Trasigt Jude/Svenskt Förhållande I SvD
2024-01-28
https://www.svd.se/a/EQ7KJo/efter-hamas-attack-mitt-forhallande-till-sverige-har-gatt-sonder
"Tystnaden efter den största pogromen sedan Förintelsen och firandet i Malmö dagen därpå sände ett tydligt budskap till Sveriges judar: Vi har inte din rygg. Det skriver Jessica Haas Forsling, som menar att ”aldrig mer” nu ekar tomt.
”Mitt förhållande till Sverige har gått sönder”
Den 7 oktober 2023 revs mitt trygghetskontrakt med Sverige. Det spelar ingen roll att de politiska företrädarna sa rätt saker. Det är majoritetssamhället jag och mina barn möter när vi navigerar i tillvaron, i levande livet och på nätet.
Jag är kvar i tystnaderna som löpte parallellt med firandet på gatorna i Malmö, precis som jag är kvar vid min mammas dödsbädd 3 juli 2019, och på fotbollsplanen med armen ur led 5 april 1999. Ögonblicken när man just fattat att något fundamentalt viktigt gått sönder. Det blir kortslutning. Mentala stillbilder måste tas, flera på raken, med chockhög kontrast. Man går aldrig vidare. Det blir ett före och ett efter.
Det började med att alla som brukar säga något när hemska saker händer, inte sa något när familjer mördades i sina hem, när ungdomar sprang för sina liv, mejades ner och våldtogs, när skändade lik kördes runt som troféer, och när småbarn syntes bland alla dem som kidnappats av Hamas.
Jag väntade på ryggmärgsreflex-empatin hos mina samhällsengagerade vänner och de stora tyckarkonton jag följer. Timmarna gick, det blev kväll och tystnaden var oroväckande, som när barn har något fuffens för sig och man måste rusa dit och titta: Vad är det ni håller på med? Vad har ni för hemligheter?
Det fortsatte vara tyst även när massakern firades i Sverige och bilar tutade euforiskt.
Det var den största pogromen av judar sedan Förintelsen. Varför kände sig så få i mina flöden nödgade att förklara: Jag är för ett fritt och självständigt Palestina, men jag stödjer inte terrorhandlingar mot civila israeler, mot israeliska bebisar och barn och mammor och lillasyster och pappor och gammelmorfar.
Budskapet: Vi har inte din rygg
Jag skrollade febrilt och undrade vad som fanns där, i vakuumet. En existentiell osäkerhet växte och hakade i mina Förintelserötter. Jag kontaktade dem och frågade rakt ut, och fick på så vis lite färre vänner och bekanta, men inga svar. Jag som brukar vara så socialt smidig hade visst blivit hysterisk. Men en viss sorts tystnad är jättefarlig för mig och alla döda bakom mig. Det finns nämligen en särskild tystnad som betyder: Vi har inte din rygg.
Det klarnade allt eftersom. Tystnaden berodde på ”kontexten” – att man inte ville ”visa sitt stöd för Israel-regimen”. Men, undrade jag – vad har kontext med ryggmärgsreflex-empati för civila att göra? Vissa sa sig vara för osäkra för att uttala sig i en ”så komplicerad konflikt”. Andra, mer tvärsäkra typer, tyckte att mördandet av israeliska civila var att betrakta som ”legitimt” i Palestinas motstånds- och frihetskamp. Det tysta folket levererade olika förklaringar inom gruppen, men de sistnämnda sa det indirekt rakt ut: ”för mig är de helt enkelt avhumaniserade”.
Jag försökte förstå. Förstå som i förstå. En regim är ju inte ett folk i något av fallen, inte i Israel eller i Palestina. Varför vända bort blicken från människorna i gränssamhällena, många av dem fredsaktivister? Varför legitimerades Hamas terrormetoder – och firandet här i Sverige – med en tystnad som sprängde mina trumhinnor?
Ryggmärgsreflex-empatin gentemot civila i Israel kontrasterade som svart färg mot vit, gentemot den för civila i Gaza. Att den genast aktiverades för en grupp civila – palestinier – men inte för en annan – judar – gör mig livrädd. Livrädd är ett starkt ord, jag vet, men jag vet också att i omvärldens ögon är Israel ofta lika med judar och judar är lika med mig och mina barn.
Samtidigt med stödet för civila i Gaza kom en flodvåg av antisemitism från extremhögern, från personer med rötter i Mellanöstern och från vissa delar av vänstern. Alla verkade kunna mötas i de antisemitiska konspirationsteorierna, i judehatet.
Mental fosterställning
Det gick inte att se klart i den där vågen. Man kröp ihop i någon sorts mental fosterställning. En tonårstjej jag intervjuade för Judisk krönika, magasinet som numera levereras till sina prenumeranter i ett förslutet kuvert, formulerade det så väl. Tjejen, 15 år gammal, befann sig mitt i sitt viktiga gymnasieval samtidigt som hon ofrivilligt kastats in i den importerade världskonflikten. I skolkorridorerna och i sina sociala medier ställdes hon inför Hamas- och Hitlervurmande och hakkors. Hon talade alltså av erfarenhet när hon sa: ”Allt går hand i hand. Först pratar man om Israel, sedan om judar, och sedan kommer antisemitismen.”
Tystnaderna fortsatte. Israeliska gisslan i Gaza utelämnades konsekvent i uppropen. Hamas brutala våldtäkter av israeliska kvinnor verkade inte spela någon roll. Hela 7 oktober verkade inte spela någon roll. Parallellt med dessa tystnader fortsatte antisemitismvågen med oförtruten energi. De förklarade, förstärkte och gödde varandra, tystnaderna och vrålen. Klotter, trakasserier och hatbrott fick som följd att judiska symboler började gömmas undan. Tillskott från regeringen till ökad säkerhet för judiska institutioner. En mängd judar som samtidigt började överväga flytt härifrån.
Israelkritik och judehat
Att döma av det jag har sett i mina flöden och i viss opinionsjournalistik är kritiken mot Israelregimen och judehatet så tätt sammanlänkade att utbildningsinsatser krävs: i antisemitism och i ödmjukhet inför att man inte vet vad det är.
Jag själv ägnar mig åt Netanyahu-kritik hela tiden. Jag gör det med mina vänner som vill det bästa för de civila i Mellanöstern, som önskar fristäder åt det judiska och palestinska folket. Lugn och ro. Fred och samexistens. En hållbar framtid.
Jag och min kompis Anna gick på en samtalskväll om Israel–Hamas-krigets påverkan i Sverige anordnad av Kulturhuset i Stockholm. En panelmedlem – Inas Hamdan – stack ut. Hon blev för mig korrespondent på en planet som, trots att jag är mamma och bonusmamamma åt ett gäng ungar mellan 5 och 17, befinner mig väldigt långt ifrån – nämligen den som många tonåringar slaviskt roterar runt. Deras sol, mittpunkt och främsta nyhetskälla: Tiktok.
Många unga vet inte
Denna journalist på Sydsvenskan målade levande upp den medvetna ung-generationen som gjort sig känd just för att identifiera förtryckare och förtryckta, men som i frågan om antisemitism navigerar blint. De uttrycker Israelkritik, klargör samtidigt att de inte är antisemiter – för att i samma resonemang uttrycka sig hejdundrande antisemitiskt. Verklighetsbilden blir defekt med resultatet: ”Många ungdomar i dag vet inte ens vad 7 oktober är.”
När Inas Hamdan sa det blev det alldeles tyst i Kulturhuset. För det blev det väl? Eller var det bara i mig?
Samma dag intervjuade jag Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, som tillsammans med kollegan Thomas Johansson forskar om generationerna efter Förintelsen i Sverige. De båda – som glädjande nog tilldelas årets Bindefeld-stipendium för sitt arbete – berättade om en tendens som de sett hos andra och tredje generationen, särskilt hos dem i den tredje och som återtagit en judisk identitet. Efter den 7 oktober har den nedärvda rädslan aktiverats. Den som legat latent sedan första generationen och som innehåller allt det där om en flyktväska packad under sängen och om smusslandet med judiska namn och symboler. Rädslan har förnyats även hos dem som inte ser sig som judar, men som har en judisk familjebakgrund. Plötsligt har blotta förknippandet med det judiska blivit till något hotfullt.
Slagord ekar tomt
Slagordet ”aldrig mer” ekar överallt som tomma kastruller. Jag skulle önska att ”aldrig igen” betydde det här: Vi har din rygg. Men det gör det inte. Jag vet faktiskt inte vad det betyder längre.
Förintelsen pådrevs av antisemitism, det kan inte nog betonas. Det börjar med judarna och sedan fortsätter det bara, det är sedan gammalt. Antisemitismen är en unik, antidemokratisk ideologi som vrålkokar i samtiden. Det är omöjligt att tala för alla judar i Sverige, men jag tror att alla från vänster till höger kan enas kring detta: Vi vill kunna leva öppet judiskt och känna oss trygga med att göra det här, i vårt hemland Sverige. Lika mycket vill jag givetvis att en annan ansatt grupp, svenska muslimer, ska kunna gå med rak rygg i sin fulla identitet.
Efter 7 oktober avslutade jag mina ideella uppdrag mot antisemitism. Den kampen är omöjlig. I vart fall: övermäktig. Jag har flytt in i hemmabubblan i stället, beställt judiska barnböcker från Hillelförlaget, planerat högtiderna mer passionerat och gjort det där lilla extra, som att beställa en t-shirt till min icke-judiske man med trycket: ”jew-ish”. Jag har bakat challa till shabbat (googla, himmelskt) och växlat upp engagemangen för judiskt liv där jag bor.
Och just det! I år ska jag äntligen göra min bat mitzva, som av olika anledningar aldrig blev av för mig då, när jag var tolv. Jag ska först studera och sedan kommer det att bli en stor och underbar fest. Jag kommer att få massa presenter, tror jag, och alla är välkomna!"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.