Nästan Så Det Spricker I SvD
2024-02-12
https://www.svd.se/a/onqxjW/staller-forbjudna-fragan-om-industrisatsningen-i-norrbotten
"Den gröna industriella revolutionen i norra Norrland sägs vara frälsningen för en hel landsända. Men orosmolnen hopar sig. Anders Teglund reser hem till Luleå och inser att vissa frågor inte är välkomna.
Åker hem – och ställer den ”förbjudna” frågan
En solig vårdag lyser ett okänt nummer på mobilen. Det är hiphoparen Zacke från min hemstad Luleå som ringer. Han vill snacka om boomen i Norrbotten.
– Vad sjukt att du ringer på telefonen, skrattar jag. Det gör ju ingen!
Vi är jämnåriga, och som musiker känner vi varandra lite halvt, men har aldrig egentligen umgåtts.
– Det känns som att vi lever i lugnet före stormen, säger han. Men det finns en oförmåga att prata om vad det är för storm vi kan förvänta oss.
Under de senaste åren har stämningen och konjunkturen i de nordligaste regionerna förändrats. Tusen miljarder (!) behöver investeras i norra Sverige. Behoven av resurser är stora: arbetskraft, bostäder, samhällsutbyggnad, råvaror och inte minst el. Fabriker som H2 Green Steel i Boden, Hybrit i Luleå och Northvolt i Skellefteå är avgörande för att detta omdanande samhällsprojekt ska gå i lås.
Det fossilfria ”gröna” stålet kommer som en välkommen lösning på mycket. Det ska tillverkas med en revolutionerande vätgasmetod som kräver oerhörda mängder elektricitet, men om det lyckas så sägs det vara ett viktigt steg i en grön omställning.
Utvecklingen har fört in Norrbotten i ett nytt kapitel.
– Det känns ovant att platsen har blivit så aktuell, säger Zacke.
– Och du har alltså blivit så påverkad av den positiva andan att du liksom ringer folk på deras telefon? säger jag.
– Jo eller. En del är ju som peppade, men du vet ju hur man är här.
– Att man inte är så impad av saker?
– Eee-xakt. Den här boomen påverkar ju identiteten nästan. Vadå, ska det gå bra för Luleå nu? Jag har svårt att ställa om. Men en polare sa till mig att ”Lugn, de kommer att blåsa oss igen”.
– Ibland skojas det bland Luleåbor om att man alltid ska hylla förloraren, säger jag. Man kan forma pekfingret och tummen till ett L, symbolen för loser, lägga upp den i pannan och säga: Lule.
– Det är vårt signum, liksom. Losers gonna lose!
Det vi borde ta i lugn takt sker i stället i stor brådska. Klarar vi då av att skapa bra samhällen på sikt?
Förändringen som sker nu har historiska ekon. Det är inte bara Zacke som har behov av att förstå den snåriga utvecklingen ur ett större perspektiv. Under våren 2023 gav vi därför ut boken ”Framtidslandet” av Sverker Sörlin på det förlag jag driver med min bror Jonas.
Boken – som är Sörlins doktorsavhandling – gavs ut första gången 1988, och har på senare år blivit högaktuell igen eftersom den handlar om hur koloniseringen och industrialiseringen av Norrland gick till.
I sitt nyskrivna efterord menar Sörlin att den nuvarande boomen har evangelistiska drag och att det finns goda skäl att vara på sin vakt så att man inte upprepar historiska misstag. Det fossilfria stålet, menar Sörlin, bygger på ett narrativ där ”en trollstav förs över de nordliga glesbygderna och simsalabim blir hela landet grönt".
Ilskna rubriker i tidningen
Som ett sätt att nå ut med boken och bredda diskussionen bokade jag en liten turné med honom och journalisten Po Tidholm i norra Sverige.
De huvudsakliga frågorna under samtalskvällarna löd: Kan vi lära oss något av tidigare exploateringar? Hur ska vi göra så att hela lokalsamhället får ta del av dessa investeringar på lång sikt?
– Det finns ett hopp att det går att göra bättre nu än förra gången, sa Sörlin inför en fullsatt salong i Norrbottensteatern i Luleå. Men trycket och tidspressen är oroande. Det vi borde ta i lugn takt sker i stället i stor brådska. Klarar vi då av att skapa bra samhällen på sikt? För mig är samhälle första ordet i den här historien.
– Jag uppfattas ibland som kritisk, men förstå mig rätt, fyllde Tidholm i. Jag vill att det ska gå bra, men det ska gå bra på rätt sätt.
Efter arrangemanget på Norrbottensteatern toppade Norrbottens-Kuriren sin förstasida med den drastiska rubriken: ”Tidholms skoningslösa kritik av industriboomen”.
I samma veva stoppade Region Norrbottens direktör Janus Brandin – efter påtryckningar från näringslivet – Po Tidholms medverkan som moderator på en EU-konferens i Luleå. Brandin konstaterade i en mejlväxling med arrangörerna att Po Tidholm ”inte är uppskattad bland alla i norra Sverige” och därför måste avbokas.
Varför blev det så sura miner?
Närmade de sig en fråga som man inte får ställa?
Den utflyttade Bodenförfattaren Eyvind Johnson skildrade sina hemtrakter i romanen ”Stad i mörker”. Parallellt skrev han boken ”Stad i ljus” om sin dåvarande bostadsort Paris.
Var det inte lite fräckt att beskriva den stora staden i ljusa ordalag och klä hembygden i mörka? Hade han inte ett ansvar för hur detta skulle kunna komma att påverka de små norrbottniska orternas rykte och varumärke?
I essän ”Om Boden” – som ingår i textsamlingen ”Vinterresa i Norrbotten” (1955) – återgav han den kritik från norrbottniskt håll som hans bok mött:
”Nej, boken är totalt fel. Vi lever inte i en stad av mörker utan i en stad av ljus… Vi är ljuslynta och glada och lever inte alls i det trassel som författaren beskriver”.
Själv menade han att synen på sin hemort var en ”härva av känslor som det tog decennier att reda ur – i den mån de kunde redas ut”.
När det norrbottniska ska beskrivas är det vanligt att man gör det med hjälp av ljus och mörker. De geografiska förutsättningarna ger polarnätter och midsommarsol. Ljuset och mörkret präglar också psykologin och mentaliteten, inte minst eftersom en landsände vars näringsliv till stor del vilar på naturresurser får vänja sig vid tvära kast mellan hopp och förtvivlan, dröm och förlust.
Gruvan ger och gruvan tar, som det heter i Malmberget och Kiruna.
Minnet lever i Luleå och Boden
Mentaliteten i just Luleå påverkades sannolikt av det kollektiva traumat med det misslyckade Stålverk 80-projektet. Denna omfattande satsning krävde att staden byggdes ut för att få en större kapacitet. Framtidstron var stark, precis som den är nu. Men världsmarknaden förändrades och allt grusades.
Kvar blev lite för stora vägnät och en grundmurad skepsis.
Vid millennieskiftet pendlade jag från Luleå till Boden för att studera musik på gymnasiet. Boden hade haft ett motigt nittiotal och jag minns den mörka stämningen. De två huvudsakliga arbetsgivarna var inom offentliga sektorn – regementet och länssjukhuset. Sjukhuset revs medan ett nytt byggdes i Luleå samtidigt som försvaret skar ner kraftigt. Detta underminerade både stadens ekonomiska bas och ifrågasatte dess självbild. Vad var Boden utan sjukhus och militär?
Inför nyårsfirandet i december 1999 placerades en ljusinstallation ut på Bodträskets is mitt i centrum. Det var en bro med texten: ”Hoppets bro”. En morgon i december hade ordet ”hoppet” släckts. Kvar stod bara ordet ”bro”.
Det var svårt att inte tolka detta symboliskt. Skulle kommunen fjättras i mörkret in i nästa årtusende?
Under nollnolltalet påbörjade Boden en omorientering för att bli en mer renodlat företagarvänlig stad. Och nu har man alltså lyckats med det otroliga: En stundande etablering av ett hypermodernt stålverk. Det är få saker som smäller högre bland glesbygdskommuner i norr.
Jag bestämmer mig för att resa tillbaka till Boden för att se hoppets bro lysa upp det norrbottniska himlavalvet.
Det blir naturligtvis tågkaos redan i Sundsvall. Jag vaknar upp i ett stillastående tåg mitt i skogen. Det är urspårade godslok och trasiga signalledningar.
Det är lite symptomatiskt att de miljövänliga förbindelserna till Framtidslandet är så eftersatta.
”Betyder allt för Boden”
Väl framme i Luleå möts jag av ett ljussken. En gigantisk led-skärm lyser sedan några år upp hela viken i Norra hamn. Reklambudskapen, som skiftar var tionde sekund, förstärks av reflektionerna i isen.
Den där fanns inte där när jag växte upp här.
Är den ful? Ja. Gräslig.
Vem har bett om min åsikt? Ingen.
Det finns en omöjlighet för den utflyttade i att besöka sin hemstad. Genom att vara en besökare i ens gamla hem blir man lite av en främling hos själv. Det är ett ambivalent tillstånd som är omgärdat av motsägelser. Saker och ting är precis de brukar vara, samtidigt som inget står still.
Från kommunens sida tar vi i så att vi nästan håller på att spricka för det är nu vi har chansen.
Jag och mamma Karin kör till Boden för att titta på bygget av det nya fossilfria stålverket H2 Green Steel. Vi stannar till vid Boden Business Park, en hubb för företagande och teknisk innovation som ligger i Sävast utanför Boden.
Några kvarter med tillfälliga baracker står vid parkeringen.
– Gud så deppigt att se sådana bostäder, säger mamma. Tänk om det blir fly in, fly out av allting?
Vi stannar till i Svartbyn – vilket namn på en framtidsby ändå!
Här ska det nya ”gröna” stålet produceras. Villaområdet har fått ge upp delar av sin naturnära omgivning till förmån för en storindustri och tung trafik. Huspriserna fladdrar. Mamma säger att de tittade på hus här när jag var barn. En lastbil dundrar förbi och sänker oss i snörök. Bakom en vägbom bökar grävmaskiner i ett område som är så stort att det är svårt att få grepp om.
Bodens kommunalråd Claes Nordmark (S), som är en av de drivande personerna i projektet, berättar varför det är så viktigt:
– Det här betyder allt för Boden, säger han. Vi är i fronten i den gröna industriella revolutionen, tillsammans med Skellefteå, Luleå och Malmfältskommunerna.
Hastigheten i projekteringarna – som bland andra Sörlin och Tidholm har hissat varningsflaggor för – beskrivs av Nordmark som en nyckelfaktor.
– Det går inte att vänta och det brådskar för klimatet. Men kvarnarna i Sverige mal inte speciellt snabbt när man har projekt som måste igång. Det finns en inbyggd tröghet i vårt offentliga system och ibland är det bra, så att det inte blir fel, men ibland måste man kunna vara snabb också. Från kommunens sida tar vi i så att vi nästan håller på att spricka för det är nu vi har chansen, säger han och fortsätter:
– Men på nivåer ovanför går det tyvärr ofta långsamt. Myndigheterna och regeringen måste öka tempot. Det ska som tänkas och analyseras, tänkas och analyseras igen. Men om är vi för långsamma i Sverige riskerar vi att tappa saker till andra länder istället. Vi måste skynda på för att ligga i framkant.
Kommunerna har tagit djärva beslut på kort tid. Enligt siffror från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har Boden ökat sina låneskulder från 88 miljoner till 580 miljoner under perioden 2017-2021. I Luleå har man under samma period ökat skuldsättningen från 100 miljoner till 900 miljoner och Skellefteå från 170 miljoner till 1 888 miljoner. Sammanlagt är det en skuldsättning på omkring 3 miljarder fördelat på de tre kommunerna.
Erfarenheterna spelar in
I slutändan är det staten som tjänar mest på dessa projekt. Annika Wallenskog, som är chefsekonom på SKR, menar att staten därför borde ta ett större ansvar. Kommunalrådet Claes Nordmark upplever också att de arbetar utan statens uppbackning.
– Trots att H2 Green Steel kommer att höja Sveriges nettoexportvärde med 30 miljarder kronor får Bodens kommun bära hela den ekonomiska risken själv.
Samtidigt är det värt att påminna att själva bolagsprojekten får omfattande stöd av det offentliga. LKAB och Vattenfall som deläger Hybrit är också helstatliga.
– Hur spelar erfarenheterna från er kris på slutet av 1990-talet in? undrar jag.
– När sjukhuset revs och försvarsmakten drabbades av nedskärningar fick vi inget stöd av staten. Vi fick en handfull callcenter-jobb. I övrigt fick vi klara oss själva. Och det är samma känsla igen nu faktiskt. Och jag undrar, varför kan man inte hjälpa oss nu, när det är något positivt vi behöver stöd med? Känslan är att vi är ensamma igen. Men vi får fixa det ändå. Nu det rör faktiskt på sig lite från en del myndigheter och i viss mån regeringen.
Snålblåsten piskar på. Centrala Luleå, beläget på en halvö precis där Luleälven mynnar ut i Bottenviken, anlades på 1600-talet enligt en medeltida renässanstrend med raka gator i rutnät. Vad som gav en behaglig svalka i antika medelhavsstäder blev vid Bottenviken till något annat.
Vilken gata man än befinner sig på blåser det iskallt och jävligt.
Eller så var det ingen slump. Nederlulebor var inte dumma på 1600-talet. Kanske var stadsplanen en del av en medveten, önskvärd, framtidsplan för att garantera att en evig – och karaktärsdanande – motvind skulle preparera de kommande generationerna för sakernas tillstånd.
Bottenviken will be Bottenviken forever and ever.
Finns en osäkerhet
Utvecklingen genomsyrar stora delar av samhället. Arbetslösheten är låg, Region Norrbotten höjde anslagen till kulturlivet inför 2024, vilket är ovanligt under dessa tider av offentlig kulturslakt.
Jag lunchar med min bror Lars på Universitetsområdet i Luleå. Han kommer från en padelmatch med sina kollegor på LTU Business. Han låter mig förstå att han skäms lite över just padeln eftersom det känns lite klyschigt. Jag ser det som ett tecken på att han hamnat på en bra plats.
Han flyttade hem tillsammans med sin fru för drygt sex år sedan. Då undrade vänner i södra Sverige hur de tänkte. Vad de skulle göra i Luleå, annat än bo nära mamma och pappa? Hade de avfärdat tanken på att göra karriär?
Men om det är någonstans man ska flytta av karriärskäl så är det ju norrut. Alla branscher skriker efter kompetens. Även om det finns en positiv stämning överallt så säger han att det finns en osäkerhet som man måste ta på allvar:
– För om allt inte går i lås, då sitter kommunerna med stora skulder. Det är ju våra pengar, vi som bor här. Om man behöver bygga en stor hamn för malmen är det väl en regional, eller egentligen nationell, satsning. Varför ska vår kommun ta hela lånet för det? Det hade aldrig hänt i Göteborg. Där går staten in mycket i stora infrastruktursatsningar, och folk är ändå sura. Här är staten frånvarande och folk tycker typ att det är naturligt. Man är van. Opinionen borde bli tuffare här.
Oroande nyheter i norr
På väg hem till mamma och pappas radhus på Sundet passerar jag en frostig skylt utanför universitetsavdelningen Järnvägstekniskt centrum som berättar att det där ”pågår forskning för framtidens järnväg”.
– Kämpa! viskropar jag i halsduken.
Hemma i mina föräldrars kök pratar jag med min moster Brita som bor i Skellefteå. Där har de kommit längst i satsningarna inom den ”gröna” industrin.
– Hela staden är uppgrävd, säger hon. Det är roligt att höra så många nya språk på stan, men man oroar ju sig för att detta inte ska fungera. Det är svårt att få hit all nödvändig arbetskraft. Nä, jag ropar inte hej än.
Samhällen som formas kring naturresurser känner igen mönstren, konjunktursvängningarna sjunker in i människornas kroppar och sätter sig i den kollektiva självkänslan. De vet av erfarenhet att stora projekt kan bli nytt guld eller gå åt skogen. Det gäller att vara på sin vakt.
Det gångna året har det kommit en del illavarslande nyheter. Det är svårt att få igång inflyttningen. Elnäten räcker inte. Skenande elpriser. Statliga gruvjätten LKAB vägrar leverera järnmalm till uppstickaren H2 Green Steel. Malmbanan har inte tillräcklig kapacitet. Northvolt har haft leveransproblem. Och kommer samernas rättigheter att respekteras?
Just nu tycks allt stå och väga. Hur ska det bli? Stad i ljus eller stad i mörker? Bodens kommunalråd Claes Nordmark (S) är medveten om det höga risktagandet.
– Det finns alltid risk att stålverk inte blir av innan de står färdigbyggt på plats, även om riskerna minskar ju längre fram vi kommer i processen.
Känsligt med kritiska frågor
Berättelser har betydelse för hur människor uppfattar sig själva i relation till sin omvärld, men de är minst lika viktiga på en strukturell nivå, i relation till industrisatsningar och ekonomiska kriser. Vid såväl uppgång som nedgång kan det narrativa sägas ha en reell inverkan på utvecklingen. En börsyra är ingenting utan en hausse och en kris passerar sällan utan att en syndabock har utpekats eller en förklaringsmodell har etablerats.
– Jag uppfattar att det är känsligt med invändningar just nu, säger jag. Om det kommer för mycket kritiska frågor, kan det försvåra för det ni vill åstadkomma?
– Ja, det kan det göra, säger Nordmark. Men en skillnad nu mot tidigare decennier är att vi har fler kompetenta och resursstarka vänner, högt uppsatta i Stockholmsområdet. Några av delägarna i H2 Green Steel är Cristina Stenbeck, Daniel Ek som äger Spotify och Wallenbergarna. Så jag ska faktiskt korrigera mig själv lite, vi är mindre ensamma denna gång.
– Man undrar ju vad som händer om planerna inte går i lås?, frågar jag.
– Då blir det tufft. En kommun får inte gå i konkurs. Och staten delar inte på risken med oss i detta projekt utan det är vi bodensare som står för risken. Men då måste vi hantera det. Det skulle inte bli särskilt muntert.
Men nu är det januari 2024 och än gäller Zackes uppmaning i singeln ”Bottenviken:
Baby, hämta hinkarna
Baby, det ska trickle down
Nån ska fly in och fly out
Fånga alla droppar, ta så mycket ni kan
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.