Absolut ingen favorit hos undertecknad, men kanske också just därför någonting som är värt att beakta med lite större eftertanke. För det vore väl 17 om inte ett land med en sådan soldatkultur kunde lära sig att marschera i takt..
https://www.svd.se/a/Q7dK8Q/georg-riedel-gjordes-till-slagtra-snarare-an-skatt "Det är nästan omöjligt att föreställa sig en svensk barndom utan Georg Riedel, den tjeckisk-judiske kompositören som gick ur tiden förra veckan. ”Fattig bonddräng”, ”Pippis sommarsång” – mycket av det svenskaste vi har är skrivet av honom. Ett antal personer, däribland den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld, var snabba att kommentera Riedels bortgång med att appropriera honom för den goda saken: Ett argument för mer invandring. Det var Riedel som slagträ, snarare än skatt. Men Georg Riedel tillhör i någon mån alla som har vuxit upp i Sverige, och för mig står hans livsgärning för något helt annat. Inte ett bevis för att invandringen och mångkulturen som den har sett ut de senaste decennierna har varit lyckosamt utformad överlag. Det har den inte. Däremot att det är något alldeles särskilt att kunna se på ett samhälle med blicken hos den som har sina rötter någon annanstans. Georg Riedel hade en perfekt förståelse för vad Sverige var och stod för, och hans geni parades med både kärlek och förundran inför det land som blev hans. Många invandrare och barn till invandrare vet något om den där blicken, även vi som inte är genier. Det är en tillgång att kunna koppla på den, i vitt skilda sammanhang. ”Nu ska vi inte idealisera det gamla Sverige”, sägs det fortfarande med jämna mellanrum i debatten om brottsligheten, till exempel. ”Utsatt område” är som bekant snarast en omskrivning för att ett område har en mycket hög andel invandrare. Så säger man bara om man inte har haft Sverige som fristad, om man inte har klivit av tåget och häpnat, eller har en mamma eller pappa som har gjort det. Då kan man vara blind inför hur ofattbart tryggt, vänligt och tillitsfullt Sverige var innan det blev som det är nu. Ta ett område som Farsta. Delar av Farsta dras numera med enorma sociala problem och brottslighet, enligt ett väl etablerat mönster: När andelen migranter blivit tillräckligt hög har svenska bostadsområden nästan undantagslöst förfallit i gängvälde. ”Utsatt område” är som bekant snarast en omskrivning för att ett område har en mycket hög andel invandrare. Förra sommaren mördades två personer, varav åtminstone en utan koppling till kriminalitet, i en skjutning utanför tunnelbaneuppgången i Farsta. En kvinna som träffades av en kula i benet berättade för SR att hon börjat springa när hon hörde skotten, eftersom hon lärt sig känna igen ljudet. ”Jag har bott i Farsta länge och jag vet hur det låter vid det här laget, det är inte första gången”, sade hon. I måndags sprängdes en misstänkt bomb just där, på gatan där barn jag lekt ”Jag har bott i Farsta länge” rymmer en hel värld av förförståelse kring vad Farsta är. Men Farsta var ganska nyligen något helt annat. Jag är säker på det, eftersom jag vet något om hur det var att bo i Farsta som relativt nyanländ migrantfamilj. Jag föddes i miljonprogrammet i Fagersjö. Vi bodde inte kvar länge, men kom ofta tillbaka på besök hos släktingar. I måndags sprängdes en misstänkt bomb just där, på gatan där barn jag lekt, ett av flera bombdåd de senaste dygnen. Fem personer fick föras till sjukhus. Jag skulle vilja förklara för Ulf Bjereld att Fagersjö hade den bästa lekplatsen, och att man gick dit utan en tanke på gängkriminalitet. Jag hade aldrig känt igen ljudet av skottlossning. En svensk barndom, inklusive invandrarbarns, rymde inte heller ljudet av bomber. Däremot ett stycke av Georg Riedel som jag letar fram på Youtube emellanåt och slås av hur ont det gör – introt till Lasse Hallströms filmatisering av Alla vi barn i Bullerbyn från 1986. Det är sällsamt vackert, och fyller mig med vemod och sorg och helig vrede."