Bordsskick
2024-06-29
https://www.dn.se/insidan/hur-loser-jag-konflikten-med-familjens-daliga-bordsskick/
"Fråga:
Hej,
Jag lever i en kärleksfull relation sedan många år tillbaka. Vi har två underbara döttrar som nu går i låg-respektive mellanstadiet och vi har överlag ett harmoniskt familjeliv. Men jag har ett problem. Min man saknar bordsskick. När han äter har han armbågarna på bordet, han skyfflar in maten med gaffeln som han håller med ett rejält grepp i fel näve, han tar jättetuggor och han tuggar med öppen mun och så vidare.
När jag någon gång har påpekat det så har han blivit både stött och ledsen, så jag har låtit det bero. Men nu spiller det över på mina döttrar. De har börjat ta efter honom. När jag försöker tala om för dem att sitta raka i ryggen, utan armbågar på bordet och att äta med gaffel i vänster och kniv i höger (ändå rimlig kunskap när man är tolv år) blir det gnäll, klagande och tandagnisslan, min man tycker att jag ”hackar på dem” och att jag inte ska vara så på dem osv. ”Låt dem äta ifred”, ungefär. Och det har också blivit så att de går ihop mot mig, fnissar och härmar mitt sätt (det rätta sättet?) att äta.
Nu kan jag knappt titta på min man eller mina barn när de äter längre, jag tycker de ser så ouppfostrade ut.
Våra måltider är viktiga för oss, vi har ofta gäster på middag och vi älskar att äta ihop. Men det här blir en plåga för mig - och för dem. Jag fick själv lära mig bordsskick på egen hand, så jag vet hur viktigt det är att kunna - för att känna sig trygg i alla miljöer. Det är självklar kunskap och jag tror egentligen att min man håller med. Men jag tror inte han fattar hur illa det ser ut när han själv äter. Nu kan jag knappt titta på min man eller mina barn när de äter längre, jag tycker de ser så ouppfostrade ut.
Till saken hör att de ofta umgås med mina svärföräldrar som ju (inte) har uppfostrat sin son. Så de är inte heller några bra förebilder. Hur lär man barn bordsskick på ett rimligt sätt utan att det ska bli ett hackande vid varje måltid? Och hur accepterar jag min mans bristande bordsskick? Tacksam för svar!
Vänligen,
”Ordentliga mamman”
Svar:
Hej du ordentliga!
Mat är inte bara mat utan umgänge, gemenskap och tid att faktiskt mötas. Jag skulle säga att matbordet ofta är det kanske viktigaste kittet i våra familjeliv. Det är en sådan grundläggande kärlek och omsorg att laga mat till någon och att äta den tillsammans. Att du knappt står ut med din mans och dina ungars slafsande tar jag därför på stort allvar. Som barnpsykolog jobbar man förvånansvärt mycket med barns ätande. Våra måltider rymmer så mycket; från det grundläggande i att barn ska lära sig känna igen sina hunger- och mättnadskänslor, nojan över att de inte får i sig tillräckligt eller att de ska få övervikt till maktkamper om vad, hur, när och med vem man ska äta. Våra matbord utgör helt enkelt en utmärkt psykologisk spelplan för våra närmaste relationer.
I er familj är du i skriande minoritet med ditt fina bordsskick. Barnen, mannen och svärföräldrarna har helt andra principer för hur en måltid ska avnjutas. Och jag undrar om det verkligen finns något rätt och fel när det gäller bordsskick, utom möjligen på kungamiddagar och nobelfester. I min värld är kutymen kring ens matbord snarare en del av familjekulturen. Som att Svenssons tuggar taco framför teven, Hosseinis serverar arton konstfulla rätter och att Adelskiölds använder linneservietterna korrekt mellan kandelabrarna på sitt långa matsalsbord.
Du undrar hur man lär barn bordsskick och jag tror att en stor del av det handlar om hur man är som rollmodell. Era barn har ju två helt olika sådana och har valt att följa sin pappas linje. Så blir det ju när folk som tycker olika ska uppfostra barn, ungarna behöver välja vem de följer. Kanske är det ren bekvämlighet som får dina barn att ta pappas slafsiga parti. Men det kan också vara solidaritet med den svagare. Som du beskriver din mans bordsskick uppfattar jag det som potentiellt begränsande. Okej att man slappnar av hemma men kan man inte tugga med stängd mun eller använda kniven så kan det vara stressande i jobbsammanhang eller med folk man inte känner.
Du har angripit problemet så som vi alla tar oss an saker som skaver i familjevardagen. Vi skäller till när vi blir irriterade och glömmer sedan bort saken tills frustrationen är där igen. Och eftersom den typen av små vardagliga utbrott ofta präglar även harmoniska familjeliv så undrar jag om dina familjemedlemmar fattat att det här är viktigt för dig.
Vill man ge folk en chans att vara schysta måste man berätta hur man vill ha det.
Jag undrar också om den goda uppfostran du själv tillskansat dig möjligen kan vara en belastning i den här frågan. Kan det vara så att du varit lite för finkänslig gentemot din man? När man har lite dubbla känslor kring sådant man tycker är viktigt kan man bli otydlig. Kanske känner man sig lite som en oskön bracka när man lägger vikt vid uppförande, kanske är man rädd att någon ska ta illa upp eller känna sig kritiserad. Men vill man ge folk en chans att vara schysta måste man berätta hur man vill ha det.
Jag föreslår därför att du ger din man en chans att göra rätt genom att ta upp familjens bordsskick med honom. Inte i stunden, vid matbordet när irritationen kommer över dig, utan i lugn och ro när ni är själva och har tid att prata. För det här handlar ju inte om potentiella negativa aspekter någon gång i dina döttrars framtida liv (matborden i förskola och skola spelar stor roll för svenska barns inskolning i uppförande). Utan om att du tycker det är otrivsamt kring ert middagsbord och i er familjesammanhållning.
Inför det samtalet råder jag dig att specificera vad du vill förändra. Att folk ska ha ett ”allmänt” bättre bordsskick är obegripligt för någon som inte kan koderna. Räcker det att ha besticken i rätt hand och att använda kniven för att du ska trivas eller krävs det raka ryggar och armbågar mot revbenen? Gör ett överslag över var ni kan mötas och vad som kan bli trivsamt för alla. Fundera också på hur ni ska göra när svärföräldrarna eller andra slafsiga närstående äter med er. Om de ska fortsätta uppleva ert middagsbord som en trivsam plats är det förstås viktigt att de välkomnas som de är och inte förväntas anamma vanor som får dem att känna sig dumma och bortkomna.
Men mitt råd är absolut att du och din man gör en överenskommelse. För de gemensamma måltiderna är en familjeritual som bara blir viktigare ju äldre barnen blir. En ritual för samtal, närhet, värme och näring. En gemenskap som ni bara kan skapa förutsättningar för genom att tillsammans bli lagom toleranta för spill, kladd och kutiga ryggar.
Med en förhoppning om mysiga sommarmiddagar,
Malin Bergström"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.