Propagandavåld & Marginaliserade Extremister I SvD
2024-04-26
https://www.svd.se/a/dRd58w/ylva-lagercrantz-spindler-attacken-i-gubbangen-foljer-ett-monster
"När extrema grupper känner sig som statister ser de till att återta huvudrollen i iscensatta aktioner som de kan lägga ut i sociala medier. Onsdagens attack mot det politiska mötet på Moment:teater följer ett mönster.
Ylva Lagercrantz Spindler
Entrén var enligt ögonvittnen dramatisk. Som vore det en Kiss-konsert.
Enligt Aftonbladet ska fem svartklädda män plötsligt ha rusat in i teaterfoajén (som också är kafé) och mitt bland fikande pensionärer ha kastat in ”en rökfackla som dränkte rummet i ett rött moln”. För att därpå spraya rödfärg på besökarna. Allt mitt under ett pågående antifascistiskt möte med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som arrangörer.
Det senaste decenniet har denna typ av ”propagandavåld” som journalisten Mathias Wåg kallar det – och som var inbjuden av Expo som gästföreläsare – blivit allt vanligare. Regisserade aktioner i syfte att få till scener som kan leda till effektfullt content, och som sedan kan spridas som ett slags troféer via sociala medier världen över. Minns IS som för tio år sedan släppte klipp på halshuggna offer.
I det här fallet filmade förövarna hur de pucklade på Mathias Wåg.
Att gårdagens attack skedde på en teater känns därför inte bara som av en händelse, utan som om gärningspersonerna verkligen ville vinnlägga sig om den optimala scenografin – skapa en performance.
Nu var lokalen visserligen externt uthyrd denna kväll. Men nog finns det något smått ironiskt i att den pjäs som just nu spelas på Moment är en dramatisering av Stefan Zweigs ”Världen av i går”, som handlar om Tredje riktes födelse och det gamla Europas undergång.
På SVT visas just nu ”Smärtpunkten”, en tv-serie om Lars Noréns uppsättning av ”Sju tre” där han lät tre interner (varav två aktiva nynazister) spela sig själva. 1999 kändes greppet nästan som en freakshow: kom och se livs levande nazister! Lite som skäggiga damen på en cirkus vid förra sekelskiftet, men här med deffade, bara överkroppar och tatueringar.
Då, i verklighetens 90-tal, marscherade nationalister i grova kängor öppet på våra gator. I dag är nationalism mer okontroversiell.
Kanske är det just den där osynligheten som en ny generation extremister nu agerar emot. Att deras kamp – för vad det nu må vara – har blivit svennig, i ett samhällsdrama där de själva har förpassats till att vara statister. Nu vill de reclaima huvudrollen på samhällsscenen, så som de tre internerna i ”Sju tre” gjorde, både på teatern och i verkligheten – med förödande konsekvens.
Nu vet vi inte om gärningspersonerna på Moment i onsdags var just nazister, men att de representerar någon form av extremism är inte en långsökt tanke.
Den teatrala extremismen. Är den då ny? Nej, knappast. Att iscensätta sina åsikter och politik – få folkets uppmärksamhet och applåder – har såväl våldsbejakande rörelser som diktatorer ägnat sig åt genom tiderna, från Julius Caesar, som stävjade folket genom att bjuda på gladiatorunderhållning, via Hitlers teatrala hetsretorik och till i dag, Putins historierevisionism som tangerar just – teater.
Som Arne Ruth skriver i sin och Ingemar Karlssons bok ”Samhället som teater – estetik och politik i Tredje riket” (1984): ”Det de höll på med var inte politik, utan statskonst.”
Som åskådare betackar jag mig för all interaktivitet i dessa ”uppsättningar”.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.