Ja vad kan det möjligen vara som kommer...

"Vem som helst har kunnat åka till en försvarskonferens i Sälen och säga att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Men det räcker inte längre – tiden är på väg att rinna ut.
Tiden är avgörande – och den rinner ut
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter nio kilometer rycker säkerhetsrådgivaren. Han glider i väg mellan snötyngda tallar, fin skjuts i diagonalen, och lämnar statsministern bakom sig. Ett par grader kallt. Ute på myren hörs bara knarret från stavtagen.
Man ska klara åttakilometersslingan på en halvtimme, har en skidglad timbroit sagt. Fast redan i första stigningen hasade Henrik Landerholm och kippade efter andan på krönet:
– Jag älskar längdskidåkning!
– Den kärleken är inte besvarad.
På hotellet några stavtag bort diskuterar de tiden – inte statsrådsberedningens spårtider – men månader och år. Hur lång tid tar det att få något gjort?
Strax före jul gick presidentkansliet i Polen ut och meddelade att Nato, enligt kansliets underrättelser och analyser, har tre år på sig innan Ryssland anfaller. En tysk tankesmedja har velat dubbla fristen till sex år. På hotellet i Sälen går Patrik Oksanen från svenska näringslivsfinansierade Frivärld runt och upprepar ”att om alla brickor faller fel är vi tolv till arton månader från krig i Östersjöregionen”.
Hotbilden som kapital är sedan gammalt; den logiken vilar på fenomenet att det i säkerhetspolitiken inte funnits någon riktig korrelation mellan höjd hotbild och höjda anslag, varför hotbilden länge utgjort det billiga kapitalet. Vem som helst har kunnat åka till Sälen och säga att nu minsann kan ett väpnat angrepp mot Sverige inte uteslutas. Eller nu måste ni förstå vad Ryssland har blivit.
Och sedan har alla åkt hem igen.
Den här konferensen – Riksförbundet Folk och Försvars 77:e – har självklart denna ingrediens, men en hetsig debatt uppstår utanför Högfjällshotellet. Överbefälhavaren säger att svenskarna ska ”förbereda sig för krig”, tidningarna fylls plötsligt av rubriker om barn som gråter och krigshets och Göran Greiders fantasier.
Beror tonläget på en ny analys av Putins intentioner?
Beror reaktionen på överanvändning av en applikation som den kinesiska diktaturen styr över eller bara på att journalister är lite vrickade i sin längtan efter polemik?
Fast det avgörande är tiden.
Att den verklighet som råder är fallande europeiskt och amerikanskt stöd till Ukraina. Att den ryska krigsekonomin överraskat i sin förmåga att återskapa de resurser som förbrukas. Att för varje dag som går med Biden i Vita huset kommer världen en dag närmare en amerikansk president som säger att ”Nato är dött”.
Det är det försvarsminister Pål Jonsson menar med att ”säkerhetsläget har försämrats kraftigt de senaste månaderna”.
Verkligheten flåsar i nacken.
– Bo Hugemark, säger Landerholm, lärde mig en gång att skidåkning handlar om att med så liten insats som möjligt få till så mycket framåtrörelse som möjligt.
Då har de åkt fem kilometer. Han gnetar på i statsministerns rygg.
Kristersson är bättre tränad, men crawlar fram. Hans yviga stavisättning slösar energi i sidled och åtta kilometer på en halvtimme är inte realistiskt för statsrådsberedningen den här dagen.
Hugemark? Det är en överste, en pseudonymförfattare till Sovjetthrillers, en inventarie i det sena kalla krigets nu-måste-vi-in-i-Nato-höger och något av en jätte i spåren på den tiden då skidromantiken från finska vinterkriget och värnpliktsfostran med vita blixten-lagg ännu präglade de här konferenserna. Landerholm vet något om det.
Han har varit på Folk och försvar sedan 1988.
– I vanliga fall brukar folk säga saker som är riktade till den lilla publiken här, nu når det plötsligt ut till en annan publik. Jag tycker det är bra. Det är en ovanligt bra konferens i år.
Tid som faktor för med sig en frist som är ändlig. Det är konsekvensen av det nya uppe på hotellet. Sker den civila och militära upprustningen tillräckligt hastigt?
Det uppstår en kamp mot klockan.
Hur mycket energi slösas i sidled?
– Alla måste förstå att tid, i det läge vi befinner oss i kan vara vår dyrbaraste icke förnybara resurs. Good enough i morgon är bättre än perfekt om fem år. Underlåtenhet att agera är inte tillåtet, säger ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin och blir betraktad som hotellets store hjälte.
Regeringens junior lyckas kanalisera den uppdämda frustrationen över tiden.
Hur kan det fortfarande inte finnas tillräckligt många kängor? Varför ägnar sig myndigheter åt att fundera över mandat när ett mitträcke behöver kapas av i snökaoset på E22:an? Finländarna har sexdubblat sin ammunitionsproduktion sedan kriget bröt ut, svenskarna har knappt kommit i gång. Vem löser livsmedelsförsörjningen nu, inte sedan?
Konferenssalen på Högfjällshotellet är lite som en tätklunga i ett Vasalopp där alla vet om att tempot måste öka men alla sneglar på varandra i hopp om att någon annan ska gå fram och dra.
Till slut måste någon tänka om och gå upp i täten. Om polackerna säger att fristen är tre år, varför ska två procent av BNP nås först 2028? När regeringen i valrörelsen lovade 2025?
Fyra statsråd och en nationell säkerhetsrådgivare är här, men inte finansminister Elisabeth Svantesson.
Hon är i Stockholm med en reporter från Dagens Nyheter, visar det sig, utlovandes skattesänkningar, alltmedan fackföreningssponsrade Daniel Suhonen från Katalys går runt på i Sälen och gör succé bland tweedkavajerna genom att kräva hastiga investeringar med lånade medel – hos soldater som hos sjuksyrror.
Det låter som ett finanspolitiskt ramverk faller samman när de dunkar hans rygg i pianobaren.
Efter nio kilometer rycker säkerhetsrådgivaren. Han vet kanske vad han gör. Som befäl på P10 tog han sig igenom Vasalopp.
Det blir en lucka på ett par hundra meter ner till statsministern, och den luckan håller i sig. Kilometer efter kilometer mellan tallarna.
– Vet du vad pansarofficerarnas motto är?
Ett snett och stolt leende kommer över honom.