Mattis & Schulmans Förstörda Barndom
2024-04-01
Den uppsåtligt placerade tanken om vuxnas egentliga pålitlighet sjunger på sin svanesång.
https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-det-var-den-oberaknelige-mattis-som-forstorde-min-och-70-talisternas-barndom/
"I över trettio år har det tjatats om att Staffan Westerberg skulle ha förstört barndomen för oss födda på 70-talet. Det är helt fel. Den som gjorde det bodde i Mattisborgen.
70-talisterna har i 30 års tid påstått att det var Staffan Westerberg som förstörde deras barndom. Hans ”Vilse i pannkakan” har satt spår, säger de, jag vet människor som ännu i dag plötsligt kan fastna med blicken, stanna upp, och känna hur en sorg kommer över dem, en insikt om att: De såg det där, de var med om det. Det där hände.
Ja, det råder konsensus om att 70-talisterna är den förstörda generationen, men hur den förstördes är alla inte lika överens om. Var det verkligen Westerberg? Kan det inte i stället ha varit clownen Manne och det där programmet under tidigt 80-tal där han gick runt och mimade. Hans blanka blick. Varför sa han aldrig något? Och så plötsligt tog han fram en banan och sa: ”Banaan.” Många glömmer det aldrig. Andra skulle väl påstå att det var Mora Träsk som var dödsstöten, två vuxna människor som sjöng sånger om politik för barn samtidigt som de låtsades vara efterblivna?
Min bror brukar alltid säga att det var Barnjournalens Bengt Fahlström som förstörde honom, och när jag frågar varför kan han inte precisera, han säger bara: ”Den metalliska blicken, nånting i ögonen – en tomhet.”
Jag har läst de flesta teorier och ändå har jag inte sett någon peka ut den person eller karaktär som jag tror har varit mest betydande i detta gigantiska projekt som gick ut på att förstöra en hel generation. Jag pratar förstås om Börje Ahlstedts tolkning av rövaren Mattis i ”Ronja Rövardotter”. Detta oerhörda överspeleri. Jag är född 1976. Ingenting skrämde mig mer under min barndom än Mattis.
Det var något med dessa galna humörskast som gjorde att Mattis förföljde mig i mina drömmar, ända upp i vuxen ålder
Varför var han så otäck? Jo, oförutsägbarheten. En vuxen som det över huvud taget inte gick att läsa. På sätt och vis finns det ju en röd tråd här. Det läskiga med både Clownen Manne och Staffan Westerberg och Mora Träsk är ju att de alla är vuxna som inte tycks vara vuxna. De är fullvuxna fysiskt, de ser vuxna ut, men de säger och gör saker som inte vuxna gör. Så är det också med Mattis. En vuxen man, med vuxna drag. Men i själva verket är han – ett barn?
Det var något med dessa galna humörskast som gjorde att Mattis förföljde mig i mina drömmar, ända upp i vuxen ålder kan jag ibland tänka på honom, hans vilda grin i natten. Allt är så förhöjt i Mattis värld. Det finns inga normala reaktioner. Allt som händer svarar Mattis på med vild glädje eller ursinnig vrede. Lovis ska föda, Mattis skriker och slår i väggar – av förväntan? Det kommer vildvittror – han blir helt knäpp av raseri. Barnet föds –Mattis bara skriker. En stund senare – Mattis får veta att Bork har flyttat in i Mattisborgen. Då går han genast bärsärk inne i slottet. Och så där fortsätter det.
Med Mattis blir världen osäkrad, en farlig plats.
Det finns en urscen. Den är ursprunget till att vi mår så dåligt. Ronja ska äntligen få gå ut i skogen själv och blir påmind av sin far om alla faror och vad hon ska göra för att undvika dem, och han blir mer och mer uppe i varv, hojtar högre och högre, och så till sist frågar Ronja: ”Vad gör jag om jag ramlar i Helvetesgapet?” Och då kommer den, vuxenvärldens kollaps, Mattis skriker ”DÅ GÖR DU INGET MER” och så börjar han springa, planlöst, han vet inte vart han ska, fram och tillbaka, och så strupljuden, gnäggandet och ropen, kroppsljuden, han skriker och hoppar och frustar. Att se Mattis där. Det är mörkrets hjärta.
Tillsammans med barnen tittade jag under påskdagen på nya Ronja-serien på Netflix. Nya skådespelare men i stort sett exakt samma story. ”Vad gör jag om jag trillar ner i Glupafallet?” frågar flickan, och det går som en stöt genom mig, rädslan är tillbaka. Jag är sju år igen, och vuxenvärlden ska kollapsa ännu en gång. Mattis vandrar lugnt fram, säger stilla: ”Då gör du inget mer. Nånsin.” Pappan omfamnar sin dotter. Tystnad.
Vi tittar. Barnen oberörda. För mig är det ett 40 år gammalt sår som läks."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.