Jennie, Jennie, Jennie, Jennie Världen väntar på ditt svar Jennie, Jennie, Jennie, Jennie Livet har så mycket kvar att ge dig Jennie, Jennie, Jennie, Jennie Melodin bestämmer du Jennie, Jennie, Jennie, Jennie Lev ditt liv och lev det nu
Donald Trump utsatte nyligen Sverigedemokraternas Mattias Karlsson för en ”chock”. ”Jag trodde inte att han menade allvar med att ta USA ut ur Nato eller sluta bry sig om Europas intressen.” Så beskrev SD:s chefsideolog det för SvD:s Torbjörn Nilsson i februari i år. För många framstod det inte som lika mycket av en chock. En gång i tiden kallade Ronald Reagan Sovjetunionen för ”ondskans imperium” och dessförinnan jagades amerikaner som misstänktes ha sympatier österut. Om några kunde anklagas för att vara ryssvänliga så var det under lång tid den amerikanska vänstern – som också ibland protesterade mot Nato. Nu är det tvärtom. Så hur blev det republikanska partiet så... ryssvänligt? Om vi börjar med det enkla: allt som president Biden och demokrater är för, är republikaner mot. Och Biden har varit väldigt mycket för Ukraina, och för att både samarbeta med och skydda europeiska allierade. Alltså är republikaner enligt dagens politiska logik mot, och vill göra tvärtom. Det republikanska partiet består inte enbart av Trump, Trumplojalister och Trumpanhängare. Men de är i förkrossande majoritet. En majoritet av republikanska väljare tycker också enligt de senaste mätningarna att USA gör ”för mycket” för Ukraina. Men det började långt före dess. Den amerikanska och europeiska extremhögerns romans med Putins version av Ryssland hämtade från början sitt bränsle från värderingsfrågor. Som förskräckelsen inför kvinnors framsteg, homo- och transsexuellas existens och religiösa minoriteters rättigheter. Sådant som måste förhindras och stoppas. Flera rapporter har beskrivit hur Ryssland uppvaktade den amerikanska högern med den typen av samförstånd redan på 2010-talet. Vilket i sin tur importerades och kopierades av europeisk höger, som sen framgångsrikt vann mark på samma frågor. I sin utstuderat barbröstade manlighet åtnjöt Putin en oförblommerad beundran från den hårdaste versionen av höger i både USA och Europa. Han var ”en stark ledare”, som stod emot allt från invandrare till förflackning av den ”egna” kulturen, som skulle definieras som vit, kristen och isolationistisk. En populistisk berättelse om charmen i det gamla samhället – där allt var enklare att greppa för dem som åldras dåligt i takt med nya generationer och idéer. Varje liten skärmytsling om sånt som vilka böcker barn och ungdomar bör få läsa, om könsneutrala toaletter utgör ett samhällsproblem, och förstås, huruvida ”woke har gått för långt” har sedan dess alltmer engagerat och förenat en treenighet: Ryssland, MAGA-republikaner och europeisk extremhöger. Nu är de tidigare extrema helt dominerande i det amerikanska republikanska partiet. Som har femtio procents stöd i USA, där Trump leder i mätningarna om vem som blir nästa president. Och även i Europa och Sverige har ju perspektiven förflyttats. Trump, som redan från början byggde sin politiska karriär på den hårdaste versionen av amerikansk alt right-höger, har konsekvent också använt samma typ av konspirationsteorier som Putin om hotet utifrån och vilka som utgjort fienden. De två männen fann varandra tidigt. Under presidentvalskampanjen 2016 önskade sig Trump öppet av Ryssland att de skulle hacka Hillary Clintons epost. FBI konstaterade också senare att Trumps valseger hjälpts av ryska påverkansoperationer. Synen på demokratisk process ter sig också lik – den amerikanska 6:e januari-kommissionen slog fast att Trump försökte ändra valresultatet. I flera år har Trump också spunnit en tes om att Biden och hans familj skulle ha gjort olagliga affärer i Ukraina. Amerikanska åklagare har nu konstaterat att även där ser ursprunget ut att vara en rysk påverkansoperation, där falsk information lämnats till FBI. Den 23:e februari 2022, när han inte längre var president, gick Trump ändå ut och berömde Putin för att ha invaderat Ukraina. Rysslands angrepp var ”genialiskt” och ”smart” enligt Trump. Medan ukrainare tejpade fönster, sprang ner i skyddsrum och stred för sina liv och sitt land så beskrev Trump Rysslands anfall för ”fredsbevarande”. Medan EU införde sanktioner, Tyskland kastade om hela sin utrikespolitik, Finland och Sverige sökte Natomedlemskap så pratade Trump vidare om hur han såg Putin som sin ”vän”, och hur de kommit strålande överens när han var president. Ukraina förlorade nyligen ännu en stad – Avdijivka – till rysk ockupation. Det var en direkt konsekvens av att Republikanerna vägrat mer amerikanskt militärt stöd – enligt Trumps önskan och direktiv. Trump upprepade också nyss sin syn på Nato – vilket fullständigt dödade stämningen på den internationella säkerhetskonferensen i München. Framför allt bland europeiska ledare som inte har tillräckligt mycket att sätta emot Ryssland på egen hand – eller för att själva hjälpa Ukraina. Angela Merkel har kritiserats för att hon trodde det skulle gå att samarbeta med Putins Ryssland på ett fredligt vis. Men den förtjusning och det broderskap som europeisk höger har visat Putin har inte mött något liknande i efterhand. Trots att det kunde framstå som ologiskt att samtidigt vara pro-Nato, pro-Trump och anti-Ryssland under Putin långt före den 22:a februari 2022. När svensk och europeisk höger nu äter Natotårta finns nu därför ett smolk av obehaglig ensamhet. Hatet mot dragshowartister och könsneutrala toaletter kan fortfarande delas med många Trump- och Putinanhängare. Men när det gäller sådant som konkret handlar om liv och död – som Ukraina och hotet mot Europa från Ryssland – råder milt sagt en motsättning. Från den republikanska valkampanjen rapporteras nu också att budskapet om att kriget i Ukraina faktiskt är Natos och USA:s fel har börjat leta sig in hos amerikanska väljare som intervjuas. Det är Putins version av varför Ryssland ”tvingades” invadera Ukraina. Börjar chocken avta nu?"