Diktatorn Teaterrecenserad I DN
2024-09-22
Charlie Chaplins ”The great dictator” från 1940 sätts upp på Hippodromen i Malmö. Kristina Lindquist ser en teaterpjäs där allt fungerar – utom helheten.
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Diktatorn”
Av Charlie Chaplin
Bearbetning och regi: Sara Cronberg. Översättning och bearbetning: Sofia Fredén. Scenografi & kostym: Franciska Zahle. Ljus: Tobias Hagström-Ståhl. Slapstick-koreograf: Rickard Hasslinger. Koreografi: Melker Sörensen. Komposition: Kristina Issa. Ljud: Jonathan Flygare. Mask: Therese Jansson. Dramaturgi: Anton Elmgren. I rollerna: Omid Khansari, André Gatu, Katarina Lundgren-Hugg, Arina Katchinskaia, Johannes Wanselow, Johan Marenius Nordahl, Viktor Nyström Sköld, Nathalie Ifter Salomonsson, Ebba Svilling. Scen: Hippodromen, Malmö stadsteater. Speltid: 2 tim.
Ibland kan man få för sig att fascismen framför allt är en fråga om estetik. Uniformer och stöveltramp i ett politiskt skådespel där maskulinitet och våld närmast blir till en typ av grafiska element. Kanske är den här bilden numera så pass etablerad att folk inte känner igen fascister så fort de börjar klä sig i kostym och äta kebabpizza. Just det är möjligen lite olyckligt rent politiskt, men betoningen på yttre attribut från det europeiska trettiotalet gör å andra sidan fascismen till ett tacksamt underlag för parodier och skoj. Det krävs inte mycket – ett röstläge, en hållning, en mustasch, en krampaktig krökning av fingrarna. Där är han ju – diktatorn. Och en klassiker i genren är mycket riktigt Charlie Chaplins ”The great dictator” från 1940, som nu sätts upp som teaterpjäs på Hippodromen i Malmö.
Vi möter en bortkommen soldat, tillika judisk barberare, i krutröken i första världskrigets slutskede. När han till slut återvänder till sin salong i hemlandet Tomanien har den galna despoten Adenoid Hynkel tagit makten.
Omid Khansari är mycket välfunnen i dubbelrollen som å ena sidan beskedlig frisör som försöker överleva våldet och misären i ghettot och å andra sidan kolerisk gaphals med förfärande ambitioner. En vridscen för effektivt publiken fram och tillbaka mellan berättelsens skilda världar. Khansaris slående version av sauerkrautdoftande nonsenstyska för tankarna till ”Picassos äventyr” och Hasse Alfredsson som går omkring och säger ”halv liter!” som nazihälsning. Den nedtonade barberaren är en svårare roll, men Khansari fångar mjukt den civila människans upproriska kärna – att bara vilja leva.
”Diktatorn” på Malmö stadsteater.
Johan Marenius Nordahl gör skickligt sin folkupplysningsminister Garbitch (en nidbild av Joseph Goebbels) till en androgyn marionettspelare i kulisserna, och Johannes Wanselow är bullrigt rolig som ”Hynki-pynkis” machorival Napaloni (Mussolini). Det är mycket som fungerar i Sara Cronbergs iscensättning. Egentligen allt utom helheten.
Det är nämligen något av ett mysterium att en teater sätter upp ”Diktatorn” på det här sättet, just nu. Den rena Hitlerparodin har efter snart ett sekel av kulturell drift med gångstilar och utbrott i bunkern tappat det mesta av sin laddning. Det är som att det saknas ett konstnärligt grepp här, som kan koppla samman berättelsen med något oväntat, något som faktiskt bränner till. En väg hade kunnat vara att fånga in det sagobetonade och allmängiltiga, en annan att knyta an till de strömningar i vår tid som trots allt fortfarande gör ”Diktatorn” relevant. Den märkliga stämningen är delvis inbyggd i verkets grundstruktur, eftersom ”Diktatorn” är en parodi på något som man inte förstod vidden av när den skapades. Sikten inifrån texten är skymd, medan publiken har hela bilden av den mardröm som är i görningen klar för sig. Det förhållandet hade man kunnat göra betydligt mer av.
Fakta.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.