Märkligt Signalerande SvD
2024-02-03
https://www.svd.se/a/2BrRwG/trotsade-ddr-sverige-stada-bort-all-skit
"Thank God It’s Friday’s i Kungsträdgården går i graven – en gång ett vattenhål för dem som suktade efter amerikansk kultur. SvD:s Christian Daun äter en sista måltid på restaurangen för att se om frånfället är något att sörja.
Trotsade DDR-Sverige – ”städa bort all skit”
Jag närmar mig Thank God It’s Friday’s bakifrån, det känns lumpet, som ett bakhåll på en dödsmärkt.
En nödutgångsskylt har lossnat från sitt fäste och dinglar fritt, som en hängd i sin snara. Uteserveringen ligger nedmonterad och insvept i flera lager bodybag-liknande plastemballage.
På en liten lapp som tejpats upp på rullvagnen innanför entrén, den som egentligen är ämnad enbart för personalens ögon, står ”Stängningsrutiner”, följt av barska instruktioner som ”städa bort all skit från golvet”.
Efter 25 år ska inte bara kvällens smuts avlägsnas, nej, hela rasket ska bort. En epok, en institution. Det var nära redan 2016. Då ville man riva TGIF så att Apple skulle kunna smälla upp en flaggskeppsbutik här. Men protesterna blev för starka. Kultrestaurangen TGIF var ett någorlunda naturligt inslag i parken, Apple var det inte. Men nu är sagan all.
I augusti 2022 sålde Apple rättigheterna till tomten i Kungsträdgården till finansmannen Jakob Johansson, sen tredubblade han hyran.
I augusti 2022 sålde Apple rättigheterna till tomten i Kungsträdgården till finansmannen Jakob Johansson, sen tredubblade han hyran. Foto: Lisa Arfwidson
På insidan märks dock ingenting av det nära förestående slutet. Serveringspersonalen, genomgående klädd i svart med röda hängslen, kryssar tappert mellan bord och vägkrogsbås där alltifrån grabbgäng och kärlekspar sorlar. Stämningen är kanske inte aw-stimmig, men väl städat uppsluppen.
Restaurangen är halvfull, drygt 50 gäster på plats när jag anländer. Fönsterbordet, med utsikt över den välbefolkade isbana som anlagts i parken, för tankarna till Rockefeller Center i New York.
När den allra första Friday’s-restaurangen öppnade 1965, på hörnet av 63:e gatan och First Avenue, var suget efter casual dining stort, även i en kosmopol som New York. Den prisvärda hybriden mellan bar och restaurang var ett viktigt tillskott i stadens nöjesutbud i 60-talets New York. Särskilt för unga kvinnor. Tidigare hade de varit hänvisade till hemmafester – pubarna var männens domän – men plötsligt fanns en välkomnande uppstickare som arrangerade ladies nights.
TGIF en motpol till DDR-Sverige
När TGIF intog Sverige 1996, först med en restaurang på Stureplan, fyllde stället också en funktion. Om än en annan. Här existerade ingen formell järnridå, men på 1990-talet pågick en frigörelse från DDR-Sveriges torftiga nöjesutbud. Och TGIF stod villigt till tjänst.
Här kunde USA-romantikern få sitt lystmäte: rökiga ribs, skamlöst stora steaks och monsterhamburgare som var avgjort mer inspirerande än den svenska gatuköksvarianten. Lägg därtill färgglada cocktails och kypare som spexade och jonglerade. När filialen i Kungsträdgården öppnade 1999 kunde man erbjuda ett av huvudstadens, nej, Sveriges bästa lägen. Och ett kök som höll öppet osvenskt länge. Jo. Thank God It’s Friday’s var en efterlängtad färgklick. Även för den tidens unga och hippa.
Lite varstans i restaurangen står ”good vibes” att läsa. Men hur är den verkliga stämningen?
Ärligt talat märks det att ett kvarts sekel har gått. Men i dag då, två och ett halvt decennier senare? Motiverar nedläggningen en gravöl? Som USA-lajvare hade jag hoppats få skåla farväl med en blaskig bärs, en sådan där lättdrucken törstsläckare man faktiskt serverar på amerikanska syltor. Någon sådan finns dock inte. Jag får hålla tillgodo med en Brooklyn Lager. ”Ölutbudet” känns symptomatiskt. När jag besökte New York för första gången 2008 var Brooklyn Lager hippt, ja, närmast mytomspunnet i Sverige; jag besökte till och med bryggeriet i Williamsburg. 16 år senare känns ölmärket passé, sedan länge förbisprunget av mer avantgardistiska mikrobryggerier.
Samma förlegade känsla vilar över menyn. Kladdiga chicken wings, flottiga mozzarella sticks, frasiga lökringar, stadiga hamburgare och ta-da … New York Steaks. Det är som att tiden stått still. Är det den alltomfattande grillsåsen, ”Friday’s famous whiskey-glace, made with Jack Daniel’s Tennessee whiskey”, som motiverar de väl tilltagna priserna?
Sällskapet bakom mig får tre negativa besked
De två kvinnor i 70-årsåldern som slår sig ned intill mig är inga slumpgäster, det framkommer när menyn studeras.
– Nu blir jag faktiskt sugen på ribs, säger den ena, på dalmål.
– Det är kamben så de är möra och fina. Eller … ska man dra en caesarsallad bara?
De bestämmer sig för att börja med varsitt glas vitt. Tyvärr går det inte.
– Vi stänger restaurangen på lördag så det är en del som är slut, meddelar den unge servitören.
Jag känner med honom. Minns själv hur segt det var att jobba på restaurang och klä skott för andras tillkortakommanden. Servicen är vänlig och rask, helt enligt amerikansk dricksberoende standard, men vad hjälper det när varannan rätt är slut? Sällskapet bakom mig får tre negativa besked innan de märkbart irriterade landar i en kompromiss.
För min del faller valet på en Ultimate Signature Whiskey-Glazed Burger. Som visar sig vara besvärlig att gapa över. Brödet faller sönder i händerna på mig, glazen (den smakar som en blandning av soja, sweetchili-sås och rökarom) rinner mellan fingrarna.
Jag tvingas äta med kniv och gaffel, vilket får mig att känna mig som Bill de Blasio. New Yorks forne borgmästare blev vanärad när han tog sig an en ikoniskt flottig pizzaslice, inte med händerna, som en sann new yorker, utan med bestick. En kardinalsynd för politiker som vill uppfattas som folkliga. Som om Liberalernas Johan Pehrson skulle ha käkat varmkorv med ätpinnar.
Hamburgaren är god, men det är knappast en unik matupplevelse.
Besök valfri mellanstor svensk stad och du kommer att finna en handfull ställen som serverar mer spännande burgare. Den svenska trend som inleddes med Flippin’ Burgers på Kungsholmen har nått vägs ände.
Finburgarstället är den nya padelhallen.
Christian Daun tar en gravöl på TGIF i Kungsan.
Christian Daun tar en gravöl på TGIF i Kungsan. Foto: Lisa Arfwidson
Amerikanska mattrender har alltjämt Sverige i ett järngrepp, men idag trånar matentusiastiska Amerikavänner snarare efter cajunkräftor eller butter milk fried chicken. Trots det envisas ställen som TGIF med att servera burgare och annat generiskt jänkarkrubb. Samma som Texas Longhorn eller sportbarskedjan O’Learys. På den senare kan man dessutom se livesänd idrott, spela shuffleboard och air hockey. Så varför just Friday’s?
Är hamburgaren död? undrade man i Nöjesguiden i höstas apropå alla finburgarställen som går i konkurs.
Är hamburgaren död? undrade man i Nöjesguiden i höstas apropå alla finburgarställen som går i konkurs. Foto: Lisa Arfwidson
Lite varstans står ”good vibes” att läsa. Men det blir ju inte god stämning bara för att det står skrivet på väggen. Eller? 2024 framstår TGIF som ett vuxen-Pinchos. Randiga drinkar toppade med sockervadd. Gäster som fyller år får födelsedagssång och tårta.
”Where it’s always Friday” står det på fasaden vid huvudingången. Samma veckodag om och om igen. Det helveteslika predikament som skildras i filmen ”Groundhog day” och på senare år i Netflix-serien ”Russian doll”, förblir alltså TGIF:s koncept.
Och, vet ni, det finns de som kommer att sakna det.
Hit man gick om man ville äta bättre än Max
Paula och Maj har just ätit upp när jag tränger mig på. En ensam liten kycklingvinge är allt som dröjer sig kvar på Paulas tallrik, i övrigt är det länsat. Kompisarna började som vanligt med att dela en ”three for all”: friterade lökringar, Buffalo wings och mozzarella sticks. Sedan: burgare. Maj hade tänkt ta en steak, men de var slut.
– Nu ska de stänga så vi var tvungna att gå hit en sista gång, säger Paula.
De har varit stammisar sen 2007, då de båda var nyinflyttade i Stockholm. De älskade läget, särskilt om somrarna då Kungsträdgårdens folkliv kunde inspekteras från uteserveringen. Men även maten lockade.
– Det var det enda bra hamburgerstället på den tiden, säger Paula.
– Det var hit man gick om man ville äta något som var bättre än typ Max.
Men varför har de fortsatt att komma hit?
– Det är alltid glad service, varje gång, säger Maj.
– Sen spelar de fortfarande den musik vi gillar, fyller Paula i.
– Mycket gammal hiphop och r’n’b.
SvD:s Christian Daun lämnar restaurangen med ett visst vemod.
Den som hade hoppats på dans och bartömning blir emellertid besviken. Klockan 20.25 meddelar servitören vid mitt bord att det är dags för sista beställningen.
– Det här var mitt sista pass, säger servitrisen Isatou Samateh när hon slår sig ner på en pall i baren, med personalmiddagen nerpackad i en aluminiumkartong. Hon har jobbat här i ett år.
– Jag kommer att sakna allihop, varenda en, säger hon.
– De har varit som en familj.
Från och med nu är hon, som ursprungligen kommer från Gambia, formellt sett arbetslös. Kan du inte försöka på Friday’s-restaurangerna i Gamla stan och Täby, frågar jag. Tyvärr. Båda ställena ska stänga, meddelar hon.
Isatou, Paula och Maj har anledning att deppa, vi andra kan glädjas åt att TGIF åtminstone fick ett värdigt slut. Det skulle troligtvis krävas Coca-Cola av kokainstinnt originalrecept för att klara av den kraftiga hyresökningen. Nu tvingas TGIF stänga.
Man stod upp hela vägen, likt en tapper boxare. Det är ett narrativ som pionjären borde omfamna."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.