Riktiga Judar I SvD
2024-03-22
Den indelningen är nu på väg att krackelera.
https://www.svd.se/a/zEW8ov/judar-som-star-till-vanster-vittnar-om-hot-och-utstotning
"Det finns händelser som gör att alla tal måste skrivas om.
Måndag den 9 oktober står chefen för Judisk kultur i Sverige, Lizzie Oved Scheja, i Barocksalen på Historiska museet. Tidskriften Judisk krönikas pris till Jackie Jakubowskis minne ska delas ut.
Nyss vandrade hon upprymd på bokmässan i Göteborg, där Judisk kultur var hedersgäst.
”Det var en milstolpe i judiskt liv i Sverige”, säger hon från scenen.
Nu detta. Den dödligaste attacken på judar sedan Förintelsen. Hamas har tagit över 230 personer som gisslan. Svarsbombningar pågår redan och 300 000 israeliska soldater har kallats in för att totalbelägra Gaza.
Två dagar har gått. Känslan i salen är den av hur en spelplan ändras i realtid. Alla förstår att detta kommer påverka judar som grupp även här. Men hur?
Chefredaktören för Judisk krönika, Anneli Rådestad, tar över mikrofonen.
”Frågan är vilka vi kan vara i tider av fred och vilka vi tvingas bli i tider av krig”, säger hon.
En dryg månad senare, den 17 november, kommer en form av svar. I Expressen protesterar ett antal judiska kulturpersoner mot kriget. De upplever att judiska röster för fred har börjat vackla. De formulerar sin oro över vad ”förtvivlan över den antisemitism som kriget väckt till liv gör med förmågan hos judar i och utanför Israel att känna empati med det palestinska folket”.
Omedelbart efter Hamas dåd bubblar antisemitismen upp också i Sverige. Tiktok fylls av judefientliga budskap. I skånska städer åker människor runt i bilar och hyllar Hamas dåd.
Samtidigt stryps tillgången på mat och vatten i Gaza. Hjälporganisationer stängs ute och den israeliska militären bombar i en omfattning som får förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Sex veckor in i kriget uppgår antalet döda enligt FN till 11 000.
Kriget i Gaza blir för många tidigt en vänster–höger-fråga, enligt de ideologiska linjer som sedan decennier präglat synen på Israel och Palestina.
Runt om i Europa och USA går stora demonstrationståg för vapenvila. Internationellt finns också synliga judiska aktivister, som amerikanska vänsterrörelsen Jewish voice for peace.
I Sverige är det betydligt tystare.
Det är ur det perspektivet artikeln i Expressen formuleras. Skribenterna uttrycker hur klämda de är – mellan den judiska och den politiska gemenskapen. Lika besvikna som de är på Judiska församlingen i Stockholm, som de menar ensidigt uttrycker stöd för Israel men är tysta om palestinskt lidande, lika mycket vänder de sig till den vänster de tillhör:
”Förringa inte vår rädsla, kategorisera inte alla eller några av oss som onda eller goda. Idolisera inte Hamas, särskilt inte efter 7 oktober. Låt inte solidaritet med det palestinska folket uttryckas genom antijudiska troper och narrativ. När våldet mot palestinier ökar, ökar också det antisemitiska och antimuslimska hatet här – låt oss möta det tillsammans.”
Jag trodde jag var ensammast i Sverige.
Bara två veckor tidigare har Flammans kulturredaktör Paulina Sokolow, vars föräldrar kom som flyktingar från Polen 1969, skrivit om behovet av en artikulerad judisk vänster.
– Jag trodde jag var ensammast i Sverige. När texten publicerats översköljdes jag av människor som hörde av sig och tackade.
Hon säger att det är något nytt som föds just nu.
Men det som föds väcker också motreaktioner.
”Virtuell hatstorm” efter debattartikel
I Judisk krönika skriver Hanna Rajs, en av rösterna i Expressenartikeln, om följderna av att ha talat öppet. Hanna Rajs, som är poet, skildrar i sin text hur skrivandet var en väg in i de judiska sammanhangen och hur hon genom att ge ord åt sitt judiska arv en gång blev välkomnad in i värmen. Nu har hon fått uppleva att ord kan leda till motsatsen. Till smärtan i att kastas ut.
Hon beskriver hur hon, efter att Expressentexten publicerats, ser sig själv sitta i dagar och nätter ”med ansiktet i mobilen och läsa och svara på hundratals kommentarer i en virtuell hatstorm i den största Facebook-gruppen för svenska judar”. Hon förklarar hur hon och de andra undertecknarna av artikeln försökt gå i dialog med Judiska församlingen i Stockholm utan att känna sig hörda och om de utstötningsmekanismer som drar igång via enskilda personer.
Hon avslutar sin berättelse med ”Är det verkligen så här vi vill ha det?”.
SvD har varit i kontakt med ett tiotal personer som beskriver sin hemlöshet i relation till den etablerade judiska miljön. Flera av dem anser att kriget fört med sig en radikalisering inom de judiska församlingarna i Sverige. Att i det sammanhanget komma ut med sin vänstertillhörighet, att skriva en artikel eller delta i demonstrationer mot kriget har ett högt pris, förklarar de.
Kallas förrädare och antisemiter
Några av dem berättar hur de från enskilda privatpersoner får höra att de är förrädare, att de av vissa inte längre ses som riktiga judar eller som en del av sin familj. Andra beskriver hur de har kallats ”alibi-judar” och hur de själva anses vara antisemiter. Någon får nattliga hot i mobilen.
De vill därför inte medverka i en text som denna.
– Efter 7 oktober är det som att alla parametrar höjts.
Det säger Alexandra Loonin. Hon är en del av det nybildade nätverket Judiskt upprop. Sedan årsskiftet är hon husdramatiker på Teater Västernorrland. Hon bodde innan dess i Malmö. Nu sitter hon i en lägenhet i Sundsvall och planerar en middag med vänner ur uppropet som chattat tillsammans. För första gången ska de träffas. Ett 25-tal är bjudna.
– I allt det hemska som händer hittar människor varandra. Folk som ansluter frågar ”kan jag lägga till min vän som också behöver ett sånt här sammanhang?”.
”Läskigt att tacka ja till intervjun”
Det är som vuxen Alexandra Loonin omfamnat sin judiskhet. Vid en yeshiva-skola i London har hon läst hebreiska, judisk historia och filosofi liksom andra ämnen kopplade till judendom. I somras hade hon sin bat mitzva och började då gå i synagogan i Malmö.
Perioden blev kort.
– Efter den sjunde har det aldrig känts bra att gå tillbaka. Jag var redan innan dess obekväm med hur man till exempel ber för israeliska soldater och talar om palestinier som ”det där problemet”. Nu följer jag hur församlingsmedlemmar, varav någon fram tills helt nyligen ledande företrädare, delar bilder med grovt rasistiskt innehåll på sociala medier och hur de inte kan använda ordet palestinier utan att sätta det inom citationstecken.
Judiska församlingen i Malmö har getts möjlighet att bemöta kritiken, men avböjt.
Jag är rädd för att den judiska majoriteten ska säga att jag inte är riktig jude.
Även Alexandra Loonin kan känna sig utsatt i det klimat som råder.
– Det är läskigt att tacka ja till den här intervjun. Jag är rädd för att den judiska majoriteten ska säga att jag inte är riktig jude. Jag hade önskat att det finns ett judiskt ledarskap som ser och står upp för sådana som mig.ma
Vänster har hon varit sedan tonåren. Den progressiva judiska skolan i London var ett sammanhang där Alexandra Loonin för första gången kände att båda identiteterna platsade.
På hemmaplan har hon fått stöd och hjälp från vänner inom vänstern med att komma i kontakt med andra judiska röster.
Men hon har också judiska vänner med helt andra erfarenheter.
Hon säger, angående oron för att delta i den här artikeln, att hon vet att vissa personer i Palestinarörelsen vakar över vad judar med vänstertillhörighet gör och säger.
– Det har till exempel hänt att vi fått kommentarer om att vi är sionister, berättar hon.
Vänsterkonton bakar in antisemitism i Israelkritik
Alexandra Loonin ser stora vänsterkonton som oreflekterat bakar in antisemitism i sin Israelkritik, utan att inse det själva.
Ingen inom vänstern skulle komma undan med ”jag har en rasifierad vän så jag kan inte vara rasist”.
– Det är som att man inte tror att man kan bära på antisemitism. Man säger att man har inget emot judar och hänvisar till att man har en judisk vän. Ingen inom vänstern skulle komma undan med ”jag har en rasifierad vän så jag kan inte vara rasist”. Analysen är ovanligt grund för att vara vänstern.
Paulina Sokolow, redaktör på Flamman, förklarar att hon kan känna sig främmande för sådant som nu sker inom vänstern. Dit hör vissa inslag i samband med demonstrationerna mot kriget. I början kändes det bara bra att som judinna se andra judiska personer delta. Men efter händelsen då en grupp demonstranter från en Palestinademonstration ställde sig och skanderade utanför synagogan i Stockholm – detta på Förintelsens minnesdag – är det inte lika oproblematiskt, menar hon.
Borgerliga opinionsbildare och företrädare för den moderatledda regeringen har återkommande kritiserat Palestinademonstrationerna och menat att de inte håller rent hus mot antisemitiska uttryck. I oktober varnade civilminister Carl-Oskar Bohlin (M) i SVT:s Aktuellt för att personer som deltar i manifestationerna gör sig till nyttiga idioter.
En av de mer radikala och synliga personerna inom den judiska vänstern är filmklipparen Jonathan Kaye. Han är kritisk mot att en medverkan vid demonstrationer för palestiniernas sak misstänkliggörs och likställs med uttryck för antisemitism.
Mekanismerna bakom de ideologiska stridslinjerna är lätta att se, säger Jonatan Kaye. Samtidigt tycker han att det är märkligt.
– Att stå upp mot folkmord är en moralisk sak, säger han.
Frågan om huruvida Israels bombningar av Gaza ska betraktas som folkmord är kontroversiell och har, efter en anmälan från Sydafrika, tagits upp i Internationella domstolen i Haag. I utslaget den 26 januari kräver domstolen att Israel ”gör allt i sin makt” för att förhindra folkmord.
Brukar demonstrera med hatt och davidsstjärna
Jonatan Kaye känner till att det finns de som anser att det förekommer antisemitism inom vissa vänsterrörelser. Men han har inte upplevt den själv. Antisemitism kan man hitta till viss grad överallt, menar han.
– Vi nästan adopterar högerns retorik om antisemitismen som en oundviklig konsekvens av vänstertänk. Att peka på några få fall av antisemitism i vänsterkretsar och samtidigt blunda för att vi har en högerregering som sitter på så kallade före detta nynazisters mandat är vansinnigt, säger Jonathan Kaye.
När de ser att jag är jude får jag ofta kramar.
Själv går han gärna och ofta i demonstrationerna.
– Jag brukar ha på mig en hatt med davidsstjärna. När de ser att jag är jude får jag ofta kramar, folk har tagit bilder på mig tillsammans med sina barn, säger han.
Jonatan Kaye har bott i Stockholm sedan 2006, men är uppvuxen i New York. Skillnaden mellan de båda städerna är enorm, säger han.
– Om man inte gillar det rabbinen säger hittar man en annan synagoga. Det valet finns inte här, judarna är för få. Följden har blivit att de svenska församlingarna är rätt konservativa och att de som är kritiska uttrycker sig försiktigt för att inte bli utstötta.
Lägre i tak under krig
4 500 medlemmar med 10 000 åsikter om minst allting. Så brukar Richard Mühlrad beskriva Judiska församlingen i Stockholm, där han är ordförande. Han håller inte med om bilden att församlingen skulle vara konservativ, eller att det skulle vara lågt i tak.
Det hindrar inte att utrymmet har påverkats av det som hänt, säger han.
– När det kommer till ett krig som pågår blir det höga taket lite lägre, av naturliga skäl. Många församlingsmedlemmar har familj, släkt och vänner i Israel. Därför blir detta så känsligt.
Richard Mühlrad beklagar djupt om det är så att personer känner sig illa behandlade av medlemmar i församlingen för att de uttryckt en avvikande åsikt.
– Mitt mål som ordförande är att vi ska ha respekt för varandra. Självklart gäller det även när det kommer till synpunkter om kriget mellan Israel och Hamas.
I församlingen finns både progressiv och ”mer traditionell” judendom representerad, liksom den tydligt religiösa chabadrörelsen, säger Richard Mühlrad. Inom varje krets kan bilden av kriget skilja sig åt.
”Handlar inte om höger och vänster”
Det är inte heller så att åsiktsmönstret följer de tydliga politiska linjer som många vill tro, menar han. Han har själv sin bakgrund i kibbutzrörelsen och är en av dem som för många år sedan byggde upp SVEKIV, Svenska Kibbutzvänner, som informerade om Israels socialistiska kibbutzer.
– Det finns många vänsterpersoner i den judiska församlingen som inte delar åsikt med vänstern i stort när det kommer till kriget. Det handlar här inte rakt av om vänster eller höger utan om hur man uppfattar saker och ting i vad som är lösningen i problemet Israel-Palestina.
Rebecka Katz Thor är forskare med fokus på minnesarbete. Nyligen skrev hon i Aftonbladet om hur hennes tidigare vänsterhemvist nu känns omöjlig och om hur nyanserna offras på båda sidor.
Hon beskriver aktuella fall som hon menar visar hur kritik av den israeliska staten gömmer en förtäckt antisemitism: ”Som när en svensk artist skriver ut Israel med dollar-, euro- och pund-tecken, en mural i Malmö av Netanyahu med djävulshorn och kluven tunga eller när en talare på en demonstration den 23 december i Stockholm säger att ”sionisterna är de verkliga antisemiterna”.
Jag tror tyvärr inte att jag är ensam om att ha kompromissat med mig själv i relation till de vänstersammanhang jag rört mig i.
– Jag tror tyvärr inte att jag är ensam om att ha kompromissat med mig själv i relation till de vänstersammanhang jag rört mig i. Israels krigföring ska granskas och kritiseras, det civila lidandet i Gaza måste få ett slut. Men gisslan måste också friges och ifrågasättandet av det sexuella våldet den 7 oktober måste upphöra. Vi kan vara kritiska mot IHRA:s (International Holocaust Remembrance Alliance, reds. anm) definition av antisemitism, men vi kan samtidigt se att mycket av kritiken mot Israel har djupt antisemitiska rötter.
En ny vänster tar form
Ett våldsamt krig bryter ut och en ny judisk vänster tar form.
Det är ingen samlad rörelse, i det som tränger fram finns människor med olika ståndpunkter i en rad frågor. Men de enas i sitt ifrågasättande av kriget.
Flammans kulturredaktör Paulina Sokolow.
Flammans kulturredaktör Paulina Sokolow. Foto: ; Staffan Löwstedt
Uppropet i november har fungerat som ett startskott. Vänsterjudiska konton registeras på Instagram och Facebook. Whatsapp-grupper går från tio till hundratals medlemmar i rekordfart. Fysiska möten arrangeras.
I februari sjösätts också nybildade Svensk judisk vänster. Bland dess företrädare finns just Hanna Rajs tillsammans med några av dem som låg bakom det uppmärksammade uppropet i Expressen.
– Den 7 oktober är en fruktansvärd händelse. Men den utlöste också en kraft i att aktivera människor som känner att detta att vara jude också är att vara solidarisk och att verka för fred, säger Paulina Sokolow.
Det finns en styrka i att veta att de är en stor grupp nu, säger hon.
Rebecka Katz Thor är glad över att röster inom svensk judisk vänster organiserar sig; på lång sikt kan det förhoppningsvis bemöta antisemitism i Sverige och vara en kraft för en tvåstatslösning, solidaritet och antirasism.
Men tanken om en judisk vänster är en omöjlighet, menar hon.
– Det som blivit tydligt för mig sedan 7 oktober är att det finns väldigt olika åsikter bland folk som definierar sig som vänster och judar. Det är en heterogen grupp, där det judiska är en minsta gemensam nämnare, säger Rebecka Katz Thor."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.