Huskvinnan Tickar Obehag I SvD

2024-03-15
Ja detta med konstruerade roller för att skapa polarisering...

https://www.svd.se/a/5BP9BO/huskvinnan-far-mig-att-kanna-tickande-obehag
"Sex år har gått sedan ”huskvinnan” väckte stordebatt. Men vad har hänt sedan dess? Essy Klingberg letar efter feminismen i dagens offentlighet – och hittar en dubbelmoral.
Hennes första mening är klassisk, för att inte säga klyschig.
”Hörni, det är 2024, och än i dag…”
Hon drar upp persiennerna och börjar plocka i ordning omkring soffan. Utanför fönstret lyser solen, men inne i vardagsrummet är det dunkelt.
Formuleringen återkommer ofta när någon vill understryka hur förlegad en viss orättvisa är: det är 2024, och än i dag är hemmet den farligaste platsen för svenska kvinnor, och så vidare.
Men den här tjejen – en svensk Tiktok-kreatör – har ett annat ärende: ”...det är 2024, och än i dag kan jag och många andra som lever som hemmafruar inte dela med oss av att vi tagit beslutet att inte jobba.”
Hon skildrar sin vardag som hemmafru, vilket – att döma av klippen – främst går ut på att gymma och laga middag (hon har ännu inga barn att städa undan efter).
I vloggarna återkommer hon ofta till att hon är trött på att folk i kommentarsfälten ifrågasätter hennes livsval, frågar om hennes pensionssparande eller antyder att hon inte skulle bidra till samhället.
Hon trivs i den traditionella kvinnorollen. Och hon är inte ensam.
Från ”peak woke” till huskvinna
Sex år har gått sedan begreppet tradwife fick genomslag. Det är en sammanslagning av traditional och wife och syftar på kvinnor som omfamnar traditionella könsroller och värnar familjelivet framför karriären.
Strax därefter startade den så kallade huskvinnadebatten på svenska kultursidor. Det började med att DN-skribenten Greta Schüldt erkände att det fanns en ”förbjuden lockelse” i en konservativ livsstil, och utnämnde sig själv till frivillig ”huskvinna”.
Schüldt intervjuade bland andra Moa Wallin från ”Della Q” – i texten kallad en konservativ podcast – som förklarade att det var ute med Instagramfeminismen: ”2013 var feminism det trendigaste vi hade, och alla trender får en motreaktion.”
Den förklaringen har ofta upprepats de senaste åren.
Samhället har nått och passerat peak woke: ut med menskonst och knutna nävar, in med brödbak och ugnsvantar.
Texten retade många debattörer, men under det dryga halvdecennium som gått sedan publiceringen verkar Schüldt ha fått rätt.
Den senaste Ungdomsbarometern visar att intresset för jämställdhet minskar och att färre unga identifierar sig som feminister. Amerikanska nättidningar producerar fortfarande nya artiklar som förklarar begreppet tradwife. Moa Wallin sitter fortfarande i en poddstudio och pratar om att det är pinsamt med systerskap. Unga röstar höger och tradwife-rörelsen har fått avkomlingar som soft girl och bimbofeminism.
Visst finns det flera exempel på när feministiska delsegrar mötts av motreaktioner. När den andra vågens kvinnorättsrörelse vann mark, med böcker som Betty Friedans ”Den feminina mystiken” i spetsen, publicerade Helen Andelin sin bästsäljande huskvinnomanual ”Fascinating womanhood”. Med boken ville hon ledsaga alla vilsna kvinnor till det traditionella äktenskapet.
Men när man studerar tradwife-strömningen närmare känns det ständigt upprepade ”backlash”-narrativet inte helt tillfredsställande. En del tradwives protesterar mot att rörelsen skulle vara reaktionär. Tvärtom beskrivs den ofta som ett sätt att praktisera en egen, friare version av feminism.
Greta Schüldt gör en snarlik poäng i sin artikel: att det handlar om att välja en konservativ livsstil, samtidigt som man förespråkar progressiva värden. Snarare än en backlash tycks tradwife-rörelsen alltså kongenial med en annan samtida strömning, där feminism i allt högre grad blivit synonymt med rätten att välja.
Tradwife som estetik eller ideologi?
Det kritiska begreppet ”choice feminism” myntades redan år 2006 av den amerikanska akademikern Linda Hirschman, och populariserades strax därefter av genusteoretikern Michaele Ferguson.
Enligt Ferguson kännetecknas ”choice feminism” bland annat av föreställningen att frihet alltid är möjligheten att välja, och att förtryck är oförmågan att välja. Enligt det här synsättet är en kvinnas val per definition feministiskt, eftersom det är en kvinna som står bakom det. Omvänt ses ifrågasättandet av en kvinnas val som per definition ofeministiskt.
Ferguson är kritisk mot strömningen och menar att det gör det omöjligt att ifrågasätta status quo. Risken, enligt henne, är att feminismen stannar av i utvecklingen och drar sig tillbaka från den politiska sfären.
I verkligheten råder lågkonjunktur – ett ord som tradwife-universumet är tacksamt befriat ifrån.
”Choice feminism” utgår också från en rätt trubbig definition av frihet, där det enda kriteriet är huruvida en person säger sig ha fattat ett beslut av fri vilja. Uppfattningen ligger nära postfeminism, alltså föreställningen att feminismens mål redan är uppnådda och att rörelsen därmed inte flytta fram positionerna mer.
Dessutom, menar postfeministerna, finns det viktigare saker att tänka på. Det larmas ju om minskat barnafödande!
Vilket för oss till i dag, och till den Tiktok-tjej som står i vardagsrummet och proklamerar sitt hemmafru-manifest med ett patos som hämtat från Martin Luther King.
Under efterkrigstidens högkonjunktur ökade antalet hemmafruar i Sverige.
Under efterkrigstidens högkonjunktur ökade antalet hemmafruar i Sverige. Foto: Arne Schweitz/TT
Så var det det här med det minskade barnafödandet. Det kan tyckas konstigt mitt i denna tidsanda av rosig nykonservatism, men sånt är glappet mellan den popkulturella diskursen och verkligheten. Precis som andra influencers är de traditionsvurmande kvinnorna en liten grupp med stor publik. I verkligheten råder lågkonjunktur – ett ord som tradwife-universumet är tacksamt befriat ifrån.
Själv växte jag upp både innan och under den hånade Instagram­feminismens guldålder. När jag några år senare på nära håll mötte den så kallade ”medvetna” medie- och kultursfären var det en aningen tumultartad upplevelse.
De kvinnor som jag sett upp till som förebilder var i själva verket mer kuvade under patriarkatet än jag kunnat föreställa mig. På ett av mina första (ursäkta språket/triggervarning) kulturmingel stod jag och tvättade händerna när en för mig främmande feminist ställde sig bredvid och började jämföra våra utseenden.
En annan skryter om att hon gått ner i vikt. En tredje väljer manlig bekräftelse framför kvinnlig solidaritet alla dagar i veckan.
Vi kan kalla dem patriarkatets nyttiga idioter.
För att inte tala om mängden offentliga personer (kvinnor och män) som behandlar yngre kvinnor som luft – tills de börjar uppfattas som ett hot. Då blir bemötandet direkt otrevligt eller lite väl inställsamt.
Det här är inte illvilliga människor, tvärtom. Vi kan kalla dem patriarkatets nyttiga idioter.
Folk som ser sig som medvetna, men gladeligen spelar manssamhället i händerna eftersom alla andra gör det. Som vet att den som lägger till ett ironiskt leende kommer undan med vilken dubbelmoral som helst.
Mötena får mig att längta efter en feminism som inte är totalt avpolitiserad, som kanske till och med kräver något av sina anhängare?
Feminismen som varumärke
På listan över nya tradwives som fått brett genomslag bara de senaste 12 månaderna finns namn som Nara Smith, 22-årig fru till den mormonske supermodellen Lucky Blue Smith och snart trebarnsmamma som lagar all mat från grunden (inklusive cocoa puffs, mozzarella och jordnötssmör).
Eller Ballerinafarm, en före detta ballerina tillika mormon som uppfostrar sina åtta barn på en gård i Utah samtidigt som hon deltar i varje skönhetstävling värd hennes närvaro.
A post shared by Hannah @Ballerina Farm (@ballerinafarm)
Den här sortens ”traditionella kvinnlighet” ligger förstås rätt långt ifrån gemene persons vardag.
En del menar att dessa aktiviteter bör betraktas som conspicuous consumtion – ett sätt att visa status som sociologen Thorstein Veblen kopplade samman med det förra sekelskiftets nyrika. Få har som Nara Smith råd att ha barnvakt medan man ägnar fyra timmar åt att ysta ost till barnens grillade mackor.
Till tradwife-rörelsens försvar framhålls ibland att det handlar mer om estetik än ideologi; underhållning än uppvigling.
Men som betraktare är det inte så enkelt att göra den uppdelningen, och underhållningen i fråga drar miljonpublik.
Ända sedan huskvinnadebatten bröt ut har jag känt ett tickande obehag inombords. Inte för att jag är rädd för henne – huskvinnan – utan för att hennes inträde speglar en förändring som tycks gå igen också i andra delar av det offentliga samtalet. En parantes i boken ”Doppelgänger” – där författaren och journalisten Naomi Klein utforskar de personliga varumärkenas makt – ger en fingervisning om vad som skaver.
Klein konstaterar att om alla människor förutsätts ”definiera och försvara sig som statiska, rigida varumärken så blir mänskligheten i sig ’mindre mänsklig’ – mindre kapabel att förändras”.
Det kan låta som en självklarhet, men innebörden är svindlande. Enligt det här synsättet riskerar vårt ständiga varumärkesbygge att blockera framåtskridande.
Huskvinnan kommer ha svårt att ompröva sin roll, liksom en person som investerat hela sin identitet i varumärket ”incel” eller ”karnivor”.
Vid det här laget har livsstilskonservatismen analyserats till leda: är den inte en reaktion på politisk korrekthet så är det en rural protest mot det kapitalistiska prestationssamhället, eller mot försämrade arbetsvillkor, eller klimatförändringar, eller varför inte en följd av att feminismen annekterats av olika H&M-kampanjer.
Resonemangen är olika ekon av den moderna floskeln ”jakten på trygghet i en osäker tid”.
Men något skaver i premissen: livet som huskvinna är ju inte per definition tryggt utan tvärtom, en tillvaro beroende av en man.
En kaotisk omvärld skulle i teorin lika gärna kunnat få folk att kräva bättre barnomsorg och utvidgad föräldraförsäkring.
Så när jag nu börjar se artiklar där avhoppade tradwives varnar för livsstilen – någon förlorade all autonomi, en annan blev utfattig och olycklig, en tredje utsattes för två mordförsök när hon försökte lämna sin exman – är det inte som att jag gnider mina händer och tänker ”aha, en backlash”.
Jag känner mer, okej, hur förhindrar vi att fler kvinnor ska behöva gå ett sånt öde till mötes? Jag känner mer att bell hooks var något på spåren när hon avrådde från att säga ”jag är feminist” till förmån från det handlingsorienterade ”jag förespråkar feministiska reformer”.
Är det så fel att drömma om en feminism som är mer än en tävling i trendkänslighet?"

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram