Kant-Trätande I DN
2024-06-17
https://www.dn.se/kultur/darfor-trater-putin-och-scholz-om-en-300-arig-filosof/
"I år är det 300 år sedan Immanuel Kant föddes. Bland alla som vill hylla och tolka märks Rysslands Vladimir Putin och Tysklands Olaf Scholz. De två har hamnat i en intellektuell dragkamp om tänkaren. Men vem har rätt?
DN:s Sandra Stiskalo går till botten med filosofen som drog upp riktlinjerna för den moderna offentligheten och konstens roll i samhället.
Den 22 april i år gjorde Vladimir Putin ett oblygt försök att lägga vantarna på den preussiska tänkaren par excellence.
Redan flera år tidigare hade gräddan av den internationella intelligentian bjudits in för att fira 300-årsjubilaren Immanuel Kant i hans hemstad. På 1700-talet hette den Königsberg, numera hör den till den ryska exklaven Kaliningrad.
Men så bestämde sig Ryssland 2022 för att invadera Ukraina, och det tyska Kantsällskapet drog sig ur det annalkande firandet.
Konferensen och festligheterna hölls likväl. Självaste Vladimir Putin inledde begivenheterna med ett tal där han genom en rent akrobatisk nytolkning av Immanuel Kants teorier rättfärdigade det ryska raseriet.
”Hans maning att använda det egna förståndet är högst aktuell. För Ryssland betyder det i praktiken att vi låter oss styras av våra nationella intressen”, sade Vladimir Putin inför de ditkommenderade lokala studenterna. Det var inte första gången han försökte infoga Immanuel Kants banbrytande tankar i sitt eget nationalistiska och imperialistiska narrativ.
Cirka 60 mil därifrån gick topplocket för en annan världsledare.
I en balsal vid Kleiner Tiergarten invigde Berlin-Brandenburgs vetenskapsakademi det stora Kantåret som 2024 engagerar snart sagt alla tyska lärosäten. Olaf Scholz höll huvudanförandet och tog tillfället i akt att dra en röd linje.
”Kant tänkte sannerligen inte på nationella intressen när han besvarade frågan: ’Vad är upplysning?’ med ’Sapere aude. Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd [...]’. Putin har ingen som helst rätt att åberopa Kant. Det kategoriska imperativet är oförenligt med krigsförbrytelser”, festtalade förbundskanslern.
– Jag kunde tyvärr inte närvara vid firandet i Berlin, men jag träffade Olaf Scholz på hans kansli någon vecka tidigare och vet att han har studerat Immanuel Kant noggrant. Det finns många saker att klaga på i Tyskland, men den intellektuella nivån hör inte till dit, säger Daniel Kehlmann i ett videosamtal från sin lägenhet i Wien.
Han är tysk-österrikisk författare. I sin succéroman ”Världens mått”, om två halsbrytande tyska vetenskapsmän som ger sig i kast med att mäta världen, låter han matematikern Carl Friedrich Gauss söka upp en fiktionaliserad och lätt dement Immanuel Kant i förhoppning om att få svar på sina frågor. Romanen gavs ut 2005, kort dessförinnan hade Daniel Kehlmann övergivit en halvskriven avhandling om Kants teorier om smak och estetik.
Till det pågående 300-årsjubileet bidrar han med den nya samtalsboken ”Der bestirnte Himmel über mir” (Den stjärnklara himlen ovanför mig), som han skrivit tillsammans med filosofen Omri Boehm. Det är ett Kantcitat, som fortsätter med orden ”... und das moralische Gesetz in mir”.
– Kant identifierade två fenomen som i alla tider fyllt människan med vördnad. Dels stjärnhimlen över henne, dels den moraliska lagen inom henne. Det första handlar inte främst om skönhet utan om det matematiskt sublima, det eviga som får människan att känna sig som ingen i den fysiska världen, men ändå inte förintar eller dominerar henne som en intellektuell, moralisk varelse. Kant pekar med andra ord ut en dialektisk och rätt komplicerad relation mellan himlen och moralen, säger Daniel Kehlmann.
Hur kommer det sig att en komplicerad 300-årig filosof lever kvar så starkt att det 2024 till och med blossar upp en geopolitisk dragkamp om honom?
– Immanuel Kant var en stor universalistisk humanist. Han skrev om matematik, tid, rum och moral. Han lade grunden till vår moderna konstsyn, till offentligheten, och han var också en föregångsfilosof till idén om mänskliga rättigheter. Dessutom är han överraskande citatvänlig. Politiker älskar att citera honom.
Att sammanfatta Kants filosofi är inte lätt. Motsatsen gäller för biografin.
Immanuel Kant föddes 1724 i dåvarande Königsberg och blev i trettioårsåldern professor i logik och metafysik. Han förde en inrutad och odramatisk tillvaro – det brukar heta att Königsbergsinvånarna ställde klockan efter hans dagliga promenader. Praktiskt taget lämnade han aldrig sin ostpreussiska hemstad där han också dog 1804. På hans gravsten kan man i dag läsa inskriptionen: ”Framstående borgerlig, idealistisk filosof”.
– Det är den gamla östeuropeiska läsningen av Kant. Det vill säga att han var framstående, men en borgarbracka. Han skrev visserligen om borgerlighet, men det betydde inte riktigt samma sak på 1700-talet som det gör för oss i dag.
Det säger Sven-Olov Wallenstein, professor i filosofi vid Södertörns högskola. För den kontinentala filosofin, som han är verksam inom och som omfattar så vitt skilda grenar som tysk idealism, fenomenologi och existentialism, är Immanuel Kant helt central, för att inte säga en premiss.
I början av sin filosofkarriär sällade sig Kant till rationalisterna som, till skillnad från empirikerna, menade att kunskap och sanning kommer från förnuftet, inte från observationer och erfarenheter. Han hade hunnit nå övre medelåldern innan han, som han själv formulerade det, väcktes ur sin ”dogmatiska slummer” efter att ha läst den brittiska filosofen David Hume. Omvärderingen av kunskapens natur gav upphov till ”Kritik av det rena förnuftet”, den första av Immanuel Kants tre så kallade Kritiker.
Kant medgav där att sinnevärlden formar människans tänkande, men hävdade samtidigt att kunskapen om denna värld är beroende av begrepp som finns inbyggda i henne – i alla människor – från början.
Det är också i detta sammanhang som han första gången nämner tinget i sig, en term som satt griller i huvudet på otaliga filosofistudenter. När Sven-Olov Wallenstein undervisar om Kants kunskapsteori brukar han därför undvika att nämna begreppet över huvud taget. Det krånglar bara till det.
– Tinget i sig är väldigt missuppfattat. Det Kant menar är att det finns satser som är oberoende av den faktiska verkligheten. Det kanske mest kända exemplet är ”7 + 5 = 12”. Vi behöver inte lägga ihop sju och fem äpplen för att kunna konstatera att resultatet är tolv äpplen. Vi bara vet det, det är givet i tid och rum. Att förstå och identifiera de satserna är – menar Kant – filosofins uppgift.
Stämmer det då? Jag menar, lyckas han identifiera de satserna?
– Mycket som Kant skrev var bundet till hans tids vetenskap, i synnerhet till Newton som fysiken ju med tiden har rört sig långt bort ifrån. Men tanken att naturvetenskaperna inte uttömmer allt som går att säga om verkligheten, utan att det finns en övergripande rationalitet, det menar jag att han har rätt i, säger Sven-Olov Wallenstein.
Något som visat sig vara svårare för efterkommande tänkare att ställa upp på är det som Olaf Scholz hänvisade till i sitt tal. Nämligen det kategoriska imperativet.
Det är Kants moraliska princip, hans livsregel om man så vill, som kan sammanfattas i påbudet: Handla alltid så att din handling kan upphöjas till en allmän lag.
I slutet av 1800-talet dömde Nietzsche ut maximen som ”moralisk fanatism” och kallade med sedvanlig sarkasm Kant för den ”begreppsmässigt mest deformerade krympling som någonsin levat”.
– Det kategoriska imperativet får helt enkelt orimliga konsekvenser. De flesta tänker väl att det är bra att ljuga ibland, för att skydda någon till exempel, alltså om konsekvenserna är goda. Men det tillåter inte Kant, eftersom lögnen inte kan upphöjas till allmän lag. För honom kan moralen inte ha några undantag, den är kategorisk, säger Sven-Olov Wallenstein.
Fast det verk som han intresserat sig mest för, och även översatt till svenska, är ”Kritik av omdömeskraften”, även känt som den tredje Kritiken. Här behandlar Immanuel Kant det sublima, smaken och estetiken, och hur dessa skiljer sig åt.
Vad är skönhet? Och vad innebär det att fälla ett estetiskt omdöme? frågade sig Kant. Hans svar lade grunden till det moderna konstbegreppet och i förlängningen även till kulturens roll i samhället, så som vi känner den i dag.
Även Daniel Kehlmann ägnade flera år åt att studera och skriva om den kantianska estetiska teorin. Avhandlingen blev aldrig färdig, men det hade inget med bristande intresse för ämnet att göra, tvärtom.
– Jag uppfattade och uppfattar fortfarande det som att Kant löser konstens problem. Det är oerhört fascinerande. Att jag övergav filosofin handlade inte om det, utan om insikten att jag saknar den intellektuella stringens som krävs för att utveckla en egen teori. Jag hade helt enkelt inget originellt bidrag till filosofin, men på det litterära området såg jag en sådan chans, säger han.
För Immanuel Kant har det estetiska omdömet, till skillnad från mer allmänna smakutlåtanden, en transcendental förutsättning. Här kan ett konkretiserande exempel möjligen vara på sin plats. Säger någon att selleri är gott, och du kontrar med att det är äckligt, händer vanligtvis ingenting. Diskussionen uteblir. I det avseendet är smaken, som det heter, som baken. Det gäller inte för estetiska eller konstnärliga uttryck.
– Med konst och litteratur är det mer komplicerat eftersom det ligger idéer bakom, och i idéerna bor olika intressen. Den som engagerar sig i ett konstnärligt verk känner att andra borde se och tycka samma som man själv. Anser jag att en roman är fantastisk och du påstår att den är usel, så börjar vi nästan automatiskt att lägga fram olika argument och tolkningar för att försöka övertala den andre om vår ståndpunkt. Det skulle vi aldrig göra med selleri, säger Daniel Kehlmann.
Är det detta Kant syftar på när han talar om konstens autonomi?
– Ja, konsten har en särställning eftersom litteratur, teater och musik föder en ändlös konversation som vi bedriver i offentligheten. Dessa samtal och debatter ligger också till grund för hur vi bedriver politik i dag. Det är ingen liten sak.
Det håller Sven-Olov Wallenstein med om.
– Kant är en av de första att prata om die Öffentlichkeit – offentligheten. Det räcker inte, som Putin menade i sitt tal, att tänka själv. Det kan ju leda till ren galenskap! Man måste också framställa sina tankar, få dem prövade och kritiserade i offentligheten. Det är det som, enligt Kant, är upplysning.
Sven-Olov Wallenstein var en av dem som fick en inbjudan till att fira och samtala om Immanuel Kant i Kaliningrad på hans 300-årsdag i april i år. Han åkte inte dit. Faktum är att nästan alla representanter från den fria världen uteblev från arrangemanget.
– Det Putin sade var bara ett missbruk av Kant, för Putin försvarar ju varken offentligheten eller upplysningen. Olaf Scholz har förstås rätt!
Immanuel Kant 1724–1804
Tysk filosof och grundare till den kritiska filosofin. Levde hela sitt liv i Königsberg, nuvarande Kaliningrad. Till hans mest inflytelserika verk hör de tre så kallade Kritikerna: ”Kritik av det rena förnuftet” (1781), ”Kritik av det praktiska förnuftet” (1788) och ”Kritik av omdömeskraften” (1790) som grovt förenklat behandlar kunskapsteori, moral och estetik.
Den politiska skriften ”Om den eviga freden” från 1795 där Kant förordade en federation mellan fria stater inspirerade grundarna av Nationernas Förbund, som blev dagens FN. Den är också en välanvänd citatkälla för politiska tal.
300-årsjubilaren firas med många konferenser, seminarier och utställningar runt om i Tyskland. I Sverige arrangerar Södertörns högskola den 6 december en heldag med korta föredrag som belyser olika aspekter av Immanuel Kants filosofi. Symposiet kommer att vara öppet för både studenter och allmänhet."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.