någon som helst lojalitet eller förkärlek för Europa, eller Sverige.
När och om det blir en vapenvila i Ukraina har Donald Trump redan meddelat att det skulle bli upp till Europa att ”fredsbevara” den.
Med vilka trupper då? Svenska, kanske. Javisst: det som nyss var otänkbart är numera ”inte uteslutet”, enligt den svenske försvarsministern häromdagen.
Även de mindre Nato-länderna har fått genomgå helt oförutsägbara och blodiga eldprov. Danmark tilldelades den våldsamma Helmand-provinsen i Afghanistan, där danska trupper krigade. De hjälpte också USA att ockupera Irak när det begav sig. Norge flög i första ledet och bombade Libyen offensivt. Krigsbrott dokumenterades i båda fallen.
Själv är jag i utmärkt fysiskt och mentalt skick, och är aggressivt redo att försvara Sverige.
Men är jag i själ och hjärta beredd att åka till Ukraina med vapen och där stå mot ryssar och nordkoreaner – enligt ett amerikanskt upplägg?
Nej, det är jag inte. Är du?
Skickar du hellre dina barn till ryska gränsen? Som hundratusentals ukrainare gömmer sig från, och själva vägrar att åka till.
Så om jag skulle försöka mig på en spaning och en riktning inför 2025, så skulle det vara att ha mer svenskt självförtroende. Mer självrespekt. Att på cellnivå vara förvissad om att vi fortfarande har något, kan något – och är något – som inte alla är. Att något bestämmer vi fortfarande själva, eftersom vi också vet och förstår en hel del.
Kanske är det till och med dags att bli lite saktfärdig, i Thorbjörn Fälldins anda. I förvissningen om att den som vill ha något faktiskt får lov att ringa en gång till.
Gott nytt år, kära läsare."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.