Övervakning Från Jobb Till Hem
2024-01-28
https://www.dn.se/kultur/carl-cederstrom-arbetsgivarnas-overvakning-av-de-anstallda-fortsatter-och-har-flyttat-in-i-hemmen/
"Under pandemin började fler kontorsarbetare jobba hemifrån. Nu tycks många gå tillbaka till kontoren. Kanske beror det på att arbetsgivarna börjat övervaka sina anställda allt mer – även i hemmet, skriver Carl Cederström.
Naturligtvis var det Edgar Allan Poes novell, ”Det försnillade brevet”, jag kom att tänka på när jag fick höra den egendomliga anekdoten.
Det jag fick berättat för mig, av en initierad källa, var att anställda på ett välkänt techbolag börjat återvandra till kontoret, inte för att de kände sig ensamma hemma eller längtade efter kaffemaskinen, utan för att det var på kontoret, och inte i hemmet, som de fick vara i fred.
Novellen, som skrevs 1844, handlade över huvud taget inte om distansarbete, utan om ett känsligt brev (inte mejl) som kommit på villovägar, och om Parispolisens idoga men lönlösa försök att hitta brevet. Nog fanns det tydliga likheter mellan hemmajobbarna och det där brevet, men jag avhöll mig ändå från att göra Poekopplingen, kanske för att den kändes långsökt, eller för att jag inte alls gjorde kopplingen då, utan kom på den långt senare.
Vilka gäckande fantasier sattes inte i gång när cheferna i tidningarna kunde läsa att en av tio anställda jobbar nakna hemifrån
Nåväl. Nu var det hemmajobbarna som, efter pandemins omvälvande effekt på vanligt hederligt kontorsarbete, kommit på villovägar. Åtminstone enligt cheferna, som inte kunde sluta oroa sig för de anställda. Vad hade de egentligen för sig i sina hem hela dagarna? Vilka gäckande fantasier sattes inte i gång när de i tidningarna kunde läsa att en av tio anställda jobbar nakna hemifrån? Man kan tro att cheferna eldade upp sig.
Oron som spred sig bland världens chefer fick namnet ”produktivitetsparanoia” och sägs ha myntats av Microsofts vd. I en enkät, som besvarats av 20 000 av företagets anställda, påstod 87 procent att de var minst lika produktiva när de arbetade hemifrån som från kontoret. Men chefer har också känslor. I det här fallet oroskänslor. Bara 12 procent av cheferna vågade lita på att hemmajobbarna arbetade som de skulle.
Amerikanska affärsmagasin, däribland Forbes, liknade den här paranoian vid en psykiatrisk diagnos, och man kan föreställa sig att det var i de allvarligare fallen, bland chefer med särskilt svår paranoia, som de nya övervakningsprogrammen var särdeles välkomna. Vissa av dessa högteknologiska verktyg — med förutsägbara namn som WorkSmart, TimeDoctor och TimeCamp — hade funnits på marknaden i flera år, men det var först med pandemin som de på allvar började användas. Man installerade programmen på hemmajobbarnas datorer. Sedan matades rapporterna ut: analyser med färgglada grafer och tabeller, prestationsuppskattningar och rankningslistor.
Nu kunde cheferna, på det mest systematiska och grundliga vis, följa den anställde under dagen. Allt registrerades: varje musrörelse, varje tangentslag, varje ansiktsrörelse. Världens samlade peeping Tom-mellanchefer hade fått sitt lystmäte. De mer sadistiskt lagda kunde glädja sig särskilt åt ett program som knäppte bilder, inte bara på datorskärmen, utan också på hemmajobbaren själv, vars ansikte alltså fångades i ögonblicket, helt oförberedd, ungefär som när man åker bergochdalbana, och efter åkturen tvingas se sin skräckslagna min på en stor skärm.
Fångarna kunde aldrig veta om de blev iakttagna, bara att de kanske var det
Exemplet, som kommer från en New York Times-artikel från förra året, är som en absurdistisk illustration av det övervakningssamhälle som filosofen Michel Foucault en gång försökte sätta ord på. I sin mest omtalade bok på ämnet, ”Övervakning och straff”, spårar Foucault övervakningssamhället – och födelsen av de moderna fängelserna – tillbaka till upplysningstiden. Intresset för bestialiska avrättningar med rullande huvuden hade svalnat något på 1700-talet. I stället byggdes fängelser där man på ett rationellt och vetenskapligt vis kunde förvara och disciplinera fångar.
Ett av de mest spektakulära arkitekturexperimenten, med syfte att effektivisera bevakningen av fångarna, kom från den engelske filosofen Jeremy Bentham. Strukturen kallades panoptikon, och bestod av ett högt vakttorn omgärdat av en ringformad byggnad, där fängelsecellerna låg i rader, med öppna galler. Fångarna var alltid fullt synliga för den som stod i tornet. Foucault fascinerades djupt av denna form. Fångarna kunde aldrig veta om de blev iakttagna, bara att de kanske var det. Denna kusliga ovisshet, inte helt olik hemmajobbarnas öde, fick fångarna att övervaka sig själva. I slutändan behövde ingen stå i tornet.
Fast hemmajobbarna är inte bara övervakade i ett panoptikon. De är också studieobjekt. Eller maskiner, vars prestationer registreras och analyseras – i syfte att effektiviseras.
Det var 1898, på en stålfabrik i den lilla staden Bethlehem, i östra Pennsylvania, som den drygt 30-årige ingenjören Frederick Winslow Taylor började utföra sina effektivitetsexperiment. Försökspersonen, som Taylor kallade mr Schmitt, fick en enkel uppgift: att följa order. Schmitt var ”så tanketom och trög”, för att använda Taylors egna föraktfulla formulering, ”att hans hela anläggning mest liknar en oxes”. Med tidur och anteckningsblock planerade Taylor arbetsdagen, minut för minut, rörelse för rörelse, och den foglige Schmitt, som gjorde vad han blev tillsagd, lyckades lasta tackjärn som aldrig förr.
Det är med misstankar – grundade eller ej – som man motiverar övervakning. Så har det alltid varit. Just i Taylors fall var det mot arbetarna som misstankarna riktades. Arbetarna drog medvetet fötterna efter sig. Taylorsystemet var redan välkänt när han 1911 publicerade sin stridsskrift, som, när den kom ut på svenska 1916, fick den ingenjörspräktiga titeln ”Rationell arbetsledning”. Där medgav Taylor att det möjligtvis fanns enstaka fall av ”utsvettning”, men gjorde sedan klart att ”för varje individ som arbetar för mycket, finns det hundra, vilka med avsikt arbetar för lite – alldeles för lite”.
Där skulle han sitta, den välklädde välutbildade herren, och planera arbetet för den slötänkte
Bakom Taylors ”vetenskapliga” system vilade en tjusande enkelhet: om arbetaren (helst av Schmitts ”slöa och trögtänkta typ”) följde instruktionerna från arbetsledaren (lämpad för tankearbete), så kunde produktiviteten öka med mellan 30 och 100 procent.
Varje arbetsmoment skulle samvetsgrant övervakas, studeras, brytas ner och analyseras i minsta beståndsdel, för att planeras på effektivast möjliga vis.
För Taylor var det på kontoret – vid pulpeten – som detta svåra tankearbete skulle utföras. Där skulle han sitta, den välklädde välutbildade herren, och planera arbetet för den slötänkte.
Men knappt hade Taylors texter publicerats förrän hans tankegods tuffade vidare, mot andra länder och andra arbetsplatser, och snart underkastades även pulpeten, och skrivbordet, Taylor-systemets rationella omdaning och därmed blev också kontorsarbetet föremål för ingående övervakning.
Redan 1910, året innan Taylors häfte kommit ut i USA, öppnade försäkringsbolaget Tryggs nya lokaler vid Humlegården. Där inne, i stora skrivsalar, arbetade ett hundratal kvinnor i vita blusar och svarta kjolar vid sina skrivmaskiner, övervakade av avdelningschefer. Kontoret brukar kallas för landets första trälhav.
Tidigare samma år hade protester brutit ut bland kontorsarbetarna på järnvägsstyrelsens avdelning, det Stora kontrollkontoret (ett namn som kunnat göra Orwell avundsjuk). Eller protester kanske är att ta i. Kontorsarbetare och tjänstemän har, med undantag för Michael Douglas i ”Falling down”, sällan varit särskilt utagerande.
Medan arbetarrörelsen kan skryta med långa listor över ikoniska rättskämpar, som riskerat sina liv, saboterat maskiner, piskat upp folks ilska, mobiliserat och organiserat motstånd, finns det i kontorsvärlden försvinnande få hjältar. Den enda jag kan komma på – som faktiskt ofta återkommer i den akademiska litteraturen om motstånd på arbetet – är den fiktiva karaktären Bartleby, från Herman Melvilles novell med samma namn publicerad 1853. Bartlebys motstånd är av det mer passiva slaget. När han blir tillsagd att göra något han inte vill svarar han kort: ”Jag skulle föredra att inte göra det.” Men Bartlebys verkliga motstånd, som sätter griller i chefens huvud, är att han aldrig verkar försvinna från kontoret. Han är alltid där. Synlig men också osynlig.
Att alla mellanväggar konstruerats av glas var, som det hette, för ”överskådlighetens skull”
Hur som helst. Kontoristerna på Stora kontrollkontoret var missnöjda för att de tvingades flytta från Klarakvarteren till Solna. Sedan blev det ännu värre, när de några år senare, 1926, fick veta att kontoret skulle byggas om. De små trevliga rummen, där de tidigare suttit i mindre grupper, skulle bytas ut mot stora salar. De klagade i tidningarna. Kände sig misstrodda och övervakade. Protesterna fick sin explosiva klimax någon vecka senare i en kort dikt, publicerad i Dagens Nyheter under Namn och Nytt, med titeln ”Trälhavet”.
Rationaliseringsrörelsen nådde sin kulmen i början av 1940-talet. Då slogs portarna upp till Thulebolagets nya ”vetenskapliga” kontorshus, på Sveavägen, klätt i gulglaserade plattor importerade från Tjeckoslovakien. Genom de stora arbetssalarna färdades papperen med hjälp av elektriska rullband, enligt Fordfabrikernas löpande band-manér. Allt övervakades, allt var synligt. Att alla mellanväggar konstruerats av glas var, som det hette, för ”överskådlighetens skull”.
Vid det här laget, på 1940-talet, hade till och med svenskarna börjat ledsna på hyperrationalisterna och deras totalitära övervakningsfantasier. Ragnar Blomquist, Thulebolagets chef, fick sina fiskar varma när Barbro Alving (känd under signaturen BANG) porträtterade Blomquist för DN. ”Hur ser en man ut som har rationalisering och högsta möjliga effektivitet som sitt livs glädjeämne?” Uggleblick, högindustriell mustasch, och några glesa hårstrån högt i pannan. Blomquist var högsta hönset på Thule. Blomquist var en sådan typ, fantiserade Bang, som inte sover mer än tre timmar per natt och har Teknisk tidskrift på nattduksbordet. Gå och titta på Blomquist, uppmanade hon läsaren. Han sitter i Thulehuset, ”synlig åt alla håll genom stora glasrutor”.
Kritiken mot rationaliseringsrörelsen och det tayloristiska samhället hade funnits länge – med satirer som Charlie Chaplins ”Moderna tider” (1936) och Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” (1932) — men blev ännu starkare efter andra världskrigets slut. George Orwells ”1984” publicerades 1949 och stjärnsociologen C Wright Mills ”White collar” 1951, där det rationaliserade kontorsarbetet beskrivs som lönearbetets Kafkaliknande fullbordan.
När Jacques Tatis ”Playtime” kom ut 1967, sjöng de rationella kontoren på sista versen och efter studentprotesterna året därpå, våren 1968, började de stora företagen febrilt försöka hitta sätt att göra sig attraktiva. Det gick så långt att Harvard Business Review – de amerikanska mellanchefernas husorgan – publicerade artiklar med titlar som ”An anatomy of activism for executives” där man försökte lära cheferna att bli polare med de unga 68-rebellerna, fånga den radikala energin och omvandla den till nya affärsmöjligheter.
Taylorismen var stendöd i väst. Synonym med en sovjetliknande byråkrati. Övervakning, kontroll och rationalism var inget moderna företag ville förknippas med. Företagskultur var numera det nya modeordet. Man värnade om frihet, flexibilitet, nätverk, självförverkligande, emancipation.
Så när året 1984 till slut inträffade kändes Orwells dystopi daterad. Man ville inte ha likriktade halvmänniskor i uniformer, som gick att fjärrstyra som robotar, utan kreativa kunskapsarbetare, hispiga entreprenörstyper med karaktär.
De ensidiga arbetsuppgifterna var tillbaka, men den här gången övervakades allt med digital teknik
Google gick längst i sina ansträngningar att utveckla en sådan företagskultur. Ambitionen var att förvandla arbetsplatsen så att det inte kändes som om man var på jobbet, utan på en färja eller resort, en färgsprakande festival, ett dygnet runt-öppet vuxendagis.
Taylorsystemet och Orwells ”1984” hade aldrig varit mer fjärran, ändå började taylorismen smyga sig tillbaka. Redan något år innan Google flyttade till Mountainview för att bygga sitt enorma campus hade man börjat prata om digital taylorism.
År 2001 rapporterade det amerikanska månadsmagasinet The Nation att 80 procent av amerikanska företag övervakar sina anställda. Drygt tio år senare började man prata om den digitala taylorismen även i Sverige. De ensidiga arbetsuppgifterna var tillbaka, men den här gången övervakades allt med digital teknik. ”Det är en utveckling som går tvärt emot vad som borde gälla i det kunskapssamhälle många i dag talar om” skrev man i LO-tidningen hösten 2011.
Sedan dess har utbredningen av den digitala taylorismen skett i det tysta. Inga ramaskrin har hörts. Kanske för att den främst slagit mot låglönearbeten, som lastbilschaufförer, lagerarbetare, budbärare och andra gigarbetare vars arbete och geografiska position kan följas i realtid av både chefer och kunder. 2017 avslöjade några engelska grävjournalister förhållandena för Amazons 90 000 lagerarbetare, vars arbete övervakades med kameror och där deras prestationer mättes i realtid och visades, likt resultatlistor, på stora tavlor.
Året därpå, 2018, tog Amazon patent på ett digitalt armband som inte bara kunde samla in data, utan också vibrera, för att modifiera arbetarens rörelser, knuffa dem i rätt riktning. (Om man föredrar elstötar finns armbandet Pavlok, också utvecklat för att framavla ett önskvärt beteende, men mindre avancerat, och än så länge avsett bara för hemmabruk.)
Men det var med pandemin som övervakningen med kraft slog till mot kontorsmänniskorna. Och trenden har fortsatt även efter pandemin, när samma människor uttryckt en önskan om att få fortsätta arbeta hemifrån.
Tankarna går till Kinas sociala kreditsystem, där medborgare, under ständig övervakning, samlar poäng utifrån sina dagliga handlingar
Övervakningen har övergått från att bara övervaka till att på individnivå också mäta och blottlägga resultat, för att kunna förändra beteenden i önskad riktning. Det är ungefär så Shoshana Zuboff, professor och författare till ”The age of surveillance capitalism”, förklarar det hon kallar den framväxande övervakningskapitalismen, nämligen som en ny ”global arkitektur för beteendemodifiering”. Tankarna går till Kinas sociala kreditsystem, där medborgare, under ständig övervakning, samlar poäng utifrån sina dagliga handlingar. Orwell och Taylor gör comeback.
Det ser dystert ut för de hemmajobbande kontorsarbetarna. Förra året dömdes en kanadensisk revisor för ”tidsstöld”. Hon fick betala drygt 20 000 kronor till sin arbetsgivare, som just sparkat henne. Övervakningsprogrammet, som installerats på hennes dator, kunde nämligen visa att hon inte arbetat lika många timmar som hon påstått. Förlorade jobbet gjorde också en amerikansk frilansare, efter han vägrat installera ett liknande program på sin dator.
I Sverige finns regler om övervakning, nedskrivna i arbetsrätten, som ska skydda kontorsarbetare. Men reglerna är luddiga. Och ingen tycks veta om de efterlevs eller inte. Någon statistik finns inte. I Danmark gjorde man förra året stickprov på fem arbetsplatser. Ingen, visade det sig, följde reglerna.
Motståndskampen då? Jo tjänstemännens fackförening, Unionen, som tidigare varnat för den ökade övervakningen av hemmajobbare, gick i höstas från ord till handling, när de med en tjänstemans revolutionära patos verkligen tog i med hårdhandskarna och skred till verket och organiserade – ett seminarium! I ett rum på Scandic Haymarket. För att prata om ”att de flesta digitala arbetsredskap i dag erbjuder möjlighet till närgången övervakning av de anställda.”
Det är bra att prata. Men kontorsarbetare verkar mest kämpa på i det tysta. Det kan man åtminstone få för sig, om man bläddrar genom de sinnrika videor som postas på Tiktok och tipsar hemmajobbare om hur man kan lura övervakningssystemen, exempelvis med ett vibrerande plasthölje i vilket man lägger musen så att muspekaren skuttar runt på skärmen.
Kraftfullare än så tycks inte motståndsrörelsen vara. Några bitska dikter under Namn och Nytt har man inte kunnat se.
Kanske är det en motståndshandling, om än besynnerlig, och föga explosiv
Eller så är motståndet just osynligt och tyst. Kanske har kontorsarbetarna hittat sätt att gömma sig, enligt Poes princip.
I novellen blir poliserna allt mer förbryllade. Överallt i ministerns hem, i varenda liten vrå, har de letat efter det försnillade brevet.
Den listige ministern, som känner till polisens enkelspåriga arbetsmetoder, har undvikit de vanliga gömställena. Han är smartare än så. Han har gömt brevet genom att inte gömma det alls – genom att låta det hänga i ett snöre, från en spiselkrans, helt öppet.
Det var alltså så jag kom att tänka på Poe, när jag fick höra den egendomliga anekdoten om techarbetarna. På kontoren kunde de gömma sig i öppen dager.
Kanske är det en motståndshandling, om än besynnerlig, och föga explosiv. En liten skärva, om inte annat, från vår märkvärdiga samtid. En bild, lika hopplös som hoppfull, med kontorsarbetare som strömmar tillbaka till kontoren. Och någonstans i det halvtomma kontorslandskapet ställer de sig, likt Bartleby, synliga och osynliga på samma gång. Och kanske mumlar de också ”jag skulle föredra att inte göra det”.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.