Svenskt Kulturkorståg
2024-05-22
https://www.svd.se/a/wgPGMG/tidholm-lokko-nagonting-har-gatt-helt-javla-at-helvete
"Det är ett personangrepp. Det känns i alla fall så, när jag läser om Andres Lokkos och Po Tidholms evenemang ”Korståget mot kulturen”.
Under tre kvällar ska de två musikkritikerna – Lokko i SvD och Tidholm i DN, försöka förstå varför Sveriges kulturbevakning bland annat är överdrivet fixerad vid Taylor Swift och ”Love is blind”.
Jag är förvisso inte omnämnd, men eftersom jag skrivit flera texter om både Taylor Swift och ”Love is blind” behövdes det knappast.
”Korståget mot kulturen – med Lokko och Tidholm”
Andres Lokkos och Po Tidholms samtalsserie ”Korståget mot kulturen” äger rum 21, 22 och 23 maj på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Till sin hjälp har de bjudit in olika gäster – Clemens Poellinger, Ulrika Knutson, Martin Aagård, Saga Cavallin, Annina Rabe och SvD:s Elsa Westerstad medverkar under de olika kvällarna.
Det är inte en kul insikt, den att två 1960- och 70-talister är så missnöjda med min generation Z och våra arbetsinsatser att de är redo att bedriva ett korståg mot dem.
Så vad tycker Lokko och Tidholm att ska vi göra för att rädda detta sjunkande skepp som de menar är kultursidorna? Jag går en journalistisk fortbildning.
Lokko: ”Grundproblemet ligger i det du just beskriver. Vi har just haft en månad eller två av ’Mello’, följt av en månad Taylor Swift-feber. Sen följs det av Bruce Springsteen, gissningsvis. Sen får alla kulturjournalister dåligt samvete av att verka i ett sådant hamsterhjul, och så gör de en katolsk botgöring med jämna mellanrum. Så som du gör nu Andreas, och som vi själva säkert också gör med vår protest. Sen fortsätter det som vanligt igen.”
Tidholm: ”Man är ju intvingad i den här medieekonomin. Det har blivit värre sen tidningen blev en läsaraffär. För 20 år sedan bekostades tidningen av annonser, i dag är det läsarnas prenumerationsavgifter. Det gör att tidningarna graviterar mot att bara skriva sånt som många tycker om och läser. Då hamnar vi i läsarnas gisslan, allihopa. Sen har media drabbats av så dåligt självförtroende. Den här grejen som Andres håller på med, att uppfostra läsekretsen är man ju också livrädd för.”
Lokko: ”Jag folkbildar..!”
Hela första kvällen kretsar kring 1990-talet. Ground zero. Lokko beskriver decenniet som en sista journalistisk frizon, en tid präglad av vad Stig Larsson kallade ”objektiv kvalitet” och den grupp experter som avgjorde vad som hade det och inte.
Både Tidholm och Lokko ingick i den grupp yngre förmågor som ville se till att framför allt popmusiken skulle tas på allvar på de annars klassiskt- och möjligen jazztunga sidorna.
Och så hamnade vi här.
Lokko: ”När vi så att säga vann och fick tillträde, vi som tog musik på allvar på samma sätt som man tog expressionistisk poesi, så dröjde det inte många sekunder innan detta förvandlades till ”Mello”. Jag förstod inte ens hur det gick till, det gick över en natt. Och sen åkte vi ut igen.”
Den andra kvällen handlar om ”Hierarkierna”, hur olika uttrycksformer och ämnen rangordnas i det kulturella samtalet, och hur det svenska kulturlivet, enligt Lokko/Tidholm bara blivit en enda ”monokultur”.
Lokko förklarar att vi svenskar är vana vid ett sådant monokulturellt ideal. Han pratar om Per Albin Hanssons folkhem, Ikea, HM, Spotify, Volvo och Ingrosso.
Jag gör mitt bästa för att få en syl i vädret. Det är inte lätt. Jag säger något om att en kultursida inte längre kan ha den rollen, där man på ett lite uppläxande vis berättar för folk vad som är bäst och vad de egentligen borde läsa eller lyssna på. I första hand upptäcker folk kultur på egen hand, via sociala medier eller Spotify-algoritmer.
Är det inte rimligare att försöka skriva om det som läsarna faktiskt tänker på och tar del av?
Lokko: ”Men vill man vara den 24:e personen som bidrar med sin åsikt om ’Love is blind’ eller ’Game of thrones’? Eller vill man försöka erbjuda ett alternativ? Det handlar inte om att vara uppfostrande och elitistisk. Vi undrar bara vart alternativet tog vägen. Hur skapades en monokultur, där inget som inte är familjen Ingrosso/Wahlgren, Swift och Edward Blom är värt att skriva om?”
Men nu hårdrar du det väl en aning. Det finns ju massor som inte är på det sätt du beskriver. Du får dessutom regelbundet skriva om i princip vad du vill, Andres. Och Po, senast häromdagen recenserade du ju exempelvis Nils Berg Cinemascopes nya skiva.
Tidholm: ”Ja, det är verkligen inte synd om mig eller Andres. Jag tycker i alla fall inte synd om dig, Andres.”
Snarare menar Po Tidholm att han gynnats mycket av 1990-talets tidsanda. Redaktionerna befolkades då av rätt ålderstigna typer som insåg att de hade blivit omsprungna av samtiden och öppnade således portarna för de yngre, hungriga skribenterna. Dessa personer blev ”enablers”, menar Tidholm.
Tidholm: ”Min bild av 1940-talisterna är att de totalt retirerade inför samtiden. De var överdrivet okritiska och välkomnande på ett sätt som gjorde att det gick överstyr.”
Vill man vara elak mot er kan man också säga att det låter som att ni är sura över att folk inte längre gillar samma saker som ni.
Tidholm: ”Nej, kan man det..? Jag är lite avundsjuk på Andres som har sin kolumn och sin frihet att skriva mycket om smala saker, men jag gör mycket annat som jag vill. Och en sak som jag verkligen tror förenar mig och Andres är att vi inte känner oss det minsta nostalgiska.”
Jag uppfattar nog er som lite nostalgiska. Ständigt detta 1990-tal. Att ni talar om 1990 är som om någon 1990 tjatat på er om 1954.
Tidholm: ”Ska man hålla på med kultur måste man göra det med övertygelsen att det bästa inte är gjort än. Förbryllande många människor verkar tycka att allt som är bra redan är gjort. Vart har alla modernister tagit vägen, egentligen? Nej, din anklagelse om nostalgi protesterar jag mot.”
Ibland känns det lite som om jag är med i ett gammalt program av ”Svar direkt”, säg 1984, men där det nu blivit tvärtom – de lite äldre rävarna grämer sig över att ungdomens musiksmak blivit alldeles för strömlinjeformad och hur de revolterar för lite. Det är inte rätt.
Lokko: ”Jag tror inte att du och din generation ville börja skriva för att ni drömde om att intervjua Charlotte Perrelli. Jag ser ju vad du och dina unga kolleger gör på er fritid! Ni går på de där konserterna, de där poesiuppläsningarna, ser den där filmen – för att ni brinner för det. Sen går ni till jobbet och skriver om Benjamin Ingrosso. Någonting har blivit fel. Någonting har gått helt jävla åt helvete.”
Samtidigt är Lokko inne på något. De texter han skrivit som tar avstamp i just dessa frågor, som protesterar mot monokulturen, blir väldigt lästa.
Lokko: ”Men när man sen skriver något om litauisk poesi så får det väldigt få klick. När man realiserar det jag säger har det den effekten. En förhoppning med dessa samtal är att ställa frågan: Gör det någonting?”
Det gör ju ingenting att allt inte blir lika läst, eftersom vi har trumfkort som ”Mello” och Taylor Swift att skriva om för att få spridning. På så vis kan vi ju även skriva om smalare saker. Det är väl inte så konstigt?
Lokko: ”Det är så jag hoppas att det ska funka. Problemet är att vi har en situation där landsortspressen lägger ned sina kulturredaktioner för att de säger att de inte har råd. Det är för få som läser så de skiter i det. Detta handlar om mer än två ganska trygga Stockholmstidningar som fortfarande har råd att resonera så.”
Den tredje kvällen handlar om framtiden. Hur ser den ut då? Vad ska vi göra?
Lokko: ”En total reboot.”
Av vad? Hela samhället?
Tidholm: ”Men vadå, ’vad ska man göra?’. Man måste fråga sig om det är kultursidans roll att bara spegla. Tänk om det är vår roll, eftersom vi är kunnigare än gemene läsare, att leta upp det nya, leda och presentera. Det är så man skapar ett vitalt kulturklimat.”
Lokko: ”Ja, det klassiska kulturmissionerandet är borta. Men jag har svårt att se att det skulle ha förlorat sin impact. Det är det jag menar; har ni provat att starta om hela tidningen? Hela idén med en tidning? I stället för att kämpa med näbbar och klor för att nå Beata i Grums finns möjligheten att göra en total omstart där man exempelvis sätter bandet Civil Polis på ettan och ser hur det går. Från början kanske det ger ett dåligt resultat. Men... we have failed. Som yrkeskår.”
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.