Allmän Förlust I SvD
2024-05-01
https://www.svd.se/a/Pp3OW7/alla-forlorar-nar-mest-krankt-vinner
"I känslan av kränkthet ligger passivitet och maktlöshet. Det vill säga motsatsen till det som en gång gjorde första maj till arbetarrörelsens stora högtid.
Hur beskriver man ett samhälle? Som ett träd, en stam med rötter i det förflutna och grenar mot framtiden? Som en kropp eller organism? Som ett hem – ett folkhem, rentav?
Eller som en väv, en samhällsväv, för var och en att bedöma vad som är varp och vad som är inslag, vävd av mytologins nornor – eller verklighetens människor?
Kanske är det samhällsväven som ligger närmast skildringen av Sverige i nyutkomna ”Mest kränkt vinner” (Karneval förlag, 2024).
Boken är skriven av journalisten och författaren Lars Åberg, välkänd för SvD:s läsare även från denna sida. Det är en bok som försöker begripa den komplicerade väv Sverige är, och som gör det från många håll, i och utanför landet.
Alla sidor kan känna sig kränkta: minoritetsgrupper, majoritetsgrupper, och så majoritetsgrupper som ser sig som språkrör för minoritetsgrupper
Som en röd tråd genom boken – och samhällsväven – löper kränktheten. Åberg vänder och vrider på begreppet. Alla sidor kan känna sig kränkta: minoritetsgrupper, majoritetsgrupper, och så majoritetsgrupper som ser sig som språkrör för minoritetsgrupper, en strävan som alltmer kommit att odlas inom högskolevärlden.
Åberg är inte ute efter att ironisera: den avsky en kränkning väcker är berättigad. Men det är just det, tillsammans med den subjektivitet som har lagts i begreppet (Om du känner dig kränkt är du per definition kränkt) som gör att känslan lätt kan missbrukas, och skapa en ”utpressningssituation” där mest kränkt vinner.
Ett samhälle som uppmuntrar och bejakar kränkthet kommer i förlängningen att bli handlingsförlamat, för i känslan av kränkthet ligger passivitet och maktlöshet. Det vill säga motsatsen till den form av engagemang för faktisk samhällsförändring som en gång gjorde dagens datum, första maj, till arbetarrörelsens stora högtid.
Bokens sinnesstämning rör sig mellan sorg och behärskad vrede. Och förundran. Hur kunde ett så välfungerande land som Sverige förfalla så?
Åberg beskriver en väv av paradoxer. En av de mer anslående är hur strävan efter minoritetsskydd – och rädsla att kränka – lett till acceptans för majoritetsförtryck. ”Minoritet” har fått en upphöjd ställning, oavsett hur dess inre strukturer ser ut, oavsett om majoriteten inom den auktoriserade minoriteten, förtrycker den minoritet som finns inom minoriteten.
Och svenska politikers vilja till ”dialog” med minoriteterna har ”ofta fört dem i famnen på de mest kompromisslösa företrädarna, något som lett till genomslag för ortodoxa krav och vanföreställningar om hur åsiktsbredden inom grupperna kan se ut”.
Religiös och kulturell konservatism har funnit stöd i grupper som säger sig stå för raka motsatsen: från normkritisk vänster till välvilliga myndigheter med inkludering och likabehandling för ögonen. Både moraliskt och ekonomiskt stöd har gått till verksamheter som strider mot de överordnade principer om inkludering och minoritetsskydd som lett resurserna dit.
Det här innebär också en form av kränkning, menar Åberg, en förminskande attityd i och med att människor från andra länder inte tillerkänns förmågan att komma in i det svenska samhället med den anpassning det innebär.
”I det samhälleliga omhändertagandets filosofi ingår som en underförstådd förutsättning att invandraren flyttar till problem och inte från dem” är en annan av Åbergs paradoxer. Hur har ett av världshistoriens mest generösa välfärdssystem kunnat skapa så mycket fattigdom och utanförskap? En misär så stor att den anges som förklaring till i stort sett alla problem på integrationsområdet: från bristande kunskaper i svenska till barn som går omkring med automatvapen?
Den här universalförklaringen får samhällsutvecklingen att framstå som lika ödesbestämd som vore det nornorna som vävt fram den med sina ödestrådar. I ett land som annars gärna lyfter fram individen, gäller på dessa områden allt annat än individens ansvar. Ansvaret är kollektivt och åligger stat och samhälle. I synnerhet på kriminalitetens område: även brottslingen är ett brottsoffer.
Det här synsättet avspeglas också i språket. Där är det gott om passiva verbformer, men ont om mänskliga subjekt. Brottslingarna ”dras” in i kriminalitet, som mest aktivt kan de ”hamna” eller ”råka” i dåligt sällskap. Bilar fattar eld. Något exploderar. Bränder och stickskador uppstår. Skott avlossas. Handlingar sker. Det är ett språkbruk som i sig bryter ned tillit och samhällsanda: alla människor förstår att det faktiskt är någon som skjutit – inte minst den som skjuts ihjäl.
Åberg menar att den politik som bedrivits, där misslyckade åtgärder gång på gång följts av ännu mer av samma åtgärder, mer är att betrakta som segregationspolitik än integrationspolitik. Inte minst har Sverige förslösat den kanske mest effektiva integrationsåtgärden av alla: ett gemensamt språk.
Att Sverige inte fäst större avseende vid språket, där språktest setts som kränkande, rasism rentav, är verkligen märkligt, möjligen beror det på en avart av socialt ingenjörstänkande där språk ses som flum och fluff.
Oavsett vilket, har misstänksamheten mot Svenska med stort S, också den givits understöd av rädslan att kränka. Nåde den som dristat sig att påstå att i Sverige talar vi svenska. Och ju mindre vi förstår varandra också språkligt, desto större risk för missförstånd och att någon känner sig kränkt, i en enda nedåtgående spiral.
Ju mindre vi förstår varandra också språkligt, desto större risk för missförstånd och att någon känner sig kränkt
I den mån samhällsväven omtalas i dag är det ofta dess revor som nämns. I Åbergs sorgsna framställning är problemet större än att handla om revor. Det verkar som om vävens själva grund, varpen, bytts ut: ”Så tokigt allting blivit, inte för att det främmande kommit hit utan för att det välbekanta gett sig av, upplösts.” Här ser Åberg den största kränkningen: den av det svenska samhället, och dem som byggde upp det – vävde samman det – genom arbete, skatter, och ”rättskaffenhet”.
Det är ett sorgligt mönster som framträder: nedbruten samhällsanda, ego-kultur, parallellsamhällen, skuggvarelser med andras mat på ryggen, livsfarlig arbetsmiljö, skjutvapen, bombattentat. Och ett myndighets-Sverige som släppt på myndigheten. En helt ny väv, där mest kränkt vinner. Och alla förlorar."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.