"”Jag vill vara ett neutrum”, sade jag till min pojkvän. Jag var tonåring och anorektiker. Min ätstörningsproblematik tog fart strax efter puberteten, som i mitt fall var mycket ovälkommen. Jag ville fortsätta vara liten och smal; ett barn, inte fertil och kvinnlig. Androgyn, helst.

Tänk om någon då erbjudit en injektion som kunde stoppa de virvlande hormonerna och frysa tiden tills jag var redo? Tanken svindlar.

Sådan medicin finns idag: stopphormoner som ges till barn med könsdysfori. En diagnos som jag aldrig hade – så inga likheter i övrigt – men oj så mycket jag känner igen, både av mig själv och av flickorna jag vårdades tillsammans med, när jag läser fallstudierna i ”Ånger. Ett reportage inifrån transvården”(Mondial) av Carolina Jemsby och Karin Mattisson.

Stäng

Boken är en uppföljare till de oerhört uppmärksammade Uppdrag granskning-dokumentärerna ”Tranståget och tonårsflickorna”, ”Tranståget 2” och ”Transbarnen” (den förstnämnda fälldes av Granskningsnämnden). Jemsby och Mattisson har där ställt sig frågan varför transvården på senare år sett en sådan explosionsartad ökning av patienter födda som flickor – patienter som påfallande ofta har en samsjuklighet.

Det vill säga: de lider inte bara av könsdysfori, utan även av generaliserad oro och ångest, självskadebeteende och ätstörningar, och inte sällan har de någon form av misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Många känner sig utanför i skolan, har svårt med kompisar eller har det struligt hemma. En BUP-mottagning som kartlagt sina patienter kom fram till att 90 procent av barnen med könsdysfori som vårdades hos dem hade minst en annan diagnos; 80 procent hade två eller flera.

För flera av barnen framstår det som mycket möjligt att missnöjet med den egna kroppen har andra, alternativa förklaringar.

Föräldrar som försöker ta ett helhetsgrepp om sina barns mående ifrågasätts av aktivistiska läkare. Jemsby och Mattisson möter ett föräldrapar som velat avvakta med remiss för könsdysforiutredning tills det 12-åriga barnets andra diagnosutredning är klar – de orosanmäls till socialtjänsten av vårdpersonalen.

Men ska man verkligen sätta in medicinering som av Läkemedelsverket beskrivs som ”kemisk kastrering” när man inte är säker på vad som är grundproblemet? Ska man inte hellre utreda vad som är vad – autism, anorexi, trauma? För flera av barnen framstår det som mycket möjligt att missnöjet med den egna kroppen har andra, alternativa förklaringar. Men så fort en könsdysforiutredning påbörjats tycks andra problem sugas in i den. Hormonerna ska lösa allt.

En läkare som intervjuas undrar försiktigt om inte just autism hos barn kan göra att de ser världen som särskilt svartvit, och tolkar vad som upplevs som könskonträrt beteende som att de måste vara de motsatta könet? Absolut inte, dundrar aktivisterna.

Karin Mattisson och Carolina Jemsby.

Karin Mattisson och Carolina Jemsby. Foto: Mondial

Stäng

Karin Mattisson och Carolina Jemsby. Foto: Mondial

Särskilt noga har författarna följt Leos fall. Leo, född flicka, meddelar i tioårsåldern att han är pojke. Leo mår fruktansvärt dåligt: han isolerar sig på sitt rum, skär sig och snattar, gör ett självmordsförsök. Hans föräldrar är desperata och bejakar allt som kan hjälpa honom. En läkare misstänker psykos eller bipolaritet.

Trots att Leo själv aldrig riktigt bekräftar sin manliga könsidentitet för psykologerna sätts stopphormoner in. Evidensen för behandlingen är låg, ja till och med bristande, och de nederländska läkare som varit pionjärer varnar särskilt för att använda stopphormoner när det finns psykiatrisk samsjuklighet. Dessutom specificeras att barn bara ska stå på dem i max två år för att minska risken för benskörhet.

Samtidigt lider patienterna, föräldrarna är desperata, och grupper som Transammans och RFSL trycker på...

Leo får pubertetsblockerare i fyra år, utan en enda röntgenundersökning för att se hur bentätheten ser ut. Hans skelett tar stryk för livet, och det är hans fall som gör att Socialstyrelsen till slut kommer fram till att stopphormoner inte kan rekommenderas för barn med könsdysfori.

Frågan om transbarnen är komplex och känslig. Läkarna som behandlar dem vill så gärna hjälpa. Samtidigt lider patienterna, föräldrarna är desperata, och grupper som Transammans och RFSL trycker på och menar att uppskjuten könsbekräftande behandling kan innebära döden.

Men en sak står klart: detta är en av vår tids mest utmanande medicinsk-etiska frågor, och om samhället seglar snett i den kan konsekvenserna bli förfärliga."