OM vi lägger till den själsliga utvecklingsaspekten, så...
https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-han-fick-ekonomipriset-till-nobels-minne-for-att-han-paminde-om-att-ekonomerna-har/ "Häromdagen gick Daniel Kahneman bort, nästan 90 år gammal. Kahneman var egentligen psykolog, men fick 2002 ekonomipriset till Alfred Nobels minne, kanske mindre på grund av egna snillrika bidrag och mer för att indirekt ha påmint om ett förträngt arv inom humanvetenskaperna: att inte modellera dem efter naturvetenskaperna. Just nationalekonomin har svårt syndat härvidlag. I sin i dag helt dominerande anglosaxiska utformning har denna humanvetenskap alltmer reducerats till en teknik där dogm, matematik och prognos tagit överhanden; människan av kött och blod har ersatts av en homo economicus, ett förnuftigt monster eller åtminstone en robot lik. Denna konstgjorda människa förutsätts handla rationellt utifrån vissa axiomatiska övertygelser som hon - den? - tillskrivs. Allt detta underlättar visserligen teoribildningen, men på bekostnad av verkligheten – som grundval för hela västvärldens materiella tillvaro har en sådan Lebensanschauung sannolikt starkt bidragit till vår samtids ekonomiska kriser. Vi går in i väggen: djupt otillräckliga, ibland direkt felaktiga, antaganden om oss har stort ansvar för den kraschen. I äldre föreställningar om ekonomi fanns människan långt mer närvarande. Främst tog det sig uttryck som moralisk – alltså mänsklig – inblandning, som katolska kyrkans föreställning om ett justum pretium, ett skäligt eller riktigt pris, bortom marknadens tillgång och efterfrågan. Och Adam Smith? Hans banbrytande slutsatser kring arbetsfördelning och handel är egentligen härledda ur hans funderingar som moralfilosof, och Karl Marx ska vi inte ens tala om; hans ekonomiska ”vetenskaplighet” är inte mer än ett kitschigt utanverk till hans storslagna vision om hur människan borde leva. Först i våra dagar har hon mer eller mindre eliminerats till förmån för tekniska inslag och metoder. Egentligen är det märkligt då världen ideligen tycks falsifiera den programmatiska teoribildningen, och detta mer eller mindre extremt, beroende på var vi råkar befinner oss i den mänskliga geografin. Till exempel i sydöstra Europa. Där är den moderna ekonomins teoretiska grundbult, marknaden, ofta satt ur spel. Trettio år i Istrien har lärt mig att ett pris har mycket litet med tillgång och efterfrågan att göra – det bestäms av prestige och den summa pengar jag anser mig behöva. Ett högt pris ger prestige, ett lågt ingen. Och här köpslås inte. När jag vill sälja mitt ganska förfallna hus tar jag därför i så att jag spricker. Men för 1 miljon euro finns förstås ingen köpare. Det kränker mig. Att sänka det begärda priset? Uteslutet. Det skulle förolämpa mig ännu mer. Nästa år har huset ytterligare förfallit, men jag anser mig nu behöva mer pengar varför jag i stället för sänker höjer priset. 30 år i Istrien har lärt mig att ett pris har mycket litet med tillgång och efterfrågan att göra - det bestäms av prestige och den summa pengar jag anser mig behöva. ”Sänka priset därför att huset nu liknar en ruin? Men då skulle du ha sett det för tio år sen!” Tiden har här makt över människor, men inte över hus och föremål som redan befinner sig utanför den genom att sakna själ. Så blir till sist ingenting varken sålt eller köpt. Ingen affär kommer till stånd. Oekonomiskt och irrationellt? Ja. Absurt? Javisst. Men sannolikt har ”säljarens” behov av vad som är viktigare tillfredsställts: heder och självkänsla. Lånar någon pengar av mig får jag dem tillbaka, men utan att kunna veta när. I morgon är lika sannolikt som ett eller två år senare. Dock motsvarar den summa jag lånat ut alltid den jag får tillbaka. Ränta? Att pengar direkt i handen är mer värda än samma summa några veckor senare strider här mot uppfattningen om både tid och anständighet. Eller jag får inga pengar alls tillbaka: långt ifrån ovanligt eftersom en begäran om lån inte kan avslås, allra minst med hänvisning till låntagarens kreditvärdighet. Ty den enda grunden för bedömning är att jag råkar ha vad någon annan behöver. Men inte har. Fast att ha är inte nödvändigtvis något som väcker respekt. Ty till pengar kommer ingen genom arbete (då skulle alla här redan vara rika), rik har aldrig någon blivit genom att slita och släpa. Rik blir man genom ett knep, ett trick: vad vi kallar skicklighet eller flit är här bara träldom, öde eller ett straff likt. Långt fler exempel skulle kunna ges på en vardaglig praxis som strider mot nästan allt som förhärskande ekonomisk teori lär ut, men som präglat oss så entydigt att det tog mig lång tid att upptäcka hur orealistisk och oanvändbar den är i Istrien. Och inte bara där. Vår tid må vara förödande materialistisk och människan på väg från levande individ till nummer, men trots tvingande ekonomiska föreställningar spjärnar hon emot, sitt godtycke, sin självmotsägelse och sin förskräckande otillräcklighet trogen. Den mänskliga historien upprepar sig inte, menade Mark Twain. Den rimmar. Det stämmer nog: upprepningen är människan främmande just i dess exakta överensstämmelse med sig själv. Fast bättre än rimma vore kanske att säga att historien stammar – en defekt, en ofullkomlighet, därför djupt mänsklig. Joseph Schumpeter förstod allt det här när han beskrev stora ekonomiska förändringar medvetet motsägelsefullt som ”kreativ förstörelse”. Men han tillhörde förstås en äldre generation av den så kallade österrikiska skolan, en riktning inom den ekonomiska vetenskapen som ursprungligen såg som sin viktigaste uppgift att befria människan ur homo economicus’ tvångströja."