Resonemang Som Skiter I Vad Pengar Är För Något
2024-10-31
https://www.svd.se/a/Mnd8K5/svantessons-markliga-presstraff-var-arhundradets-begravning
"Hon stod ensam och flämtade.
– Jag är väldigt glad över att vi har en stor majoritet, sex av åtta partier, som fortsatt står bakom ett ramverk.
Det lät forcerat.
– Vi har lärt oss av 90-talskrisen, sa hon.
Svantesson Elisabeth, 671026, finansminister i en regering där statsministern är moderat men ekonomi inte är den stora saken.
Det var en dag i oktober, i ett pressrum i Rosenbad, och det hon ville få fram var att hon och företrädare för fem andra partier just hade räddat det finanspolitiska ramverket.
– Och vi har inte glömt, fortsatte hon.
Det är väl just det vi har, tänkte jag.
Kommittén, den parlamentariska, hade då i ett år eller så arbetat med en översyn av ramverket, det som först skapats 1997 och som innefattade en budgetprocess där finansdepartementet satte ramen – reformutrymmet – där där det fanns ett mål för statsskuldens storlek – skuldankaret – och så då ett mål för själva saldot – överskottsmålet.
Det var kring den sista saken översynen kretsat.
Sex av åtta partier hade nu enats om att ersätta överskottsmålet med ett balansmål, att tillåta staten att gå plus minus noll. Det finanspolitiska ramverket hade uppdaterats, levde nu gott och skulle göra så i ytterligare åtta år, intill det att en ny kommitté skulle göra en ny översikt.
Det var det enkla budskapet.
Fast stämde det verkligen?
Om man ringer en majoritet av de ledamöter som suttit i kommittén, och en del tjänstemän med insyn, får man bland annat veta följande om det förhandlingar som förevarit:
Moderaterna sa först att överskottsmålet borde behållas. Även om procentsatsen under åren hade sjunkit var det en viktig princip, anförde man, att statsbudgeten skulle gå med plus. Sverigedemokraternas representant tyckte ingenting. Och sa ännu mindre på mötena. Socialdemokraternas hävdade att det vore bäst med ett balansmål.
Det sista var begripligt.
Det stora röda partiet hade kongressbeslut på just ett balansmål. Men mer än så. I det socialdemokratiska kongressprotokollet står det också: ”Vi är även öppna för att lånefinansiera vissa strategiska infrastrukturprojekt med stor klimatnytta”.
Och det är där det börjar bli intressant.
För vänsterpartisten och miljöpartisten i kommittén ville ha ett underskottsmål. Om staten inte började låna – alltså gå med minus – skulle det inte finnas pengar till nödvändiga investeringar, sa man. Och kristdemokraten höll med. Hans partiledare talade om potthål och kärnkraft, om att bygga upp Sverige igen. Ebba Busch ville också gå med minus. Hennes ministerkollega Johan Pehrson hade sagt samma sak inför förhandlingarna, även om det tycks som att den liberala representanten i kommittén sedan inte riktigt höll fast vid det. Och så fanns där en centerpartist som ville ha balansmål.
Vilket det blev.
En rimlig kompromiss, kanske.
Fast den del av socialdemokratin som anser sig stå till vänster vrålade till i ett ramaskri över att det inte blivit ett mål om underskott – det tycktes ju i kommittén ha funnits förutsättningar för det – och ville få Damberg, den ekonomisk-politiska talespersonen eller rentav Andersson själv, avsatta.
Nej, jag är inte ointresserad av ett rosornas krig, jag tror bara inte det är den stora saken här.
Den stora saken är hur de där ledamöterna talar när de inte behöver bli citerade. De säger då saker som:
– Då får man ta det vid sidan om.
Eller:
– Det går att tänka sig att man måste lägga det utanför i sådana fall.
”Vid sidan om” och ”utanför”, det är ord som är främmande för själva tanken om ett ramverk.
Antingen har man en ram, och då ryms alla utgifter i den. Eller så har man det inte.
Man behöver förstå idéhistorien här. Det finanspolitiska ramverket tillkom i övertygelsen att det inte går att lita på politiker.
Kärnan med ramverket var att Sverige hade haft en budgetordning där varje departement en gång om året summerade sina behov, där utgifter plötsligt kunde adderas sent i processen. Den ordningen var kostnadsdrivande, och det berodde på att det var politiker som satt där. Människor som var beroende av väljarstöd. De lovade saker och behövde infria det. Det var problemet.
Genom att vända på allt och först slå fast ett reformutrymme sattes en ram för politiken.
Det fick vartefter bred förankring; socialdemokratiska kanslihushögern hade ägnat sig åt sådana här tankar långt innan huvudsekreteraren Molander i Assar Lindbecks kommission erinrade sig om en ESO-rapport han skrivit om saken hösten 1992, och förslaget om ett ramverk, via Lindbeck-kommissionen, blev politik för Bildts regering.
Det var till slut Persson, sossen, som införde systemet.
Ramverket var inte juridiskt, det var politiskt. Det uppstod ett politiskt tryck som innebar att den som överträdde ramarna skulle få lida politiskt för det. Alltså gjorde man det inte.
I samtiden talas det sällan om detta.
Och det är det riktigt intressanta.
I ett decennium eller mer, har vi haft valrörelser som handlat om att ”något har gått sönder i Sverige”. Partierna – socialistiskt sinnade, liberala, konservativa eller radikalt nationalistiska – har alla bildat opinion på att Sverige har blivit sämre. Och att det beror på en investeringsskuld. Alla har haft sin favorit: sjukvårdsköer, vägar, kriminalvården, järnvägar, försvaret, oförmågan att hänga med i den gröna omställningen, bristen på el.
I nästa steg har partier också utställt löften om att åtgärda den här sakerna. Att lösa investeringsskulden.
Och där uppstår den ekvation som är samtidens: Hur ska man göra när man vunnit ett val på att utlova nya kärnkraftsreaktorer men samtidigt lovat att hålla ramverkets regler? Att ersätta överskottsmålet med ett balansmål ger inte mer än 25 miljarder om året, eller 200 miljarder per mandatperiod. Det räcker inte långt, inte om du börjar summera listan på vad som är eftersatt och vad olika aktörer vill åtgärda.
Det är någonstans där i resonemanget som detta ”vid sidan om” dyker upp. Det är inte så konstigt det heller.
Utanför partierna finns en djupt känd vilja till förändring. Svenskt Näringsliv har haft en annan teknisk lösning, att höja skuldankaret, men i praktiken önskat samma sak som LO, alltså ett underskottsmål. Bara så kan pengar till de statliga investeringarna komma fram. Råkar man i Svenskt Näringsliv-sammanhang pitcha idén som den fackliga tankesmedjan Tiden lagt fram – att staten ska ha en driftsbudget och en investeringsbudget, precis som i kommunerna, så att alla investeringar måste motiveras som just investeringar och vägas mot varandra – ja, då får man faktiskt bara nickar och leenden till svar.
Det politiska trycket är borta.
I stället råder terrorbalans.
Det ena samlingen partier vågar inte tillåta att den andra sidan får en större utgiftsram om den vinner makten. Då blir det bara skattesänkningar av investeringspengarna, tänker vänstern. Då blir det bara märkliga bidrag och stålskogar, tänker högern.
Och därför stannar man i kommittén vid ett balansmål.
Fast ens opinionsbildning, ens vallöften och allt man säger i skydd av anonymitet talar ett annat språk.
Terrorbalans håller ihop ramverket nu, men för hur länge till? Covidhanteringen togs vid sidan av ramverket, liksom stödet till Ukraina nu.
Vad är det som säger att det tar stopp där?
Inte politikernas löften i alla fall. Den förväntan bland väljarna man nu bygger upp på investeringar i samhällsbygget, det är ju också det tryck som kommer spränga ramarna.
På 90-talet fanns det också en reform som kallades ”århundradets skattereform”. Jag tror att det vi såg när Elisabeth Svantesson gick ut på sin märkliga pressträff härom veckan var ”århundradets begravning”.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.