Verksamhetssyfte..
2024-06-18
https://www.expressen.se/sport/kronikorer/noa-bachner/de-gor-sig-till-atloje-ingen-vill-ha-det-sa-har/
"Jag och min kollega Philip Gadd har slagit läger i en lägenhet precis intill Bolkerstrasse, en av Düsseldorfs och kanske hela Tysklands livligaste bargator.
Mest drag? Det är det på Villa Wahnsinn – Vansinnesvillan – vars bas pulserar genom huskropparna långt in på natten.
Och visst, det är nog dårskap som pågår där inne, men för att uppleva riktigt vansinne behöver man sköljas med i det tumult som Uefa och Deutsche Bahn, den tyska järnvägen, har kokat ihop.
Det här är inte en berättelse om oss journalister, navelskådande gnäll på en undermålig arbetsmiljö. Situationen i Tyskland är mycket allvarligare än så. Den handlar främst om de ungefär 12 miljoner människorna som kommer hit för att titta på fotboll och leva life den här sommaren, men utsätts för en grotesk situation.
Varför den angår dig som svensk?
För att nästa gång är det du. För att det finns ett system bakom kollapsen.
Folk börjar bli väldigt arga
För egen del har det tagit några dagar att acceptera att arrangörerna håller på att göra sig till åtlöje. Ingen vill att det ska vara så här.
I München, dit vi anlände först, sprudlade glädjen. Européer strömmade in från alla håll och möttes i gränslös, okomplicerad lycka över det här vanliga, sympatiska mästerskapet och havet av billig öl.
Efter två dagar åkte jag mot Düsseldorf. Tåget var redan kraftigt försenat när det gick sönder i Köln. Informationen fick man gissa sig till. Det blev ståplats sista biten. Tog sju timmar totalt. Sånt händer, tänkte jag.
Liknande vittnesmål kom samtidigt från andra delar av landet, och kommer hela tiden. Runt matcherna upprepar sig samma mönster. Folk står stilla, kommer inte fram, blir kvarlämnade, förstår ingenting, har ingen att fråga, erbjuds inga lösningar, trängs.
Och börjar bli väldigt arga.
Folk står stilla och kommer inte fram i Tyskland under mästerskapet.
Gråtande barn och rasande farbröder
Situationen innan, under och efter Englands premiärmatch mot Serbien på söndagskvällen blev bekräftelsen på att vi befinner oss i ett organisatoriskt inferno.
Jag var där. Vid 01:30 hade jag pressat mig in i en tågvagn med fem eller sex gånger för många passagerare som rullade ut från Gelsenkirchen. Vi tittade på varandra och kunde knappt tro att det var sant. Det kunde inte de tiotusentals personerna som stod kvar på en gångbro utanför Veltins-Arena och väntade på inställda spårvagnar heller.
Samma overklighetskänsla präglade hela dagen. Spårvagnarna skulle ta åskådarna från stadskärnan till arenan, men det funkade inte. Många tvingades gå i en och halv timme. Genom ösregn.
Gråtande barn, rasande farbröder, funktionärer som rycker på axlarna.
Letade hon efter luft?
Väl vid arenan var insläppet för medierna det värsta jag har varit med om. Vissa köade i två timmar. England vann, sedan förvärrades skandalen.
Allt står stilla. Köerna sträcker sig så långt ögat kan nå. Jag och några andra hittar en buss av en slump, vinner springtävlingen mot den och lyckas fly. På tåget mot Düsseldorf andas vi inte vanlig luft, utan byter andedräkt med varandra. Jag försöker vända huvudet åt höger. Två engelsmän som inte orkar säga att det här är ”bollocks” fler gånger stirrar rakt igenom mig. Bredvid dem sticker det fram en hatt. It’s coming home, står det på den.
Visst. Men kommer vi hem?
Bredvid mig ser det ut som om fyra serber har klistrats ihop, deras tröjor har smält samman till en blöt tygmassa. En av dem hyperventilerar mot taket. En tysk kvinna till vänster om mig använder fingrarna för att rita ett utkikshål i imman som täcker fönstret. Vad hoppas hon se där ute? Luft? Eftersom den inte finns här inne?
Den håller på att ta slut innan vi anländer till Duisburg, där fem-sex personer desperat försöker pressa sig in men blir utknuffade av oss, en mobb som skriker ”nej” och ”fullt” på fem olika språk. När vi åker vidare trycker de sig mot rutan och stirrar vädjande mot oss, som kvarlämnade åt sitt öde i en zombiefilm.
Någon kunde ha tänkt
Att det skulle bli problem med tågen visste alla. Deutsche Bahns besvär är långvariga. I maj meddelades att bara 63 procent av tågen anländer i tid, och i Der Spiegel och flera andra tyska tidningar har ungefär samma retoriska frågor ställts under våren.
Kommer det inte bli kaos under EM?
Jo, och någon kunde gjort något åt det. Satt in fler bussar. Upprättat andra system. Informerat. Förenklat. Försäkrat sig. Räknat. Tänkt.
Någon är förstås Uefa. Att tillbringa en månad i Qatar för att bevaka VM förra vintern skapade ett olustigt intryck av att inte veta vad som var verkligt, förkroppsligat inne på den själlösa shoppinggallerian Villaggio, där ett konstgjort Venedig hade byggts upp och gondoljärer utan riktiga åror skvalpade runt med turister.
Här, i Tyskland, blir man i stället konfronterad med verkligheten så fort slutsignalen går.
Städerna är fullproppade med poliser och insatsstyrkor, och på goda grunder.
Några timmar innan vi packades in för att skyfflas ut ur Gelsenkirchen sköts en man med hacka i Hamburg. Polis omhändertog ett misstänkt föremål i Berlin. En IS-kopplad figur har ansökt om att jobba som funktionär.
Hotet om våld finns i ögonvrån hela tiden, om inte från terror så huliganism. Stolar och flaskor har kastats här, någon blöder från huvudet. Sju personer grips. Dagen innan är det 67 italienare som frihetsberövas när trubbelmakare närmar sig albanska fans, utrustade med knivar.
Räcker det inte att leva i en tid där vi ständigt matas med påminnelser om våldets närvaro? Måste EM-publiken kastas mellan att vara bevakad av automatvapen och att låsas in i överfulla tågvagnar eller pressas ihop på perronger?
Kan omöjligt bli sämre
Måste själva Uefa göra våld på känslan av det här mästerskapet?
Tydligen.
Med några minuter kvar till Düsseldorf är det någon som fiser.
Unwirklich. Overkligt, väser den tyska kvinnan bredvid mig.
Tyvärr inte. Det är verklighet, eftersom Uefas verklighet ser ut som den gör. Och luktar ungefär så här.
Kaoset i Tyskland följer en trend. De tappade kontrollen över EM-finalen i London 2021. Förra årets Champions League-final i Istanbul mynnade ut i kaos.
Värst av allt var Champions League-finalen i Paris 2022, där en total kollaps av säkerheten runt matchen äventyrade människors liv. Pepparsprayade, rånade och nedtrampade supportrar kunde, precis som nu, inte tro sina ögon.
I februari samma år hade en säkerhetskonsult hos Uefa, Steven Frosdick, sagt upp sig och klagat på att säkerhetsavdelningen plågades av vänskapskorruption. Nyckelpersoner har lämnat med täta mellanrum, ibland till Fifa. Till samma historia hör att slovenen Zeljko Pavlica, den slovenske Uefa-presidenten Aleksander Ceferins bäste vän, lade beslag på jobbet som Uefa:s säkerhetschef 2021 utan att någon formell rekryteringsprocess ägde rum.
Uefa-presidenten har också hämtat in en lång rad slovener till nyckelpositioner i sin organisation. Slovenska domare dömer fler europeiska cupfinaler än något annan nationalitet.
Fler bär förstås ansvar för det som utvecklar sig under EM, men med Ceferins kompisliga bakom spakarna går det inte att ta deras insatser på allvar.
Kanske kan de överlåta arrangemanget till gänget som styr på Villa Wahnsinn. Det kan omöjligt bli sämre."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.