Nytt Ljus Över Quisling Efter Hemlig Dagbok
2024-09-22
"Anteckningsboken var hemlig – ingen utomstående skulle få läsa. Men nu håller den på att förändra bilden av den norske landsförrädaren Vidkun Quislings sista dagar. Ångrade han sig inför avrättningen?
Mustafa Can
Publicerad 06:54
Varje morgon när den norske filmregissören Erik Poppe vaknar och lyssnar på radionyheterna är det till ännu en dag med vrede och irritation i sinnet. Ryssland, Ungern, Italien, Polen, Frankrike, Turkiet…
Samma känsla har infunnit sig hos honom sedan början av 2000-talet då högerextrema och populistiska ideologier byggda på rädsla, misstänksamhet och hat vann större politisk mark och tog sig in i de europeiska parlamenten.
Hur insatt och beläst han än ansett sig vara får han ändå inte riktigt grepp om de auktoritära ledarnas psyke. Hur är det möjligt att gå så långt? Tvivlar de någonsin på sin sak? Är det strävan efter makt eller djup ideologisk övertygelse som driver dem?
Regissören Poppe vände blicken mot sitt eget land. Och nu, 25 år senare, har han premiär på ”Quislings sista dagar”, den avslutande delen i trilogin ”En skör demokrati”.
Regissören Erik Poppe började läsa in sig på Vidkun Quisling redan 2003.
Men den första spelfilmen någonsin om den norske landsförrädaren Vidkun Abraham Lauritz Jønsson Quisling hade inte blivit av utan ett litet blåsvart anteckningsblock med 72 handskrivna sidor. Kryptiskt skriven av Quislings själasörjare – och ej avsedd att beses av eftervärlden.
Två dagar före den stora filmpremiären har Erik Poppe precis återvänt till Oslo från intensiva dagar på Torontos internationella filmfestival, där ”Quislings sista dagar” uppmärksammats stort med lysande kritik i bland andra den ansedda branschtidningen Variety: ”Skrämmande aktuell inblick i en autokratisk ledares komplicerade sinne.”
Jetleggad och trött säger han att det är den svåraste filmen han har gjort och beställer sedan en vedugnspizza och en cola på en fullsatt krog i Grünerløkka, en gång i tiden ett klassiskt arbetarklassområde men nu ett livligt krog-, nöjes och kulturdistrikt med färgsprakande gatukonst, välansade parker, kullerstenlagda shoppinggator där skateboards och barnvagnar trängs om vartannat.
Hade jag inte varit nervös och rädd, skulle jag heller inte vara rustad för att göra filmen.
Efter den första tuggan på pizzan pustar Erik Poppe ut och lutar sig över bordet:
– Den fantastiska recensionen i Variety var en extrem lättnad. För det var med vånda som jag bestämde mig för att göra filmen.
Quisling och ockupationsåren är djupt lagrade i den norska folksjälen. Ett terrorvälde rådde i Norge; en tid som är en avgörande epok i landets historia och som betyder mycket för så många. Ett kollektivt norskt trauma eftersom varje enskild norrman äger berättelsen om Quisling.
– Nervositeten, funderar Poppe, var en förutsättning för att komma igång med projektet. Hade jag inte varit nervös och rädd, skulle jag heller inte vara rustad för att göra filmen. För först då kunde jag hitta balansen i berättelsen, så att jag inte skulle hamna i ständig försvarsställning om varför filmen görs.
Quisling är idealisten som slutade som nazistisk marionett.
Den där balansen hade han sökt efter i många år. Redan 2003 började han läsa in sig på Vidkun Quisling. Prästsonen och officeraren som riskerade livet för att samman med Fridtjof Nansen samordna nödinsatser för hundratusentals människor under svältkatastrofen i Ukraina på 1920-talet och som senare mottog Brittiska imperieorden. En idealist som älskade, led och längtade efter att göra något gott men som slutade som nazistisk marionett och den norska historiens största tragedi.
Erik Poppe var inte ute efter vem Quisling var före och under kriget, utan vad som hände längs vägen.
Insåg Quisling vad han hade gjort?
Visade han tecken på tvivel och ånger i väntan på att avrättas som landsförrädare?
Om vi ska lära oss något om auktoritära system måste vi inte bara se de ansvariga som maktdrivna, giriga och korrupta clowner.
Att det inte gjorts en spelfilm om Quisling tidigare, tror Poppe, kan bero på att bilden som formades av landsförrädaren efter kriget fick många norrmän – även han själv – att växa upp med den av ett monster, en nästan komisk figur att göra narr av.
Vilket är en dålig utgångspunkt för grunden han ville göra filmen på.
– Det är lätt att göra sig lustig över sådana som Quisling, menar Erik Poppe. Göra dem platta för att klä dem nakna. Vilket jag kan förstå rent psykologiskt, men om vi ska lära oss något om auktoritära system måste vi inte bara se de ansvariga som maktdrivna, giriga och korrupta clowner, för en clowns brott slätas över mer än en kalkylerande människas. Man måste öppna upp för att Quisling var mer komplex, en människa som drivs av en stark ideologi, vilket gör honom farligare, svårare att förstå och bekämpa.
Poppes film bygger på en hemlig dagbok.
Först 2015 fann Erik Poppe ingången till filmen. Journalisten Håkon F Høydal, barnbarn till Quislings själasörjare Peder Olsen, hade skrivit en text i Verdens Gang om sin farfars dagbok.
Han fick tillgång till dagboken men hade svårt att utröna innehållet. Där var många små bibelcitat, bibelverser och små kommentarer. Poppe bad framstående teologer på universitetet i Oslo och två fängelsepräster att granska anteckningarna.
Kanske dolde dagböckerna något att bygga en film på?
Teologerna lyckades dechiffrera innehållet. Präster, fick han veta, skriver anteckningar för att minnas; en bibelvers eller en liten not som påminner om vilka teman man pratat med fången om. Och så korta noter om vem som sade vad, vad folk reagerar på och hur. När en ny fånge kommer till fängelset är det vanligt att prästerna blir de första som fångarna testar sina argument och sitt försvar på.
I den unika dagboken såg Poppe snart hur samtalet vecklades ut mellan Peder Olsen och Quisling. Diskussioner uppstår. Argument bryts. Mellan två teologiskt skolade män utvecklas, inom cellens fyra väggar, en politisk och andlig dialog.
En kamp mellan sanning och lögn, tro och tvivel.
Över en pasta med lammragu på krogen Trattoria Popolare vid Schous gamla bryggeri vid Akerselva minns Håkon F Høydal att han redan som barn visste om att hans farfar var Quislings själasörjare och förde något slags dagbok från deras möten. I 70 år hade dagböckerna varit en ”öppen” familjehemlighet som man inte pratade om.
Dagboken hade vandrat mellan hans far, som också är präst, och dennes syskon. Många har velat läsa dagböckerna men inte fått av hänsyn till Peder Olsens tystnadsplikt.
Men 2015 insisterade Høydal på att få se dagboken.
– Min första reaktion var att det är en väldigt liten och lätt bok. Jag transkriberade innehållet och tänkte sedan att jag kanske ska skriva en bok om dagböckerna och om farfar men berättelsen låg mig för nära. Det blev ingen bok då men väl en personlig text i tidningen.
Høydal, som nu utkommit med ”Kruttårnet” som skildrar hela historien om Peder Olsens möten med den norske landsförrädaren, slås av hur hans farfar öppet, ärligt och nyfiket närmar sig Quisling. Den före detta sjukhusprästen, sedermera fängelseprästen, vill verkligen förstå den anklagades handlingar.
Quisling uppskattar att Olsen inte ser honom som galen, utan som en fullt tillräknelig man som bara tyckte sig ha offrat allt för det norska folket, norska värderingar och nationens neutralitet.
– Farfar var så kristen som man kan bli och ansåg – han sa det rakt ut – att han hade ett uppdrag från Gud: Att rädda barnets själ.
I dagboken kan man se hur prästsonen Quisling och själasörjaren Olsen samtalar, argumenterar, bråkar och slänger sig med bibelcitat.
– Som ett rapbattle med Gud som insats.
En norsk historiker skrev att dagboken borde ha förstörts, ty offentliggörandet av innehållet är ett övergrepp på tystnadslöftet.
Farfars texter kan inte bara tillhöra familjen.
Håkon F Høydal har respekt för argumentet men finner det samtidigt absurt och påminner om att Norges främste Quisling-expert, historikern Hans Fredrik Dahl, anser dagboksanteckningarna vara unika, ett fantastiskt vittnesmål som inte liknar något annat han har läst.
– Ett så sällsynt dokument om ett så viktigt skede i landets historia får bara inte brännas eller gömmas undan. Farfars texter kan inte bara tillhöra familjen. Därför tvekade inte vi i familjen att ge en så erkänt skicklig och lyhörd regissör som Erik Poppe tillgång till dagböckerna.
Många skådespelare kände sig manade att spela Norges landsförrädare. Den 58-årige Gard B Eidsvold fick rollen. Hans första stora huvudroll.
Eidsvold, även han nyligen hemkommen från Toronto, kliver in på Litterturhuset i Olso helt klädd i svart, ser sig omkring i den fullsatta restaurangen och säger att han älskar stället. För maten, för det högoktaniga litteraturprogrammet som huset levererar år efter år och för att det var just här som han träffade kvinnan som skulle komma att bli hans fru.
Gard B Eidsvold tycks inte medveten om blickarna från gästerna. Som om det inte är han på filmaffischerna som utgörs av ett stort porträtt på honom som Quisling och som täcker varenda spårvagn och hållplats jag passerar under fem dagar i Oslo.
Jag har ärvt mörkret och burit fars öde med mig genom hela livet.
Han beställer husets klassiker karbonade (nötfärsbiff) med långstekt lök, sallad och ärtstuvning. Sedan säger han att han blev både rörd, glad och rädd när han fick rollen som Vidkun Quisling. Det är trots allt en stor uppgift att spela landsförrädaren vars efternamn blivit ett världsomspännande adjektiv.
Samtidigt ansåg han sig ha mandat att gestalta Quisling. Hans far Knut Eidsvold var ett av nio syskon i en politiskt aktiv arbetarklassfamilj. Fadern var en hängiven kommunist och lojal med Sovjet i hela sitt liv. Under andra världskriget smugglade bröderna Eidsvold flyktingar till Sverige och tryckte och spred flygblad mot ockupationen och de norska kollaboratörerna i regeringen.
– Min far arresterades och torterades brutalt i sju månader av Quislings män, säger Gard Eidsvold med ett sorgtyngt leende. Jag har ärvt mörkret och burit fars öde med mig genom hela livet. Därför var det även svårt för mig att utan vidare tacka ja till att spela den ytterst ansvarige för tortyren av far.
Eidsvold har en personlig relation till Quisling. Hans far arresterades och torterades av Quislings män under kriget.
Eidsvold har en personlig relation till Quisling. Hans far arresterades och torterades av Quislings män under kriget. Foto: Agnete Brun
Gard Eidsvold lägger ner besticken, torkar sig om munnen och minns att hans far aldrig pratade om sina erfarenheter med honom. Redan när han fick rollen slogs han av tanken om vad hans far skulle ha sagt om att sonen spelar Quisling.
– Jag var tvungen att gå till fars grav för att ha ett prat med honom. Han ligger i en minnesgrav utan namn, alltså en gemensam grav bland sina vänner och kamrater, vilket var en del av hans kollektiva tankesätt.
Gard Eidsvold sökte inte faderns välsignelse att göra rollen. Han ville bara informera: ”Nu, far, kommer jag att ta mig an en roll som är viktig för mig.”
– Den där stunden vid graven blev en fast överenskommelse om att jag kommer att ta uppgiften på mycket stort allvar och göra rollen med djupaste respekt för familjen och för alla andra som drabbades av Quislings välde.
Gard Eidsvold läste allt som han kom över om Quisling, om mellankrigstiden och dess kaotiska politik. Han närstuderade gamla journalfilmer och en rekonstruerad dramatisering av rättegången mot Quisling och lyssnade på radiosändningar för att få in landsförrädarens hållning, gång, tal och retorik. På promenader i skogen med familjen gick han som Quisling vilket fick hans fru att undra vad som tagit åt hennes make och hans treåring att utbrista: ”Pappa går som en gammal man."
Det Gard Eidsvold främst slogs av är vilken politisk påverkan 1920- och 30-talets Sovjetunionen hade på Quisling. Landet som han hade verkat i som hjälparbetare och älskat kom att förvandlas till helvetet på jorden.
Quisling hade konservativa värderingar som var brett förankrade i det norska samhället. Han hade en nästan messiansk självbild och var övertygad om att folk skulle hedra honom som frälsaren som räddade Norge och Norden, både från bolsjevismen och ödet som Polen drabbades av.
På ett sätt, menar Eidsvold, gestaltar filmen den psykologiska utvecklingen hos en person som blir mer och mer avklädd. Men för att få till spänningen i ett dialogdrivet, existentiellt kammarspel blir skådespelarinsatserna avgörande.
Erik Poppe repeterade med skådespelarna i tio veckor. Något ovanligt i filmvärlden, men som Gard Eidsvold var tacksam för.
– Jag kommer från teatervärlden där mycket tid ägnas saker som inte har en konkret funktion för pjäsen, men som ger dig friheten att testa olika grepp, utforska, begå misstag och därmed även friheten att gå vidare. När filmen är så tät och dialogdriven måste man bryta ner manuset och försjunka i dess minsta beståndsdelar för att släppa på sin egen identitet och få Quisling under huden. Ja, bli kär i Quisling för att både försvara och försöka förstå honom – och därmed också trovärdigt blottlägga grymheten i hans handlingar.
Vidkun Quisling
Föddes den 18 juli 1887 i Fyresdal.
Quisling gjorde militär karriär och arbetade bland annat som militärattaché i Helsingfors.
1930 blev han försvarsminister för Bondepartiet, en post han hade i tre år.
1933 grundade han det konservativa partiet Nasjonal Samling. Två år senare började partiet närma sig den tyska nationalsocialismen.
Några dagar före Nazitysklands ockupation av Norge den 9 april 1940 reste Vidkun Quisling till Köpenhamn, där han gav tyska underrättelseofficerare uppgifter om Norges försvar.
I september 1940 utsåg Hitler Vidkun Quisling till det ockuperade Norges högste politiske chef och Nasjonal Samling till det enda legitima partiet.
Efter krigets slut 1945 geips Quisling och i oktober samma år avrättades han på Akerhus fästning i Oslo.
I filmens nyckelscen frågar Quisling sin själasörjare:
”Tror du att man kan ta så fel på sin livsuppgift?”
”Ja, det tror jag.”
”Hur går det då?”
”Fruktar du att du har tagit fel?”
”Om allt jag har gjort, om jag skulle tycka att det var fel, så kan jag inte leva med mig själv.”
Det är första gången som Quisling tvivlar. Samme Quisling som i den officiella norska historieskrivningen varken visade ånger eller tvivel för sina handlingar.
I Shakespeares tragedi ”Macbeth” drivs huvudpersonen, påhejad av sin hustru, av makt och majestät. Huvuden rullar, blodet flyter, makten vinns. Paret Macbeth anfräts av mardrömmar, ångest och skuldkänslor, men drivs ändå vidare, ty de har vadat så långt ut i blod att det är för sent att vända om.
Kanske, funderar Gard Eidsvold, tyckte även Quisling att det var för sent att vända om. För i början vill Quisling diskutera sin sak med själasörjaren och inte sin själ, som han anser vara moraliskt okorrumperad.
Han hade förlorat men han hade inte gett upp.
Själasörjaren Olsen säger att rätten kräver något försonande och ber Quisling om att visa ödmjukhet, varpå den dömde fnyser: ”Jag kan inte stå i rätten och vackla. Jag måste framstå som klar och tydlig.”
Trots tvivlet håller Quisling fast vid det han är och har gjort, för vem är han om allt han har levt för visar sig ha varit helt galet?
Gard Eidsvold tänker återigen på sin far, som inte ens på dödsbädden tvivlade på det rättfärdiga i den sovjetiska kommunismen – oavsett Gulag och Stalinterrorn.
– Far var extremt mån om främst de utsatta och drevs av övertygelsen om ett rättvisare samhälle. Inte kunde ideologin han bekände sig till och Sovjetunionen och allt som han hade offrat livet för vara så fel. Lojaliteten med sig själv, även om verkligheten anfräter, kan vara stark eftersom det man trott på ju är större än en själv.
I september 1945 ställdes Vidkun Quisling inför rätta.
Gard Eidsvold tror att Quislings övertygelse förklarar den ideologiskt bepansrade fasaden. Makten var för Quisling inte något han sökte utan ett ansvar han tvangs ta eftersom Nasjonal Samling, som han hade grundat, och tyskarna förväntade sig honom som regeringschef under naziockupationen. Även om Quisling bodde på herrgården Gimle hade han en enkelsäng med ett litet bord och några böcker.
Det var tillräckligt ansåg han.
Quisling sa att i krig gäller andra regler. Du blir någon annan.
Människor som kände Quisling vittnade om en omtänksam, lojal och sympatisk kamrat som hjälpte sina klasskamrater med läxorna. En god vän att se upp till. Dock en vän som valde fel väg.
– Att klä av ledare som Quisling utan att betrakta dem som människor, tror Eidsvold, är som att be om att historien ska upprepa sig. Han var en av oss.
Gard Eidsvold nickar mot en bekant som passerar vårt bord, skjuter sedan undan tallriken och fortsätter:
– Vad vet jag om vad far gjorde innan han blev arresterad. Quisling sa att i krig gäller andra regler. Du blir någon annan. Min far, den övertygade kommunisten som kämpade mot ockupationen – förödmjukade och torterade han folk eller till och med dödade i kampens namn? Jag vet inte. Hur rättfärdigt fars motstånd än var mot Quisling och nazisterna: Var far en människa som i sin handling tänkte att det var för civilisationens bästa?
Det var av fruktan att rättsprocessen kunde göra Quisling till martyr som biskop Eivind Berggrav bad den dåvarande sjukhusprästen Peder Olsen – med rykte som en skarpsinnig människokännare – att bli den världsberömde fångens andlige rådgivare.
Precis efter kriget fanns en kollektiv önskan i det skadeskjutna Norge att Quisling skulle erkänna sina brott. Just för att folket skulle kunna lägga ockupationsåren bakom sig och börja kunna läka som nation.
Erik Poppe ser en tydlig parallell till tiden efter 22 juli 2011. I de första polisförhören efter terrordådet jämför sig Anders Behring Breivik med Quisling. När rättegången inleds och landet ännu befinner sig i ett kollektivt trauma vandrar Breivik in i domstolen, ser både offren som överlevt och anhöriga till de han avrättat i ögonen.
– Hela Norge undrar då om terroristen kommer att visa insikt om vidden av sitt brott och kanske, kanske uttrycka om inte ånger så i alla fall tvekan. Men han går rakt fram med stärkt rygg, tar sin plats – och gör sedan nazihälsningen.
Quisling är en mycket mer komplex person än Breivik och därmed mycket farligare, tycker Poppe. Just för att han är så driven av ideologi och inte av hat.
I förarbetet med filmen var det därför viktigt för Poppe att rådfråga historiker, jurister och präster. Eftersom filmen svarar för 80 års tystnad fick det inte finnas några tveksamheter kring fakta och det som är historiskt belagt.
Det är genom Peder Olsen som regissören försöker kontrollera berättelsens fokus.
– Peder Olsen, som regelbundet besöker Quisling för samtal från 8 maj tills avrättningen 24 oktober 1945, är vår röst, säger Poppe. Peder Olsen är vi. Lär vi oss inte något av hans sätt att försöka utröna vad som rör sig i Quislings huvud – ja, vilka är vi då?
Sviten ”En skör demokrati”
De övriga filmerna i trilogin ”En skör demokrati” är ”Kongens nei” om några dramatiska dygn i april 1940 då den tyska krigsmakten ger Norges kung Haakon VII ett ultimatum: Kapitulera eller dö.
Och ”Utøya 22 juli” som bygger på överlevandes vittnesmål och helt gestaltar offrens upplevelser i en enda 72 minuter lång tagning – lika länge som attentatsmannen var på ön."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.