Pappersindustrin & PFAS
2024-07-11
https://www.svd.se/a/JbJz08/the-atlantic-inte-ens-ddt-skandalen-kan-jamforas-med-pfas-krisen
"Pappersindustrin dumpade PFAS
Sedan PFAS först upptäcktes på en mjölkgård 2016 har Maine försökt kartlägga omfattningen. Delstatens miljökontor förde register över slamspridningen. De visar att pappersproduktföretag under mer än två och ett halvt decennium var direkt ansvariga för att sprida mer än 500 000 kubikmeter avfall, enligt Portland Press Herald. Ännu mer släpptes ut genom vattenreningsanläggningar.
Maine har också försökt begränsa effekterna av föroreningarna. Familjen Saunders och deras grannar har alla installerat vattenfilter, och PFAS-nivåerna i deras vatten sjönk genast till omätbara nivåer. Delstaten har startat stödfonder för jordbrukare vars mark har förgiftats – och som i årtal sålt och själva ätit mjölk och spannmål som absorberat ämnena. Ingen har full koll på omfattningen av de hälsoproblem som är kopplade till PFAS i delstaten.
Maine har visserligen förbjudit produkter som innehåller PFAS – först i USA – men lagen träder inte i kraft förrän 2030. För Cordelia känns det som en lång tid att vänta. Hon betalar redan priset. Medicinen som skyddar hennes transplanterade njure gör att hon förlorat hörseln på ena örat och blivit benskör. Vid 64 års ålder har hon stora problem med att gå en kilometer.
– Vad ska man göra när man inte kan påverka situationen? Vi kommer alla att dö. Jag kommer förmodligen att dö tidigare än jag skulle ha gjort, säger hon.
Men hon måste fortfarande städa huset och laga middag. Och hon kan fortfarande tillbringa tid med sina söner och sju barnbarn. Hon föredrar att fokusera på det.
Stämde finskt företag
Nathan ser inte lika ljust på saken. Han har stämt papperstillverkarna.
Anklagelserna mot några av de ursprungliga svarandena har lagts ned. Men målet mot det finländska företaget Huhtamaki, som tagit över ett närliggande pappersbruk, är fortfarande öppet. Företaget kommenterar inte Nathan Saunders stämningsansökan, men säger i ett skriftligt uttalande till The Atlantic att man inte längre avsiktligt tillsätter PFAS i sin tillverkningsprocess, och noterar att ”flera” pappersbruk i Maine har använt PFAS i sina produkter.
”I Waterville, liksom på alla andra platser, följer vi alla de lagar och föreskrifter kring miljö och säkerhet som gäller. Vi kommer att fortsätta hjälpa till med delstatens utredning om det behövs”, skriver företaget.
Nathans fall är bara ett av hundratals liknande som juridiska experter förväntar sig framöver. Sådana rättsfall kan en dag ge drabbade människor ersättning, men de kommer inte att få PFAS att försvinna.
Problemet: PFAS oförstörbart
Hittills har andra amerikanska delstater valt en annan strategi kring PFAS. Virginia, till exempel, har fortsatt att tillåta slamspridning även efter att miljöaktivister högljutt uttryckt oro över effekterna. Delstaten kräver emellertid sedan förra året att industrier PFAS-testar sina avfallsflöden. Alabama har avvisat vädjanden från miljögrupper om att börja testa för föreningarna.
Eftersom Maine är den första delstat som försöker begränsa PFAS så här grundligt, är de också först med att konfrontera grundproblemet: Vad gör man med en kemikalie som inte går att förstöra?
Efter att Maine förbjöd slamspridningen 2022 började slammet samlas på hög vid delstatens deponi. Casella Waste Systems, som driver anläggningen, försökte först exportera det till närliggande kanadensiska provinser som saknar lagstigning mot att sprida PFAS i gödsel. Lastbilarna åkte till Quebec och sedan till New Brunswick, tills lokalt motstånd på båda ställena satte stopp för den giftiga exporten.
Nu säger Casella Waste Systems att man tillfälligt stabiliserar sin deponi genom att blanda slam med torrt avfall. Sammantaget är situationen för slamhantering enligt en statlig rapport fortfarande ”mycket utmanande och osäker”.
PFAS i brandskum
I Maines norra delar kommer PFAS-föroreningarna från en annan källa – brandskum som det amerikanska flygvapnet förr om åren använde för att släcka bränder orsakade av jetbränsle på en flygbas i området. (En parallell till den svenska PFAS-skandalen i Kallinge där Försvarsmaktens användning av brandskum förgiftat dricksvattnet, reds anm.)
Långt efter att flygbasen hade stängt togs marken över av indianstammen Mi'kmaq Nation – men vattnet visade sig vara odrickbart och tjänstemän avrådde från att äta hjortarna som betat där. Det är i praktiken oanvändbar mark.
Vilken kemist som helst måste ha fattat att de här föreningarna skulle bli kvar i miljön.
2019 inledde Mi'kmaq Nation ett arbete med att försöka sanera marken med hjälp av hampa. Hampaplantor har tjocka stjälkar som kan växa mer än tre meter på en enda säsong. Teoretiskt sett är det den perfekta växten för att suga upp och binda stora mängder av giftiga kemikalier.
Resultaten av den första testkörningen förra året var emellertid nedslående: Som mest 2 procent av kemikalierna avlägsnades från jorden. Ändå finns ingen bättre teknik, enlig Sara Nason, en miljökemist som gett vetenskaplig vägledning för projektet.
Miljöingenjör: Det är upprörande
Planen är att fortsätta plantera hampa – det är bättre än att inte göra någonting, även om hampan kommer att ta decennier på sig att rengöra jorden, och ingen vet riktigt vad man ska göra med de kemikaliestinna växterna när de väl har skördats.
Laboratorier över hela USA försöker i dag hitta sätt att göra sig av med dessa kemikalier, med hjälp av innovativa metoder som skumfraktionering, jordtvätt, mineralisering och elektronstrålning.
David Hanigan, miljöingenjör vid University of Nevada i Reno, studerar om förbränning av PFAS vid extremt höga temperaturer kan bryta kol–fluor-bindningen. Han tyckte tidigare tyckte att PFAS-forskarna var galna som testade så dyra lösningar. Nu har han insett hur beständig PFAS är – och han tror att de som en gång tog fram kemikalierna måste ha gjort det också.
– Det är upprörande. Vilken kemist som helst måste ha fattat att de här föreningarna skulle bli kvar i miljön, säger han.
Evighetskemikaliernas kretslopp
En granskning av The Intercept visar att Dupont, som var en av de ursprungliga PFAS-tillverkarna, faktiskt kände till och i årtionden försökte dölja de skador som kemikalierna orsakade. Det hävdar också FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Dupont har konsekvent förnekat brott och har nyligen förlikats i en stämning på 1,18 miljarder dollar, vilket använts till att skapa en fond för att hantera PFAS-föroreningar. I ett skriftligt uttalande till The Atlantic framhåller en talesman för Dupont att företaget genomgått stora omorganiseringar sedan utsläppen.
David Hanigan tror att det rent tekniska problemet med PFAS kommer att lösas så småningom. Men innan forskare funnit en lösning så kommer man på fler platser upptäcka att man fångats i ett kretslopp, där dessa ”evighetskemikalier” rör sig från vatten, till jord, till kroppar och till vatten.
PFAS i nötkött i Michigan
Några delstater, som Connecticut, har bestämmelser mot spridning av avloppsslam på land. I stället förbränns det, sannolikt vid temperaturer under vad som behövs för att förstöra kemikaliernas starka bindning. De flesta delstater har inget sådant förbud.
I Michigan, en annan delstat där man tidigare spridit slam på jordbruksmark, har man hittat PFAS i nötkött. I Texas har jordbrukare nyligen stämt en avfallshanteringsjätte och hävdat att företaget visste eller borde ha vetat att deras avfall innehöll PFAS.
De nya federala reglerna kommer dock att tvinga USA som helhet att mäta, och sedan konfrontera, omfattningen av PFAS-problem. Precis som Cordelia och Nathan Saunders kommer människor över hela landet sannolikt snart att upptäcka att de har druckit PFAS-förorenat vatten i åratal. Och börja undra vilket pris de har behövt betala för det.
Eller är det verkligen bara kvicksilver som är frågan i Sundsvallsdelen...
https://sverigesradio.se/artikel/5527864
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.