Utdrag Ur đŠđąđš đđ”đ”đ”:đźđŹ
2024-08-29
đŠđąđš đđ”đ”đ”:đźđŹ
âUtdraget frĂ„n SOU 1999:20 Statens offentliga utredningar och Wallenbergs & Sveriges inblandning i WWII
riksdagen.se/sv/dokument-ocâŠ
I det arkivmaterial som genomsökts har kommissionen funnit att ariseringsförfarandet i Ätminstone nÄgra fall aktualiserade överlÄtelser av företag till svenska Àgare, dock utan att nÄgon överlÄtelse kom till stÄnd.
I det följande redovisas sÄdana exempel.
De visar bland annat att redan hotet om en med lag framtvingad arisering kunde leda till att judiska företagare övervÀgde försÀljningar till svenska nÀringsidkare.
Ăven om kommissionen inte har funnit nĂ„got exempel pĂ„ det, kan det inte uteslutas att judiskt Ă€gda företag i sĂ„dana sammanhang kom att överföras till svenska Ă€gare.
Det kan i sÄ fall ha inneburit att ett judiskt Àgarintresse rÀddades, men det kan naturligtvis ocksÄ ha inneburit att en svensk företagare utnyttjade en judisk affÀrskollegas trÄngmÄl.
M.M. Warburg & Co var en mycket stor judiskt Àgd bankfirma i Hamburg.
Den leddes under mer Àn fyrtio Är före kriget av Max Warburg, som hade goda förbindelser med bl.a. riksekonomiministern och riksbankschefen Hjalmar Schacht.
Redan de första dagarna i januari 1937 fördes preliminÀra diskussioner mellan Max Warburg och Jacob Wallenberg angÄende ett svenskt delÀgarskap i banken.
Initiativet till diskussionerna togs, sÄvitt man kan bedöma av de handlingar som nu Äterfunnits i Wallenbergs arkivet, av Max Warburg.
Parterna trÀffades sedan pÄ Hotell Angleterre i Köpenhamn.
En mÄnad senare, den 6 februari, skrev Jacob Wallenberg till Max Warburg att det pÄ vissa villkor fanns ett intresse för förslaget.
Villkoren var tre.
För det första mÄste tyska myndigheter se delÀgarskapet som önskvÀrt.
För det andra mÄste delÀgarskapet kanaliseras genom nÄgot bolag, eftersom den svenska banklagen inte Se för det följande Sven Fritz,
Rapport om genomgÄng av Jacob Wallenbergs och Marcus Wallenberg j:rs brevvÀxling 1937-46 med företrÀdesvis tysksprÄkiga korrespondenter, Sven Fritz,
Rapport om nazitidens Äterköp frÄn Sverige av utlÀndska, frÀmst tyska, statsobligationer, och frÄn utlandet till Sverige av svenska vÀrdepapper, med exkurs (bÄda under kommissionens dnr 95/97) samt Ron Chernow,
Warburgs : A Family Saga, 1995, tillÀt att Stockholms Enskilda Bank sjÀlv Àgde en del av en utlÀndsk bank.
Slutligen stÀlldes villkoret att affÀren skulle finansieras med s.k. spÀrrmark, vilka endast fick anvÀndas inom Tyskland.
Max Warburg accepterade snart dessa villkor, men förklarade samtidigt att saken tills vidare inte var aktuell.
Vid en nÄgot senare kontakt förklarade han att man för ögonblicket ansÄg det riktigast att inte vÀcka den björn som sov.
NÀr Schacht som riksekonomiminister eftertrÀddes av Hermann Göring pÄ hösten 1937 fick Max Warburg klart besked om att han mÄste överlÄta sin bank till arier.
Samtidigt hade riksekonomiministeriet bestÀmt att banken skulle bibehÄllas intakt för att dess utlandskrediter och utlandsförbindelser skulle bevaras.
I början av 1938 letade Warburgs dÀrför pÄ flera hÄll efter vÀnligt sinnade köpare till banken.
Nu blev det ocksÄ pÄ allvar aktuellt att Stockholms Enskilda Bank skulle bli eller förmedla kommanditdelÀgare i Warburgbanken.
Om den tilltÀnkta affÀren, som aldrig blev av, finns flera handlingar bevarade i Wallenbergs arkivet.
Sedan diskussionen tagits upp pÄ nytt, sannolikt muntligen, skrev Max Warburgs son Erich till Jacob Wallenberg den 31 mars 1938 och tackade för att denne sÄ beredvilligt och raskt gÄtt in pÄ förslaget.
Erich Warburg meddelade samtidigt att Schweizerischer Bankverein numera hade bestÀmt sig för att delta med samma belopp som Wallenbergarna samt att vissa tyska myndigheter sÄg positivt pÄ affÀren.
DÀrefter följde ytterligare korrespondens angÄende betalningsformerna.
Den 2 maj skrev Emil Puhl vid Reichsbank till Jacob Wallenberg och berÀttade att han nu talat med vederbörande beslutsfattare (massgeblichen Stellen), inklusive Schacht, vilken stod kvar som ordförande för Reichsbank, om de förda diskussionerna angÄende kommanditdelÀgarskap.
Enligt Puhl skulle en sÄdan insats vara uppskattad.
Han poÀngterade att man frÄn tysk sida lade stor vikt vid att effektiva banker kunde drivas vidare och att de hade goda relationer till utlandet.
Jacob Wallenberg uttryckte i ett svarsbrev till Puhl den 11 maj sin glÀdje över att man var införstÄdd med det eventuella kommanditdeltagandet.
Mot slutet av maj meddelades att betalning inte skulle kunna ske pÄ sÀtt som parterna önskade, eftersom det skulle strida mot riksekonomi- ministeriets praxis.
Den 16 juni 1938 stod det klart att de tyska myn- digheterna hade avslagit begÀran hÀrom.
I juni och juli 1938 förekom frÄn sÄvÀl Warburgs som Stockholms Enskilda Banks sida viss brevvÀxling med OberfinanzprÀsident Hamburg rörande affÀrens genomförande.
DÀrvid framfördes frÄn Stockholms Enskilda Bank att det svenska delÀgarskapet mÄste kanaliseras via ett bolag och att Frans Liljenroth vid Investor kunde vara en lÀmplig representant för ett sÄdant.
Tanken var nu att man frÄn Stockholms Enskilda Banks sida skulle avyttra aktier i det tyska bolaget I.G. Farben för att finansiera delÀgarskapet.
Den 18 juli skrev Stockholms Enskilda Bank till Warburgbanken och efterlyste besked om huruvida de tyska myndigheterna principiellt skulle godta en sÄdan lösning.
Man ville inte riskera ett avslag. Samtidigt upplystes att er- forderliga I.G. Farben-aktier fanns tillgÀngliga i Berlin.
Warburgs tog ocksÄ kontakt med Reichswirtschaftsministerium i frÄgan och skrev sedan den 10 augusti till Stockholms Enskilda Bank att syftet med den kontakten varit att utröna om de betÀnkligheter mot finansierings- förslaget som framkommit kvarstod.
Enligt Warburgs mÄste denna vÀsentliga punkt klaras ut innan en motsvarande ansökan gjordes.
Warburgs lovade slutligen att höra av sig nÀr sonderingen gett resultat.
Kort dÀrefter blev Warburgbanken ariserad pÄ annat sÀtt. Ledningen övertogs av Rudolf Brinckmann och Paul Wirtz.
De ansÄgs vara ariska, men var ocksÄ bÄda sedan lÀnge nÀrstÄende till familjen Warburg.
Den 22 augusti 1938 skrev Erich Warburg till Jacob Wallenberg för att introducera bankens nye chef Rudolf Brinckmann, som han kallade sin mÄngÄrige vÀn och medarbetare, som generalfullmÀktig i firman.
Erich Warburg tillade att han knappast behövde tala om för Jacob Wallenberg hur starkt Warburgs skulle vÀlkomna om de mÄngÄriga vÀnskapliga förbindelserna mellan Stockholms Enskilda Bank och Warburgbanken kunde fortsÀtta med den nya firman och leda till ökade affÀrer.
Den 6 september 1938 antecknade Marcus Wallenberg i sin arbets- dagbok ett besök av Erich Warburg: âAllt klappat och klart till den 7/9.
Hade Ànnu ej bestÀmt, vad han skulle göra i Amerika...Han visste icke, om hans pappa ville lÀmna Tyskland, vilket han tyckte var dumt.
I september Äterupptogs brevvÀxlingen mellan de bÄda bankerna.
I ett personligt brev till Rolf Calissendorff vid Stockholms Enskilda Bank den 26 september frÄgar Brinckmann om man frÄn den svenska bankens sida trots de förÀndrade förhÄllandena stod fast vid sin önskan att gÄ in som kommanditdelÀgare.
Brinckman uttrycker dels att ett sÄdant bidrag givetvis skulle vara uppskattat dels att han naturligtvis inte vill föregripa ett avgörande frÄn Stockholms Enskilda Bank.
Calissendorff svarar ett par dagar senare att man mot bakgrund av de förÀndrade förhÄllandena ansett sig böra avstÄ frÄn affÀren.
I Witkowitz (Vitkovice) i Tjeckoslovakien fanns ett stort jĂ€rnverk, Witkowitzer Bergbau und EisenhĂŒtten Gewerkschaft, som till största delen innehades av den judiska familjen Rotschild.
JĂ€rnverket, som hĂ€mtade en del av sin malm frĂ„n Sverige, var belĂ€get i den del av Tjeckoslovakien som lĂ„g kvar under tjeckisk suverĂ€nitet efter landets styckning i MĂŒnchen i september 1938.
Sommaren 1938 var förhÄllandena sÄdana att Àgarna övervÀgde försÀljning.
Detta blev kÀnt för Björn Prytz, som var svensk minister i London.
Den 15 juni 1938 skrev han dÀrför till Jacob Wallenberg.
Enligt brevet hade Ă€garfamiljen bland andra möjligheter tĂ€nkt sig att ett svenskt konsortium kunde vara intresserat, âehuruvĂ€l investering i Tscheckoslovakien för nĂ€rvarande icke Ă€r sĂ„ lockandeâ.
Om Jacob Wallenberg inte ansÄg saken vara av intresse behövde han, sades det vidare, inte göra nÄgot Ät den. Annars föreslogs ett sammantrÀffande i London.61
Den 28 januari 1939 gjorde Marcus Wallenberg en dagboks- anteckning frÄn ett samtal i Basel med R. Speich vid Schweizerischer Bankverein och M. Terestchenko vid Société Continentale de Valeurs Bancaires et Industrielles.
Enligt anteckningen hade Witkowitz diskute- rats och Marcus Wallenberg dÄ skissat en möjlig Àgarfördelning med tvÄ andelar hos Bankverein i Schweiz, en andel hos Stockholms Enskilda Bank i Sverige, en i Holland och en i Tyskland.
Av arbetsdagboken framgÄr vidare att ett nytt sammantrÀffande Àgde rum den 7 mars samma Är.
Förutom de ovan nÀmnda deltog dÄ Àven den tjeckiske Dr. Preiss, som företrÀdde den stora och ansedda Zinovstenka Bank i Prag.
Marcus Wallenberg antecknade följande. âTalade Witkowitz.
Preiss anser ingen politisk risk om tyskarna kommo med.
Trodde att de ha 20 %.
Har man 25 % av aktierna medför detta vissa rĂ€ttigheter i ledning och revision som tjeckerna ej önska ge tyskarna.â
Av ett brev som Preiss skrev den 17 februari 1939 framgÄr att denne var angelÀgen att undvika att tyskarna kom över den judiska familjens Àgarandel.
Den 15 mars 1939 ockuperade Tyskland hela Tjeckien.
En vecka senare, den 22 mars, antecknar Marcus Wallenberg följande. âTerestchenko ringde frĂ„n London.
Bad mig ringa till Preiss âto pat him on the backâ. Jag sade honom, att affĂ€ren Witkowitz var dömd, för vĂ„rt vidkommande.
VĂ€grade ringa Preiss."
I en promemoria av den 10 maj 1939 noterade Jacob Wallenberg att han dagen före hade ringt till direktören Rasche i Dresdner Bank och dĂ„ angĂ„ende WitkowitzaffĂ€ren meddelat denne att âvi icke hade nĂ„got intresse att förvĂ€rva en minoritetspost aktier i ett indirekt statsĂ€gt tyskt företag.â
Samtidigt förklarade han att man under vissa omstÀndigheter eventuellt kunde tÀnka sig att lÀmna ett lÄn pÄ 10 miljoner kr.
Marcus Wallenberg konstaterade i ett brev till Rasche i september 1939 att man inte hade fÄtt nÄgot svar pÄ denna kreditutfÀstelse och att man under rÄdande förhÄllanden tolkat detta som ett tecken pÄ att den stora transaktionen inte hade kunnat genomföras.
Banken ansÄg dÀrför numera sin utfÀstelse som Ätertagen, men ville för ordningens skull att Rasche utverkade en bekrÀftelse pÄ detta frÄn Witkowitz.
I september 1940 fick Jacob Wallenberg ett brev frÄn Per Jacobsson, BIS65 svenske ekonomiske rÄdgivare, som nyligen hade varit i Budapest.
Jacobsson hade dÀr sammantrÀffat med Philipp Weiss frÄn Commercial Bank.
Weiss hade dÄ presenterat ett förslag som han trodde kunde intressera svenska företagare.
Raslagar hade börjat införas i Ungern.
Ăven om Ă€nnu knappast nĂ„gra regler hade riktats mot judiskt Ă€gande fanns naturligtvis en oro bland judarna att sĂ„ skulle ske.
De var, skrev Jacobsson, angelÀgna att genom kloka ÄtgÀrder förekomma vÀntad lagstiftning.
Enligt Jacobsson hade Weiss berÀttat om ett blomstrande pappersbruk som Àgdes av judar.
FrÄgan var om en svensk grupp av affÀrsmÀn kunde tÀnkas vara intresserad av att ta över det dominerande Àgarintresset i bruket.
ĂverlĂ„telsen skulle genomföras i syfte att uppnĂ„ en arisering.
Tanken var att aktierna skulle sÀljas med returbiljett66, hade Weiss sagt, men han hade enligt Jacobsson inte gett nÄgon nÀrmare specifikation angÄende den tÀnkta transaktionens karaktÀr.
Om Jacob Wallenberg var intresserad av saken borde han, enligt Jacobsson, skicka en person till Budapest för att tala med Weiss och brukets ledning.â
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare Àr Caroline Norberg.