Barnjobbigt..
2024-03-23
https://www.svd.se/a/zEdq8O/anna-bjorklund-unga-skaffar-inte-barn-langre-det-ar-for-jobbigt
" Aldrig förr har svenska kvinnor fött så få barn. Men det beror varken på bostadsbrist eller minskad sexlust. Bakom de låga siffrorna anar Anna Björklund de teoretiska människorna – de som inte orkar med så mycket verklighet.
Barnen är borta! Det är som början på en snaskig sci-fi. Arten har slutat bete sig som den alltid gjort, och det rör sig inte om en evolutionär anpassning. Tvärtom går beteendet emot det seismiska trycket från biologin, ett inbilskt trots mot genernas berömda vilja.
Det är inte längre bara sådana som Putin och Orban som skulle vilja se fler storfamiljer. Emmanuel Macron vill fertilitetsutreda alla franska 25-åringar, Georgia Meloni har utnämnt barnlösheten till Italiens största utmaning, svenska professorer pratar oroligt om en botten som gått ur statistiken, SCB:s demograf rapporterade nu i februari det lägsta antalet födda barn per kvinna i Sverige. Någonsin.
I svensk debatt har de extremlåga barnatalen märkligen blivit en fråga om vi och dom, de som förökat sig mot dem som avstått. Skräckpremissen som är samtiden går tydligen att vara för eller emot, nästa generation blir en trend att haka på eller hoppa över. När andra djur inte längre lyckas föröka sig letar man efter vad i miljön som skadat dem, hos oss blir det en kladdig kulturdebatt.
Anna Björklund, född 1990, är författare och poddare. Hon har tidigare arbetat med podden ”Della Q” och gav 2022 ut boken ”Kvinnomanualen”, om kvinnliga livsfrågor.
Missförstå mig inte, frivillig barnlöshet har alltid funnits. Människor kan tänka och välja att sätta sig utanför sociala och biologiska gemenskaper, historien kryllar av varianter på celibat och eremit. De sjunkande barnatalen handlar inte om dem. De handlar om dem som nyss hade njutit av en familj, och nu inte gör det. De i just min egen generation som annars skulle ha fått flera barn, som nu skaffar ett. De som visst hade kunnat tänka sig en bebis – det blev bara inte så.
De flesta i min ålder och omgivning har inga eller enstaka barn, och medan jag hunnit få fyra har jag blivit ett flugpapper för deras känslor inför familjebildning. ”Hur orkar du?”, är det vanligaste de säger, och jag uppfattar frågan som ärlig. En del av dem tycker samtidigt att ett stort, bullrigt middagsbord verkar jättemysigt. Någon gång, någonstans, kanske även de? Det är den faktiska vägen dit som verkar omöjlig att hitta.
Jag kallar dem för de teoretiska människorna, de som gör en skarp skillnad mellan vad de säger sig vara och vilja och vad de sedan gör.
Det gäller inte bara barnalstrande, den teoretiska människan konsumerar ett liv och lever ett annat. De tittar på matlagningsvideor och vet precis vilken innertemperatur som är rätt, men blir överväldigade av en mataffär och äcklade av en styckdetalj. Den teoretiska människan ser ofta på andra som har sex, men har det alltmer sällan själva – Pornhub är större än Netflix. Kanske delar de spännande idéer om manligt och kvinnligt, men pratar inte på riktigt med det andra könet. I spelen erövrar han, i vardagen är han tyst och konflikträdd. I hennes flöde badar innehållet i vackert naturligt ljus, själv är hon inte utomhus.
Det fysiska livet är futtigt
Åter igen är det inget nytt, kulturen ska vara större än vardagslivet, det som nu kallas för aspirational content har funnits i konst och litteratur i evigheter. Det är halterna som är off, utanför skalan, way över allt som tidigare mätts och förväntats. De teoretiska människorna skaffar inte barn, eftersom barnen i kontrast till dem är obotligt verkliga. Småungar struntar i manifestationer och vad som står på moodboarden, de har ännu inte lärt sig leva någon annanstans än i nuet.
För oss som vuxit upp på internet är det lätt att konsumera vad som är satisfying, då gör det mindre om det fysiska livet är futtigt och fattigt. När barnen kommer är allt plötsligt på riktigt, för de finns bara i den fysiska världen där tillfredsställelsen kräver mer, ligger lång dags marsch bort. Barnen rycker ner föräldrarnas medvetande till den nivå som försummats sedan hans och hennes egna barnsben, dit de snabbspolat sig bort från i decennier av distraktioner och kompensationer. När föräldrar i min generation säger att det är jobbigt att ha barn är det detta de menar. Det är inte barnen som är problemet, utan de själva, utputtade i det hårda ljuset.
Varje gång jag ser en jämnårig influencer eller reality-stjärna meddela att fortplantning inte är något för dem förstår jag, för de som är fertila nu undviker inte bara att skaffa barn, utan lider högljutt när de gör det. ”När jag pratar med vänner som har barn tycker jag ofta de pratar om sådant som är jobbigt”, säger Catja från ”Love is blind”. ”De får aldrig sova, de får aldrig egentid.”
De uppfattar allt som en stor uppoffring, för allt de tränat på är att ducka.
Förhöjd känsla av verklighet
Jag har varit bebismamma i åtta år utan uppehåll, att omprogrammera mig till den fysiska världen har tagit en bra bit av den tiden. Det handlar inte om att döda romantiken och krossa självbilden, eller jo, men för att få det riktiga livet att matcha illusionerna. Jag använder själv inte ordet jobbigt längre, inte bara för att det skulle vara att förolämpa mitt liv och människorna i det. Utan för att jag efter alla år av ohandledd exponeringsterapi lärt mig att ansträngning inte är negativt, utan en förhöjd känsla av verklighet.
För att barnen är borta beror varken på kriget eller räntan – barnatalen sjönk även under den långa, lugna högkonjunkturen. Det beror inte på bostadsbrist, såsom många slänger ur sig – svenskar flyttar fortfarande hemifrån tidigast i Europa. Det är knappast en rent medicinsk fråga, även om den västerländska livsstilen är usel för fertiliteten. Barnen är rekordfå för att min generation tycker att saker är väldigt jobbiga. Även sådant de egentligen vill, även det de säger sig älska.
Internet kryllar av tips för att sluta prokrastinera och börja leva, hypnotiserande reels om att lämna illusionen och fånga dagen. Inget nytt där heller, människor har alltid skjutit upp saker, gjort sig själva besvikna genom att placera sina ambitioner lite för högt över vardagen. Förmågan att göra planer, fantisera om ett större liv, sägs ju vara det som skiljer oss från resten av primaterna. Det är denna förmåga som internet förvridit till ett handikapp. Vad vi tänker oss göra och vad vi egentligen gör har pressats isär när vi passiviserats.
Vår tids porrskadade masochism
Jag hamnade i ett gäng av tre-, fyr- och fembarnsmammor i min egen mors ålder på ett mingel, jag var som vanligt gravid. Är det något de skulle vilja återuppleva är det att föda barn, sa de och skrockade, skrytigt erfaret. Ingen gång har de varit så levande som i nära-döden-svindeln under värkarbetet! Jag fattade, det handlar inte om att konsumera en känsla eller njuta av smärta, nej, det är på motsatt sida vår tids plastiga porrskadade masochism. Det är att utsätta sig för livet och öppna sig för det.
Många i min egen ålder pratar om ”barnlängtan”, en känsla de hoppas ska ta över dem, fatta besluten åt dem. Den finns säkert från början hos vissa, kommer med åldern hos andra, själv har jag aldrig trånat efter magar. Jag var ingen ”barntyp” först och förälder sedan, evolutionen har andra sätt att uppmuntra till befruktning.
Jag blev mamma först när jag blev mamma.
Det är detta jag är orolig för. Inte den identitetspolitiska barnlösheten, jag är säker på att man kan ha kul utan att vara förälder. Inte den storpolitiska demografiaspekten, jag tror inte kanonmatsavel är vad kärleksfulla familjer byggs på. Jag är orolig för dem vars tid passerar utan att de öppnat sig för livet."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.