Ålandskungen
2024-04-19
https://www.dn.se/varlden/revanschlusten-gjorde-anders-wiklof-rikast-pa-aland/
"Anders Wiklöf har svenska nationalskatter hängande i sommarstugan, kontrollerar en stor del av Ålands näringsliv och bjuder mariehamnarna på gratiskonserter med världskändisar. Vad händer med ett samhälle som är så beroende av en enskild person – och vem ärver ”Ålandskungens” rike?
En sensommardag kör fotograf Anette Nantell och jag ombord på färjan som ska ta oss över Ålands hav. Omgående börjar vi bidra till Anders Wiklöfs förmögenhet. Räkorna och brödet som vi köper i restaurangen med saltstänkta fönsterrutor har levererats av livsmedelsgrossisten Mariehamns parti, där han har 75 procent av aktieinnehavet. Samma sak med champagneflaskan och marsipankonfekten i taxfreebutiken på nedre däck.
Wiklöf idkar inte bara handel med rederierna som trafikerar Östersjön. Hans bolag ME-Group förser både svenska Systembolaget och finska motsvarigheten Alkos affärer med starkvaror. Sannolikt har alltså även du som läser den här texten ökat hans vinst.
Totalt har Wiklöfkoncernen 22 dotterbolag och sju intressebolag. Anders Wiklöf är ende ägare. Via sitt företag kontrollerar han en stor del av Åland – och därmed till viss del även dess befolkning.
Anders Wiklöf namndroppar kända personer som har spelat tennis eller uppträtt på hans arena: Björn Borg, Robin Gibb från Bee Gees, den spanske tenoren José Carreras, Johnny Logan, Sissel Kyrkjebo, Niklas Strömstedt och Robert Wells.
År 2014 skrev Nina Fellman, då ledarskribent på tidningen Nya Åland, numera politiker i det åländska parlamentet, följande självrannsakande ord om sitt förhållningssätt till honom:
”Han finansierar satsningar i staden om han känner för det, han äger bägge tidningarna, matbutikerna vi handlar i, skeppshandeln till våra färjor, är en av våra största skattebetalare, äger bank, äger hotell, driver Östersjöfonden.
Är det ens möjligt att skriva om Anders Wiklöf utan att fundera på hur man lägger orden och vilka konsekvenserna kan bli om man förnärmar någon med så stor makt? Förmodligen inte, är det ärliga svaret.”
På babords sida dyker Gisslan upp, och en stund senare Torskklobbarna. Snart ska vi få träffa mannen som kallas för Ålandskungen.
Anders Wiklöf är en storföretagare som stoltserar med att aldrig ha skickat ett enda mejl. Vårt möte har bokats av hans sekreterare Tina Biskop. Det ska äga rum på Arkipelag, hans eget hotell med havsutsikt mitt i Mariehamn.
Tanken är att ses som hastigast på kvällen och lägga upp planen inför vårt besök. Strax före avtalat klockslag ringer Tina Biskop. Anders Wiklöf skjuter på mötet med trettio minuter. Halvtimmen blir till en timme innan han seglar in genom dörren 22:30.
– Hej flickor, jag ber tusenfemhundra gånger om ursäkt. Jag är lite sen.
Vid 77 års ålder är ögonen fortfarande lika blå som havet där det djupnar. Kostymen är skräddarsydd, näsduken i bröstfickan oklanderligt vikt. Samtalet som följer blir en viljornas dragkamp.
Varje dag intar Anders Wiklöf lunch på sitt hotell Arkipelag. Han går in i restaurangköket för att meddela sin sena ankomst.
Vi är trötta och vill egentligen bara spika när och var vi ska ses påföljande dag. Anders Wiklöf undviker skickligt frågan genom att underhålla oss med en strid ström egenhändigt utvalda anekdoter ur sitt liv. Han avtalar ogärna tider i förväg.
– Då blir det kalender, och det är jag försiktig med.
Anders Wiklöf
Föddes den 25 juli 1946 i Mariehamn.
Gift med Rita Wiklöf.
Husse till Bjösse.
Affärsman, filantrop och konstsamlare.
Grundare och ägare till Wiklöf Holding Ab.
Grundare av Östersjöfonden och Anders Wiklöfinstitutet för hjärtforskning.
Hedersdoktor i ekonomi vid Åbo Akademi.
Innehar hederstiteln kommerseråd.
Sin sista almanacka slängde han 62 år gammal efter att hans älskade storebror Lars Wiklöf hade dött i en hjärtattack. Sedan dess är hans tid nu och dagen är långt ifrån slut. Ett av hans bolag levererar varor och tjänster till fredsstyrkorna på Balkan, och med anledning av det ska han träffa en finländsk militär som har varit stationerad där.
– Han kommer hit i natt klockan tre och sedan far han i morgon klockan två. Men damerna bestämmer: ska vi fara till udden?
Självklart vill vi se Andersudde, Wiklöfs berömda sommarstuga med en massa kända konstverk och den intilliggande, privata tennisarenan med 1 600 läktarplatser, som är insprängd i berget på tomten. Men helst i dagsljus.
– Det tar femton minuter med bil men jag är ju känd för att köra lite fort. Jag åkte fast i fredags igen, så nu har jag betalat 183 000 euro i böter på en och en halv månad; lite över två miljoner kronor.
Bröderna Lars och Anders Wiklöf stod nära varandra. Lasse Wiklöf var journalist och ledande socialdemokratisk politiker på Åland.
En kort geografilektion: Åland är som ett svenskt landskap i Finland. Till skillnad från Finland, där både finska och svenska är nationalspråk, är Åland enspråkigt. Det officiella språket är svenska. Men när det gäller trafikbrott är det finländska lagar som gäller och bötesbeloppet baseras på inkomst.
Storleken på Anders Wiklöfs fortkörningsböter skapar rubriker både i lokaltidningarna och i internationell press, som brittiska Daily Mail. Han är inte sen att kommentera. Sommaren 2023 sade han till Nya Åland:
”Men jag har ju hört att de ska spara in en och en halv miljard på vården i Finland, så jag hoppas att pengarna kan fylla igen någon lucka där. Helst skulle jag vilja att de öronmärktes till det ändamålet.”
Om besöket på Andersudde ska hinnas med i morgon behöver vi nog trots allt bestämma en tid, framhärdar Anette Nantell, som gärna vill fotografera där. Anders Wiklöf gör en avvärjande rörelse med handen och frågar:
– När far ni hem, om jag börjar så?
Båten går från Berghamn på Eckerö klockan 18:30, men i resehandlingarna står det att man måste vara på plats en halvtimma före. Det tycker inte Anders Wiklöf att vi behöver ta så allvarligt på.
– Man kan ju ringa. Jag säger att vi ska ha ombord lite mera varor, jag levererar ju brännvin och smink och allt man säljer där.
”Jag betraktar honom som något väldigt motsägelsefullt, som en socialistisk kapitalist. Han vill verkligen att hans förmögenhet ska öka, att göra bra affärer driver honom fortfarande. Men samtidigt ger han bort väldigt mycket också.” (Annika Orre om Anders Wiklöf.)
Innan han startar V12-motorn i sin Bentley Mulsanne (det är hans sommarbil, på vintern kör han en Bentley Flying Spur) för att bränna ut till Andersudde vill han rasta vovven, en dvärghund av rasen coton de tuléar.
– Jag tog min första hund när jag var fjorton år. Jag jobbade som springpojke och bar ut tomma säckar till en sopbil. Den hade en fönsterruta i bakhytten, jag tittade in och såg ett litet vitt djur på en stol.
Sopåkaren tänkte kasta valpen på Mariehamns allmänna avstjälpningsplats, men Anders Wiklöf räddade den.
– Den var sju dagar gammal. Vet du hur gammal den blev? Tjugotre år. Han hette Bjösse. Alla våra hundar heter Bjösse.
En av Bjössarna fick cancer. I biografin ”Murarens son”, skriven av författaren och journalisten Staffan Bruun, berättar Anders Wiklöf att han ringde Uppsalabaserade professor Henrik Rönnberg, internationell specialist i veterinär onkologi med inriktning på sällskapsdjur och en av Europas mest välmeriterade kliniker, och bad honom göra hembesök:
Alla Anders Wiklöfs hundar har hetat Bjösse. Det här är Bjösse Fyran.
”Till en början var Rönnberg motsträvig och kunde inte förstå att han måste komma ända till Åland i stället för att hunden kom till Uppsala. Men jag var envis och lovade att ett privatplan väntade honom på Bromma så till slut gav han efter.”
Henrik Rönnberg minns sin åländska patient och hans husse väl. Bjösse svarade, enligt honom, bra på behandlingen och levde gott i ett år till. Det är hans efterträdare, Bjösse Fyran, som ska ha sin promenad. Också en bra bild. Får vi följa med?
– När är ni uppe då? undrar Anders Wiklöf.
– När det passar dig. Vi kan komma 9:30.
– Åh, nej.
– Ska vi komma tio?
– Nej, för satan. Nu sover ni till tio i morgon.
– Hotellfrukosten slutar tio.
– Jag ser nog fan till att ni får mat.
– När vill du ses?
– Kanske halvett.
– Det blir för sent.
– Ta det lugnt nu. Det är en ganska bra tid det.
Medan vi väntar på att Anders Wiklöf ska vakna slår vi oss i slang med portiern på hotellet där vi bor; ett som inte ingår i koncernen, vilket Wiklöf ogillar. Vi berättar att han har erbjudit sig att stoppa färjan åt oss om vi inte blir klara i tid.
– Har han den makten här på Åland? frågar vi.
– Jo, nog säkert, svarar hotellportiern.
”Anders klubba” är en gåva från en tidigare vd på Vikinglinjen, enligt Anders Wiklöf som har rykte om sig att gärna vara den som ska bestämma.
Kvart i tolv får vi klartecken och styr kosan till det oväntat alldagliga villakvarter där makarna Wiklöf bor. Hos Mariehamnsbarnen är adressen välkänd. På halloween ringlar kön lång utanför ytterdörren, även om det både regnar och stormar.
Eftersom huset har kameraövervakning vet Anders Wiklöf exakt antal dörrknackare; senast var de 503. En del gav han en slant och alla fick karameller. Själv undviker han socker. Han visar på sin frukostblandning av frukter, nötter och bär.
– Jag fick, med stor hjälp av min gode vän Anders Wall, ett hjärt- och kärlinstitut invigt i Uppsala. Det är jag lite stolt över. Det har man skrivit om i flera utländska medikaltidningar.
På Anders Wiklöfinstitutet för hjärtforskning, som kom till 2020 efter hans donation på 4,5 miljoner kronor, samarbetar experter på hjärt- och kärlsjukdomar med experter inom datavetenskaper för att bättre kunna förutse och förhindra sjukdom. Donationen förlängdes nyligen med flera år.
Anders Wiklöf börjar hoppa runt i köket på ett ben för att visa hur god balans han har trots sina 77 år. Hustrun Rita fnissar och hunden Bjösse vill vara med och leka.
Anders Wiklöf är en filantrop som siktar på att leva länge. Han är intresserad av medicin och trots att han är fullt frisk tar han varje månad prover för att kontrollera sina värden. Hustrun Rita har lärt honom olika balansövningar och han gör konstfärdiga skutt på ett ben för att visa vilken bra kroppskontroll han har.
– Rita är yogalärarinna. Hon tog yogan från Finland till Åland.
De har varit gifta sedan 1978. Rita Wiklöf framstår som mild och omtänksam, en bild som senare bekräftas av andra. Innan hon dukar av köksbordet följer hon med till trädgårdsgrinden för att vinka av sin make inför hundrastningen. Han hinner några steg, varpå han stannar och tar upp telefonen:
– Nu ringer Nisse Lampi.
Wiklöf Holdings koncernchef sedan 1992, Nils Lampi, sitter på hotell Arkipelag med den finske militären som kom i natt. De undrar var Anders Wiklöf är. Han avslutar samtalet och räcker över kopplet till hustrun.
– Rita, du går ut på promenad med Bjösse, och så är ni försiktiga.
Rita Wiklöf vinkar av maken Anders, som tar Bentleyn till hotell Arkipelag för att träffa Wiklöf Holdings koncernchef Nils Lampi.
När Bentleyns baklyktor har försvunnit utom synhåll tömmer Rita Wiklöf brevlådan. Där ligger en knölig försändelse i omslagspapper. Namnet på kvinnan som står som avsändare är välbekant:
– Hon hade det svårt i Ukraina och kom hit till Åland. Vi bjöd henne och mamman på konsert. Hon vill tacka. Vi brukar få paket ibland, Anders brukar nog hjälpa många.
Vi tar farväl av vår värdinna och kör efter hennes make till Arkipelag
Wiklöf Holding AB
Wiklöf Holding Ab grundades 1987 och ägs till 100 procent av Anders Wiklöf. Koncernen omfattar drygt 20 bolag och verkar inom branscherna logistik, hallbyggnation, fastighetsägande, handel och turism. Därtill äger koncernen, tillsammans med huvudägaren, sammanlagt cirka 20 procent av Ålandsbanken Abp. Bolaget hade 2022 en vinst före skatt på 13,3 miljoner euro.
I sin innerficka har Anders Wiklöf tre kuvert. Två är brev från Bill Clinton. Vi får inte läsa dem, bara se signaturen ”Bill”. Det tredje kuvertet är märkt ”Ålandsbanken”. Inuti ligger det en tjock bunt 200-eurosedlar. Den åker fram varje gång han köper något.
– Jag har inga kreditkort. Jag betalar cash.
Hur mycket har du där?
– Det får du gissa dig till.
Anders Wiklöf har inte alltid varit stadd vid kassa. En gång i tiden behövde han låna en mindre summa än den han numera bär runt på dagligdags för att få sitt första företag, Bilcenter, på rull. Tjugotre år gammal lade han fram sin affärsidé. Han fick kalla handen. Ålandsbanken trodde inte på honom.
– Jag tyckte att jag hade blivit dåligt behandlad. Jag tänkte att jag ska nog fan visa dem.
Det inramade aktiebrevet i Ålandsbanken är en gåva till Anders Wiklöf, som en gång i tiden nekades lån i banken men i dag äger en stor del av den.
Revanschlusten blev Anders Wiklöfs motor, men berättelsen om hur han byggde sin förmögenhet börjar i barndomens fattigdom. Mamma var blind och saknade förvärvsarbete. Pappa var murare. På vintern var det ont om jobb och familjen måste klara sig på en skral lön.
En företagsam pojke som Anders Wiklöf hittade egna sätt att tjäna pengar. Han sökte igenom soptunnor efter tomflaskor och kröp in under golvet på dansbanan för att leta mynt som ramlade ur fickorna när paren ovanför svängde runt.
– När jag gick ut skolan var jag fjorton år. Så fort man hade konfirmerat sig for man till Sverige, som var drömlandet, annars till Amerika eller ut på sjön. Jag for ingenstans, jag skulle bli här och hjälpa mina föräldrar.
Utan varken utbildning eller startkapital skapade Anders Wiklöf sitt åländska företagsimperium. Den lilla bilaffären, som han hade fått köpa till vänskapspris sedan ägarens dotter drunknat i skärgården, hade agenturen för Mercedesbilar.
– Man skrev i tidningarna om mig: hur tänker den där glopen? Ingen har ju råd att köpa Mercedes på Åland.
År 2019 var USA:s förre president Bill Clinton den sensationella överraskningsgästen på Anders Wiklöfs födelsedagsfest och gratiskonsert i Miramarparken i centrala Mariehamn.
Det var gårdagens sanning. I takt med att färjetrafiken ökade steg ålänningarnas inkomster, eftersom personalen ombord fick procent på taxfreeförsäljningen. Allt fler kunde unna sig fina bilar och businessen blomstrade.
– Tidningarna som tyckte att jag var knäpp då, är jag huvudägare i nu. Jag äger mer i dem än jag äger i banken, där jag är den i särklass största ägaren.
Hur gick det till? Det korta svaret är att Anders Wiklöf investerade överskottet från Bilcenter i aktier och gjorde några klipp. Genom att ta tillfällen i akt, pruta och köpa upp bolag billigt har han tagit sig in på marknader som han har velat komma åt, och successivt lagt allt mer under sig.
Företagets kärna finns fortfarande på Åland, men Anders Wiklöf verkar även i Sverige, Estland, Bosnien, Libanon och Finland, där han har ett stort företag som bygger industrihallar i svenskspråkiga Österbotten.
Pensionerade journalisten Annika Orre om Anders Wiklöf: ”Ålänningarna litar på att han inte gör någonting som är illa för Åland och ålänningarna, och det är ju rätt fantastiskt egentligen.”
Pensionerade journalisten Annika Orre om Anders Wiklöf:
Den numera pensionerade journalisten Annika Orre bevakade länge Anders Wiklöfs affärer för tidningen Nya Åland.
– Anders Wiklöf har ett slags ekonomisk intuition som han har följt. Han är dessutom envis och ger sig inte förrän han har nått dit han vill, säger hon.
Vägen ut till Andersudde är vidunderlig. Den sveper fram genom skärgårdslandskapet över broarna och bankerna som förbinder fasta Åland med Styrsö, Nåtö och Järsö. En grönmålad portal i smidesjärn signalerar att vi har kommit fram.
Två pargrindar öppnas automatiskt framför våra ögon och exponerar en allé, flankerad av fontänprydda dammar. En robotgräsklippare vänder mot en nytillverkad runsten. Har Anders Wiklöf låtit hugga sitt eftermäle i sten, till minne av sig själv? Vi stannar för att läsa de kantiga, röda bokstäverna:
”Anders Wiklöf reste stenen på Andersudde anno 2005 till naturens lov.”
Runstenens inskription lyder: ”Anders Wiklöf reste stenen på Andersudde anno 2005 till naturens lov.”
Vår värd slår ut med armarna mot boningshuset med tavelgalleriet, orangeriet, saltvattenspoolen, båthuset, rosenträdgården, statyerna och den läktarförsedda tennisarenan.
– Det här är vår sommarstuga!
”Sommarstugans” insida täcks av tavlor och äkta mattor. Från taket i en av salarna strålar en diger skapelse i mässing, behängd med långa rader prismor. Det är en kopia av kristallkronan på det klassiska hotellet Negresco i Nice. Den belyser en av Nordens största, privata konstsamlingar.
– Antikrundan ska komma hit. Svensk tv ska göra en film om ”Midvinterblot” och de här tavlorna som absolut inte borde hänga i en sommarvilla på Åland, utan på Nationalmuseum i Stockholm.
Carl Larssons omdiskuterade verk med den nakne kungen som är i färd att offra sig kan, i sanningens namn, visst beses på Nationalmuseum. Men den enda signerade versionen av motivet, ett mindre parallellverk, finns på Andersudde.
På Andersudde hänger en av Nordens största, privata konstsamlingar.
Det gör även Peter Dahls ”Stolta stad”, med Bellmanfiguren fader Movitz i fören på en eka, med en flaska i ett fast grepp och hatten kastad i luften, tätt flankerad av Ulla Winblad för vidare färd mot Djurgården.
– När Göran Persson kom, gamla statsministern som jag är kompis med, sade han: ”Åh fan, är det där den hänger!”
Anders Wiklöfs egen favoritmålning är ”Katten Jeppe i solsken”, en olja på duk målad 1884 av Bruno Liljefors.
– Han har gjort ett par katten Jeppe, men det här är den dyraste Jeppen.
Från arenans mest utskjutande del är det tjugo meter till strandkanten. Anläggningen är infogad i berget; 4 500 kubikmeter röd rapakivigranit har sprängts och schaktats bort i den känsliga skärgårdsmiljön för att ge plats åt tennisbanan och den sex stolsrader höga, överbyggda läktare som omsluter den.
”Jag fick byggnadstillstånd på tre veckor och då började folk knorra i tidningarna och skrev: 'Varför får Anders alltid sina tillstånd så snabbt?' Sanningen är att byggnadsnämnden nog i brådskande fall kan sammanträda extra om man ber om det och är beredd att betala”, förklarar Anders Wiklöf i ”Murarens son”.
När Åland fyllde 100 år utsågs Anders Wiklöf till ”århundradets ålänning” av befolkningen i en anonym omröstning.
Vart och ett av de 1 600 röda stolsöverdragen har ”Andersudde” broderat i guldtråd. På kartorna heter fastigheten Östra Hästskär men även i handlingarna från Ålands landskapsregering står det Andersudde. Till och med en amerikansk ex-president ville se det grandiosa sommarstället med egna ögon.
– När kompisen min, Bill Clinton, kom och hälsade på mig på mitt födelsedagskalas sade Secret Service: ”Han besöker aldrig ett hem.” Sedan ringde de och frågade: ”Skulle han eventuellt kunna få komma till Andersudde?” Då svarade jag: ”Visst fan får killen komma.”
Fattig som rik dör, hur känns det att du ska förlora allt det här en dag?
– Nja, det känns inte speciellt dåligt i och med att alla gör det. Det är ju rättvist.
Fyra månader har gått när vi åter beträder åländsk mark. Vi traskar genom ett snöigt Mariehamn mot Självstyrelsegården. Vi vill reda ut detta med bygglovet till Anders Wiklöfs tennisarena.
I över 600 år var Åland, liksom Finland, en del av Sverige. År 1809 tog Ryssland den östra rikshalvan och följande sekel tillhörde landområdena den ryske tsaren. När Finland utropade sig självständigt 1917 ville majoriteten på Åland återansluta sig till Sverige.
Finland ville behålla den strategiskt placerade ögruppen i Östersjön. Det slutade i en kompromiss. I dag är Åland, med sina 30 000 invånare, en demilitariserad och självstyrd del av Finland.
Kvinnan som vi träffar i Självstyrelsegården heter Veronica Thörnroos och är talman i det åländska parlamentet. Hon har varit aktiv i landskapspolitiken i tjugo år. Hur resonerar hon kring Anders Wiklöfs stora inflytande över ett litet samhälle?
– Jag tycker att han sköter det stora inflytande han har med finess. Han har aldrig, mig veterligen, försökt påverka politiskt, säger hon.
Tavlan i Självstyrelsegården heter ”Det första landstinget 1922” och är målad av Guy Frisk. Det finns en kvinna, Fanny Sundström. Hon står som nummer åtta från vänster i bakre raden, men syns knappt för alla männen, konstaterar Veronica Thörnroos, som när fotot togs var talman i Ålands lagting.
Kan man betala för ett extramöte i byggnadsnämnden om man vill snabba på ett bygglov?
– Nej, det går inte. Hur skulle det gå? Det hör du ju själv att det inte är möjligt.
– Anders Wiklöf påstår sig ha gjort det.
– Det känner jag inte till. Även om han skulle ha betalat, så skulle de inte ha tagit emot det, för det är inte korrekt.
Veronica Thörnroos ringer upp kommunfullmäktigeordföranden i Lemland, dit Andersudde hör. Hon lägger mobilen på skrivbordet, sätter på högtalarfunktionen och upprepar frågan.
– Jag tror att man kan göra det, svarar mannen i andra änden och hänvisar vidare till kommunens byggnadsinspektör, som i sin tur hjälper oss att ta fram protokollet från 2005, där det står vem som då var ordförande i byggnadsnämnden.
När jag senare kontaktar nämndordföranden för att kontrollera om Anders Wiklöfs uppgifter stämmer, svarar hon:
– Har han sagt att vi skulle sätta oss i extramöte så har vi garanterat gjort det, för han är en hedersam man och håller sig oftast till sanningen.
Under sina dagliga promenader med Bjösse pratar Anders Wiklöf ofta i telefon eller med folk han möter. ”Jag går tio kilometer om dagen varje dag, så jag går 3 650 kilometer om året. Ganska bra, va?” säger han.
Mer än så vill nämndordföranden inte kommentera det arton år gamla ärendet. Kan bestämmelserna vara annorlunda i Finland än i Sverige? Jag mejlar Finlands kommunförbund.
Flertalet rättsprinciper som ankommer en rättsstat, främst den grundlagsstadgade principen om allas likhet inför lagen, skulle kränkas om folk med pengar kunde köpa sig till ett snabbare beslutsförfarande, svarar juristen Alexander Eriksson och fortsätter:
”För det andra måste det påpekas att förtroendevalda som fått sina arvoden betalda av en enskild person för att specifikt behandla dennas ärende nog måste anses som partiska och jäviga.”
– Det handlade inte om det. Vem som helst kunde göra så och betalningen skickades inte till politikerna utan till Lemlands kommun, säger Anders Wiklöf.
Anders Wiklöf visar mer än gärna upp sitt livsverk. Han kör runt oss i sin två veckor gamla Bentley Flying Spur Azure, ett spontanköp sedan vi sist var här, och pekar ut vad han äger i stan.
– Här har vi byggvaruhuset mitt. Här säljer vi båtar. Jag tror att det går 7 400 människor dagligen till mina etablissemang på Åland.
Entusiastiskt trycker han foten mot gaspedalen efter varje rödljus.
– Det har varit roligt att bygga upp den här koncernen. Mamma och pappa där uppe på molnen måste ju tänka: ”Han sålde lite bilar. Det här kan inte stämma, det går ju inte.” Men det går och det är det som är det roliga, flickor!
Anders och Rita Wiklöf har inga barn. Det är många som undrar vem som ärver riket den dag Ålandskungen går ur tiden.
– Här är tiotusenkronorsfrågan som vi aldrig har fått svar på: vad händer med hans förmögenhet och alla hans åtaganden när han dör? säger pensionerade journalisten Annika Orre.
Oväntat nog ger Anders Wiklöf den här gången besked:
– Först och främst är det ju min fru som ärver mig, såklart, och närmast efter min brorson, som är vd på Ålandsbanken.
Andersudde ska göras om till en stiftelse, avslöjar Wiklöf. Stället ska öppnas upp för allmänheten på samma sätt som prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, och bli museum.
– Inte ska väl någon sitta där och sälja en tavla om året i trehundra år och inte behöva arbeta? frågar han retoriskt.
Man ska göra rätt för sig och inte smita undan, sådan är den socialistiske kapitalisten Wiklöfs filosofi. Själv pytsar han ut motsvarande femtio, sextio miljoner kronor i skatt per år.
– Vägarna som du kör på finansieras med skattemedel. Skolor, sjukvård, barndagvård, åldringsvård. Ska vi ta bort det? Nej, det tycker jag nog inte. Om du har inkomster ska du betala skatt, det är så samhället är uppbyggt.
Anders Wiklöf parkerar bilen utanför livsmedelsjätten Kantarellen och går in för att handla mat. Vi förstår att det är hans stormarknad när vi ser fotot av Bjösse Fyran på juicekylen. Den manuella köttdisken betjänas av Roxana Stoia. Hon vet redan vad Wiklöf önskar.
Utan att fråga klipper hon upp en inplastad, hel laxsida och skär ut den finaste portionsbiten från mitten. Fisken kompletteras med ett mört stycke nötinnerfilé. Bjösse ska också ha sitt. Det vill Anders Wiklöf egentligen inte att vi ska berätta:
– Om folk har det dåligt ställt och jag matar Bjösse med oxfilé; det är inte riktigt bra, men han är vårt ”barn”.
Han ställer sig i kö för att betala. När han får tillbaka sin växel smyger han till kassörskan en av sedlarna.
Du hjälper många. Vad ger det dig?
– När jag kommer gående med hunden ropar ungarna: ”Tjenare Anders!” De äldre vevar ner rutan eller kommer ut ur sina bilar. Alla känner igen mig och kommer och pratar med mig. Det tycker jag känns riktigt roligt.
Led-älgen på torget blockerar Anders Wiklöfs och Bjösses invanda promenadrunda. Den lilla hunden lyfter sturskt på bakbenet och markerar revir mot den gigantiska, svensktillverkade juldekorationen. Anders Wiklöf skrattar åt det hela dagen.
– Bjösse pinkade på den svenska älgen, berättar han för Rita, för Wiklöf Holdings ekonomidirektör och för sitt lunchgäng.
Varför är det så roligt?
– Det var skitkul. Han visade vem som bestämde.
Sådan hund, sådan husse? I Wiklöf Holding med dotterbolag har Anders Wiklöf 700 anställda. Räknar man med intressebolagen där han är storägare blir det flera tusen människor, med familjer, som påverkas av hans beslut. Jag ställer samma fråga till honom som till Veronica Thörnroos i självstyrelsegården:
Hur resonerar du kring ditt stora inflytande över ett litet samhälle?
– Jag resonerar inte så mycket. Jag försöker bara umgås med ålänningarna och vara precis som jag alltid är. Jag är murarens son. Jag går inte runt och tänker att jag har något inflytande på det här samhället. Det tror jag man ska vara försiktig med.
Vilken makt har du?
– Jag tycker inte om när människor utövar makt. Man ska prata med folk och vara kompis med dem i stället.
De mariehamnare som vi talar med på stan tycker att han lyckas.
– Ingen människa är för liten för honom. Det kommer sig nog av hans bakgrund, att han har jobbat sig upp, säger Catarina Söderbeck, som visar sig ha haft Anders Wiklöf som arbetsgivare.
Den allmänna bilden är en man med fötterna på jorden och ett stort hjärta. Frikostigheten verkar ha gjort Anders Wiklöf immun mot avundsjuka och illvilja. I samband med landskapets 100-årsjubileum utsåg invånarna honom till ”århundradets ålänning” i en anonym omröstning.
Tävlingen arrangerades av hans egen tidning, Nya Åland. Är Anders Wiklöf en åländsk Silvio Berlusconi; arbetargrabben, affärsmannen och mediemogulen som ägde tre tv-kanaler och blev italiensk premiärminister? Wiklöf motsätter sig liknelsen:
– Jag är inte som han. Jag har aldrig ringt en journalist och sagt vad de ska skriva. Jag kommer aldrig att göra det heller.
Författaren Staffan Bruun minns en episod som inträffade när han skrev på Anders Wiklöfs biografi. Det började med att Staffan Heimerson fick sparken från Aftonbladet efter att ha kallat metoo för ”en häxjakt med drag av Stalins utrensningar”.
Anders Wiklöf såg sin chans att värva en namnkunnig krönikör och erbjöd Heimerson en kolumn i Nya Åland. Men chefredaktören Anna Björkroos sade nej, trots att Wiklöf lovade att betala Heimersons lön ur egen ficka.
– Då ringde Anders mig och frågade: ”Vad fan gör jag nu? Jag kan ju inte sparka chefredaktören för det här.” Han hade makt att anställa Heimersson men han hade inte makt att publicera honom, och det svalde han, säger Staffan Bruun.
Anders Wiklöf blev tidningsägare för att rädda Nya Åland. Hade han inte skjutit till pengar hade företaget gått omkull. Som Wiklöf förklarar det hade han, som ålänning och storannonsör, dubbla motiv:
– Det är bra med två tidningar, du får två röster. Och har du bara en tidning blir det monopol; då går annonspriserna upp.
Annika Orre, som var med och startade Nya Åland, säger att det vore väldigt illa om Anders Wiklöf var en annan sorts person, som utnyttjade sin maktställning på ett sätt som vanliga människor kände av:
– Han är som en jultomte med farligt mycket makt om han skulle vilja använda den. Han skulle kunna säga till alla barn: ”Nej, ni får inga julklappar i år.” Men då skulle han inte bli omtyckt, och det är viktigare för honom.
Före vårt avsked plockar Anders Wiklöf upp sitt kuvert ur innerfickan. Han bläddrar fram två 200-eurosedlar, lägger dem framför oss och säger att det är varsin julklapp. Vi förklarar att vi inte kan ta emot pengar, vårt journalistiska oberoende ifrågasättas då.
– Blir ni beroende om jag ger er en gåva? Det är ju löjligt, håll käften nu. Ni får väl riva sönder den eller ge den till era barn.
– Ta inte illa upp, men om vi tar emot den skulle vi kunna bli avskedade.
– Ni skämtar med mig, så ni menar att jag försöker muta er?
– Det skulle kunna uppfattas så.
– Jag ska ringa ägaren. Det är hemskt synd att man inte ens får ge er en gåva. Man borde köpa den där jävla tidningen så det blir någon ändring på det här."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.