Agrellboksrecension I SvD
2024-02-03
https://www.svd.se/a/eJ3ld9/recension-en-tid-for-krig-av-wilhelm-agrell
"Är Putin i allt väsentligt en ny Hitler? Var 2022 vårt 1939? I sin nya bok sätter Wilhelm Agrell ljuset på de många parallellerna mellan de omständigheter som ledde till andra världskriget och dagens geopolitiska instabilitet.
I historiens ljus blir samtiden än mörkare
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter Rysslands angrepp på Ukraina i februari 2022 har försvars- och säkerhetspolitik fått förnyad aktualitet runtom i Europa. Det gäller som vi märkt även i Sverige. Med några få undantag är dock debattörernas tidshorisont begränsad, oavsett vilket parti eller intresseorganisation som de representerar. Till exempel lämnade statsminister Ulf Kristersson inte den nära samtiden under sitt tal på Folk och försvars rikskonferens för några veckor sedan. Den utveckling som han tecknade hade sin startpunkt vid motsvarande konferens i januari 2018.
Kontrasten var slående när Maimo Henriksson, Finlands ambassadör i Sverige, äntrade talarstolen. Förvisso uppehöll hon sig, i likhet med Kristersson, huvudsakligen vid det ryska anfallet mot Ukraina samt Finlands och Sveriges Nato-ansökningar, men alltid mot bakgrund av de många finsk-svenska ansatserna till försvarssamarbete under de senaste hundra åren.
Oviljan att blicka bakåt är ingalunda ny i Sverige, och den har varit särskilt påtaglig i just försvars- och säkerhetspolitiska sammanhang. Efter Berlinmurens fall, kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps dominerades den politiska diskussionen av uppfattningen att konflikter i närområdet hörde till en svunnen era. En konsekvens av förändringarna var beslutet 2009 om att avskaffa värnplikten till förmån för en yrkesarmé: de omfattande stridskrafter som förut skulle kunna bekämpa en invasionsmakt ersattes med ett begränsat insatsförsvar.
Att denna nyordning innebar en fortsatt nedrustning stod, om inte förr, klart år 2013, då Fredrik Reinfeldt benämnde försvaret ”ett särintresse”. Underförstått kunde skattemedel som förut gått till inköp, konstruktion och underhåll av kanoner, stridsvagnar och flygplan i stället fördelas på vård, skola, omsorg och andra liknande ändamål.
Argumentationen hade föregångare, men i ett annat parti. Socialdemokrater som Per Albin Hansson och Ernst Wigforss menade i första världskrigets efterföljd att det inte existerade någon nation som kunde tänkas gå till attack mot Sverige. De förespråkade att resurser som nyligen plöjts ner i försvarsanslag skulle göra bättre nytta i andra sammanhang.
I den nyutkomna ”En tid för krig. Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022” (Historiska Media) tar historikern och underrättelseforskaren Wilhelm Agrell sin utgångspunkt i en notering i Astrid Lindgrens krigsdagbok. Redan under konfliktens första dag såg hon vad som komma skulle i form av en helt ny och omvälvande tillvaro. Samtidigt funderade hon över det vardagliga och triviala, såsom körförbud för privatbilister och huruvida det skulle vara möjligt att handla kakao framöver. Lindgren var långt ifrån ensam om att blanda stort och smått. Medan löpsedlarna basunerade ut att ett nytt krig brutit ut fick personalen vid den brittiska underrättelsetjänsten Secret Intelligence Service nya förhållningsregler för inköp av kontorsinventarier och möbler.
Det sistnämnda exemplet sätter tonen. Visserligen är boken en i väsentliga avseenden konventionellt upplagd historisk redogörelse, med betoning på de händelseutvecklingar som ledde fram till det tyska anfallet på Polen 1939 respektive det ryska angreppet på Ukraina 2022. Men Agrells poäng är inte i första hand att bidra med (ännu) en bok om modern historia i största allmänhet. I stället syftar de omsorgsfulla skildringarna av politik och diplomati under mellankrigstiden och efter murens fall till att påvisa både skillnader och (inte minst) likheter. Med facit i hand är det inte svårt att identifiera en uppenbar oförmåga att hantera aggressiva och expansionslystna härskare hos makthavare i västliga demokratier.
Denna oförmåga kan i sin tur främst förklaras av arven efter första världskriget respektive kalla kriget. Visserligen var missnöjet med flera av de så kallade Parisfrederna, som följde på vapenstilleståndet i november 1918, betydande redan i samtiden, och inte bara bland förlorarmakterna. Ledarna för den nya, parlamentariska Weimarrepubliken hade inget annat val än att skriva under på att Tyskland var ensamt ansvarig för krigsutbrottet 1914.
Att Tyskland dessutom förlorade stora landområden och tvingades betala ett enormt krigsskadestånd förutspåddes både från amerikanskt och brittiskt håll bli en grogrund för revanschistiska tongångar. Kritikerna blev snart sannspådda då Hitler och många andra tyska politiker under 1920-talet riktade bannstrålen mot den för tysk del så förhatliga Versaillesfreden. Oviljan att inse vad det stora missnöjet kunde föra med sig, också efter att nationalsocialisterna kommit till makten 1933, var emellertid betydande i många västliga demokratier. Första världskriget skulle ju vara den sista stora väpnade konflikten.
Agrell visar hur liknande tankegångar slog igenom på bred front även efter murens fall. En hel del påminde om tiden efter första världskriget. I likhet med Tyskland 1918 hade västs huvudmotståndare under kalla kriget inte mycket att sätta emot segrarmakterna. Den stora skillnaden var att de senare inte önskade peka ut Sovjetunionen som förlorare eller påskynda dess upplösning. Resultatet, löd förhoppningen, var en ”andra Versaillesfred” men utan de brister som utmärkte föregångaren.
I Parisdeklarationen från 1990 deklarerades högtidligt att epoken av konfrontativ och splittrande politik var förbi till förmån för demokrati, fred och samarbete. I dokumentet fanns emellertid få konkreta ansatser till att konkretisera hur de nya idealen skulle kunna vidmakthållas under andra förutsättningar. Andan av ”aldrig mer”, som varit så stark i första världskrigets efterföljd, gick en ny vår till mötes under 1990-talet.
Inför krigsutbrottet 1939 drog Adolf Hitler nytta av svagheterna hos de västliga demokratierna, i synnerhet när brittiska och franska politiker ställdes inför hotet om en ny väpnad konflikt. Mönstret gick igen i det tidiga 2000-talet. Att påpeka att Vladimir Putin använde sig av liknande skrämseltaktik som den tyske diktatorn gjort ett drygt halvsekel tidigare var sällan uppskattat.
Det fick den nyligen avlidne kristdemokratiske finansministern Wolfgang Schäuble erfara i efterföljden av det ryska övertagandet av Krim 2014. Putin rättfärdigade invasionen med nödvändigheten att skydda ryssar i ukrainsk förskingring. Schäuble påtalade att samma slags etnonationalistiska retorik hade genomsyrat Hitlers försvarstal efter det tyska införlivandet av det tjeckoslovakiska Sudetlandet i början av oktober 1938. Analogin förblev okommenterad av förbundskanslern och partikamraten Angela Merkel. Andra gick till storms mot Schäuble med motiveringen att uttalandet var överdrivet och därmed bidrog till försämrade relationer med Ryssland.
Däremot fick han få kommentarer på ett annat uttalande vid samma tillfälle. På frågan om den nya situationen borde föranleda en upprustning av det tyska försvaret var Schäubles svar tydligt. En expansion av de väpnade styrkorna i Tyskland ansåg han inte aktuell.
Med andra ord är steget inte långt från hur försvars- och säkerhetspolitiska frågor har debatterats i västliga stormakter och hur de har diskuterats i Sverige, som Agrell dock i allt väsentligt har lämnat utanför analysen i ”En tid för krig”.
Den svenske historikern Göran Rystad gjorde en pionjärinsats med ”Prisoners of the past: The Munich syndrome and makers of American foreign policy in the Cold War era” (1982), där han betonade den kortsiktiga betydelsen av förhandlingarna om Sudetlandet i München 1938. På längre sikt påverkade förhandlingarna amerikanska politiker. Ifall man, som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain och hans franske kollega Édouard Daladier, försökte blidka en diktator med eftergifter var spelet förlorat. Appeasement, eftergiftspolitik, kunde aldrig föra något gott med sig, löd budskapet i Washington bland annat inför och under Vietnam- och Kuwaitkriget.
Analogin bidrog onekligen till ett flertal utrikespolitiska misstag, men det har inte uteslutit fortsatta åberopanden av Chamberlain i amerikansk politik. Till exempel anklagade republikaner Barack Obama för att vara ”sin tids Chamberlain” när den amerikanske presidenten 2013 skakade hand med Kubas ledare Fidel Castro.
I Storbritannien har däremot historiker trätt fram till Chamberlains försvar under senare år. Bland andra har hans biograf David Dutton påpekat att premiärministern var smärtsamt medveten om landets svaga ekonomi och försvar, vilket uteslöt en konfrontation med Nazityskland. Ingen annan, inte ens Churchill, skulle ha haft bättre förhandlingslycka 1938, menar Dutton.
Förhandlingarna i München behandlas utförligt av Agrell. För hans del förklarar Storbritanniens svaga ekonomi och bristfälliga försvarsmakt inte Chamberlains agerande. Domslutet över ”diplomatins svarta mässa” är att premiärministerns fromma förhoppning om ”fred i vår tid” i form av ett icke-angreppsfördrag mellan Storbritannien och Tyskland ”var så nära en villkorslös kapitulation det gick att komma”.
I bokens inledning klargör författaren att boken inte är skriven i syfte att förutsäga framtiden eller att utifrån dåtida konflikter och kriser ”dra slutsatser om vår egen tid”. Må så vara, men en sak är säker. Den som läser ”En tid för krig” är bättre rustad för att förstå 2020-talets förtjänster och brister vad gäller försvars- och säkerhetspolitik än den som nöjer sig med att anlägga kortsiktiga perspektiv."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.