Angående Raoul Wallenberg, rysk slapphet och att borga för planeten.
https://carlnorberg.se/2019/09/12/kallt-krig-beurling/ Mannen som är lite viktig i detta sammanhang heter Arne Karl-August Beurling, född 3 februari 1905 i Göteborg, död 20 november 1986 i Princeton i New Jersey i USA, var en svensk professor i matematik vid Uppsala universitet. Arne Beurling är främst uppmärksammad för sina insatser inom området kryptering. Under andra världskriget lyckades han inte bara knäcka utan även rekonstruera funktionen hos den tyska krigsmaktens så kallade G-skrivare. Tack vare dessa insatser fick den svenska regeringen och berörda svenska myndigheter under flera år tillgång till hemlig tysk information. Det var alltså en bra stund innan dess att WW2 var slut….. Han var gästprofessor vid Harvard University 1948–49, och 1954–73 professor vid Institute for Advanced Study vid Princeton University i USA, där han även övertog Albert Einsteins tjänsterum. Han var alltså en exceptionellt prominent auktoritet… Under andra världskriget, sommaren 1940, lyckades Beurling med sin kanske största bedrift: att knäcka tyskarnas kryptomaskin G-skrivaren. Denna insats lyckades Beurling på två veckor med hjälp av penna och papper och endast ett dygns insamlade meddelanden. Tyskland lånade nämligen under världskriget svenska teleledningar för teleprintertrafik till sina trupper i Norge och den svenska militären utnyttjade detta för avlyssning och lyckades under flera år samla in flera hundratusen meddelanden. Lustigt nog så kontrollerades tyskarna telekominfrastruktur av ATT och ITT – där förresten Ericsson fanns inblandade…. Genom Beurlings insats kunde man tillverka egna kryptomaskiner med samma funktion – som kallades ”appar” från applikation, vilket hjälpte Sveriges regering att få förhandskunskap om många viktiga händelser under kriget, bland andra Operation Barbarossa, Tysklands anfall på Sovjetunionen. Beurlings briljanta lösning berodde på ”slapp tysk signaldisciplin….man startade inte om sändningarna med ny krypteringsinställning när de bröts…är vad dom anges som skäl. Det bör då tilläggas – och lägg detta på minnet i förhållande till bilden – att vad som hjälpte Beurling att knäcka de tyska koderna var att de tyska krypto-operatörerna sände flera meddelanden med samma inställningar, vilket var emot reglerna – typiskt tyskt alltså. Detta medförde att man fick ett större underlag för att kunna göra de statistiska beräkningarna av kodningen. Beurling avslöjade märkligt nog aldrig själv hur han gick tillväga för att lyckas, vilket kanhända har ökat mystiken kring honom och hans verk inom svenska kryptobedrifter. Inte minst sedan Buerling redan på ett mycket tidigt stadium hade konstaterat att det rörde sin om blankettchiffer i det ryska fallet…. Vi har därför faktiskt en hyfsat god idé om hur det egentligen var beställt med med den ryska krypteringen med avseende på bilden och Investors kontakter med OSS och familjen Dulles… Så nu kommer vi till Rauol Wallenberg med avseende på detta… Investors representanter var inga främlingar för Stalin och det sovjetiska ledarskapet. Wallenbergkontrollerade företag hade funnits i Ryssland sedan 1901, särskilt Svenska kullagerfabriken. SKF försåg Moskva med nödvändiga leveranser under andra hela världskriget, vilket knappast Stalin ville ha vädrat i offentlighetens ljus – han hade dock inget annat val än att spela med. Marcus Wallenberg bidrog praktiskt nog därför till att organisera de finsk-sovjetiska fredsförhandlingarna 1944, bara månader innan Raoul Wallenberg greps. Stalin måste till varje pris försöka att skydda sig själv. Den möjliga rädsla inför avslöjanden av känslig information som Raoul Wallenberg kan ha burit på, kan delvis förklara den passivitet som UD-tjänstemän liksom familjen Wallenberg visade åren efter att han försvann. Om scenariot stämmer skulle det utgöra en bitter ironi, då Wallenbergs mission till Ungern – där för övrigt den unge lovande Györgi Schwartz – George Soros fanns, på flera sätt syftade till att kompensera för många tvivelaktiga aktiviteter som hans hemland liksom hans släktingar företog sig under kriget. I september 1945 informerade en hög ungersk ämbetsman svenska representanter om att sovjetiska myndigheter internerat Raoul Wallenberg. De påstods planera att använda honom och dokument i hans ägo i framtida rättegångar mot ”ledande personer inom handel och finans…som i över fem år varit tyskvänliga”. Även om uppgifterna ditintills var obekräftad måste de ha oroat svenskarna. I oktober 1945 antydde svenska diplomater i kontakter med amerikanska representanter att det var tveksamt om man från sovjetisk sida ”någonsin skulle komma att presentera Wallenberg levande”. Två månader senare, i december 1945, bad Staffan Söderblom, Sveriges sändebud i Moskva, det sovjetiska utrikesministeriet om att utfärda en officiell deklaration om att Wallenberg var död. Han upprepade förfrågan den 9 mars 1946, och viktigastav allt, den 15 juni 1946, vid ett unikt möte med Josef Stalin. Under dagarna kring den 21 maj 1946, strax efter att Stalin ställt ett handelsavtal i utsikt skrev Marcus Wallenberg ett privat brev till Alexandra Kollontaj; det var en uppföljning till ett brev han skickat i april 1945 i vilket han bad Kollontaj – hon var en av de ledande figurerna utåt sett för den ryska revolutionen – som efterfrågade hjälp om att efterforska var Wallenberg fanns. Innehållet i hans andra brev har aldrig avslöjats. Venonaprojektet med ovan nämnde Buerling inblandad i botten var i alla fall utåt sett – inuti – en verksamhet driven av underrättelsetjänsten i USA för att dekryptera telextrafik mellan Sovjetunionen och dess diplomatiska representationer i USA – den Djupa Staten fanns etablerad redan då både på den amerikanska sidan såväl som på den sovjetiska sidan. Vem som var etablerare….Esse non videri. Trafiken hade insamlats åren före, under och strax efter andra världskriget både genom signalspaning och genom traditionell avlyssning via telekominfrastrukturen och arbetet med att dekryptera, tolka cirka 2 200 meddelanden och identifiera personer som gömde sig bakom kodnamnen pågick mellan 194X och början på 1950-talet. Det neutrala Sverige lyckades under andra världskriget snappa upp en mängd kodade sovjetiska radiosändningar. Materialet låg enligt uppgift ”bortglömt” till slutet av 1950-talet bortsett då från Buerlings tidiga granskning…, då Sverige i största hemlighet kom med som partner i Venona – det var väl en riktigt tursam slump i alla fall. Till skillnad från till exempel dekryptering av tyska ULTRA-systemet (med ENIGMA-maskinen), eller japanska PURPLE-systemet, där informationen hade taktisk militär betydelse vid fronten, så handlade Venona om historiska uppgifter alltså sådant som kunde vara bra när man skulle ”bevisa” vad som ”verkligen” hade försiggått och var dessutom en viktig källa för att kartlägga den sovjetiska infiltrationen i den amerikanska administrationen och krigsmakten – idag mer känt som att göra sig av med obekväma ifrågasättare. Venona-meddelanden avslöjade mer än 200 amerikaner i administrationen och krigsindustrin som arbetade för Sovjetunionen – den Sovjetunion som byggde på den revolution som många med betydande kopplingar till Sverige, bland annat Lenin var med och genomförde. En del beskrevs naturligtvis som att de gjorde det av idealism för att tjäna den kommunistiska saken (som till exempel Harry Dexter White som lustigt nog skapade IMF, men som ändå inte skulle komma att tala så högt om just den sakens roll till eftervärlden…) medan andra var traditionella spioner med slokhatt och lösmustasch betalda av NKVD eller GRU. Uppgifterna från Venonaprojektet, avlyssnad sovjetisk spionage-telextrafik, som kom fram 1950 efter dekryptering av NSA, avslöjade den döde Whites närmare samarbete med den sovjetiska underrättelsetjänsten. White påvisades också vara inblandad i att Sovjetunionen fick sedelplåtar för obegränsad tryckning av ockupationsvaluta i Tyskland efter kriget, vilket bidrog till Berlinkrisen 1948. Sovjetunionens spionorganisationer var alltså så medvetna som de skulle vara om att Venonaprojektet pågick, då de hade bland annat ”århundrades dubbelspion” Kim Philby, formellt arbetande för MI-6, som en brittisk kontaktperson för brittiska MI-6 i projektet. Philby varnade 1951 bland annat dubbelspionerna Guy Burgess och Donald Maclean om att deras kodnamn i telexen höll på att bli identifierade. Maclean och Burgess flydde då till Sovjetunionen, samt Philby följde efter 1963. Venona omgärdades av sträng sekretess och USA valde att inte avslöja projektet genom att använda kunskapen som bevis i domstol vid ett antal omtalade samtida spionrättegångar (till exempel mot Ethel och Julius Rosenberg). Meddelanden från Venona avslöjade, förutom Harry Dexter White och Alger Hiss, infiltration högt upp i den amerikanska administrationen. Där återgavs hemliga meddelanden mellan Winston Churchill och Dwight D. Eisenhower, som läcktes av prosovjetiska personer i Vita huset, och som påvisade Sovjetunionens åtkomst till hemligt forskningsmaterial i Manhattanprojektet, vilket bidrog till att påskynda framtagandet av atombomben, ni vet det där med Oppenheimer och Lise Meitner per korrespondens, vem kunde väl någonsin ha räknat ut att det måste vara på det viset om det kalla kriget skulle få någon som helst trovärdighet…