Tänka sig som det kan bli....
"Veronica ska äntligen få en lycklig barndom. Det är så det står i brevet till de svenska adoptivföräldrarna. Flickan som ska föras från Chile till Sverige har redan föräldrar, men med förfalskade papper kan en existerande efterfrågan på barn mötas. Ljusa spädbarn är dyra, mörka treåringar billigare.
Veronicas lilla väska med barnkläder packas upp på scenen – små kavata jeans, små bruna skor. Ni vet kanske hur en treårings kläder ser ut? Kanske tvättar ni dem, viker dem, kränger dem på en ålande kropp varje morgon? Kläderna är små, men inte pyttesmå. De tillhör ett barn man har hunnit lära känna. Det var ett barn med sådana kläder som togs från sin familj och flögs till Sverige en dag i mitten på sjuttiotalet.
Jag hade tur och fick före jul tag i en av de sista biljetterna till ”Sammanflätade” på Dramaten, där America Vera-Zavala väver samman den svenska adoptionsskandalen med sin egen chilenska exilhistoria. På scenen finns också debuterande Veronica Sveréus – det är hon som är barnet med väskan. Hon hann bli medelålders innan hon fick veta sanningen om sig själv.
Ingenting är egentligen särskilt nytt i den här timslånga föreställningen, som närmast har formen av nerspelad antiteater. Det är som en stilla gestaltning av tomrummet, av allt som saknas. Vi känner till det som berättas om Salvador Allende, om militärkuppen, tortyren, flyktingarna och solidariteten. Där är Olof Palme, där är bilderna på rockstjärnediplomaten Harald Edelstam.
Jag minns hur min egen pappa fick ett särskilt ljus i ögonen när han berättade för lilla Kristina om ”Svarta nejlikan” som hämtade ut människor från koncentrationslägret på Nationalstadion i Santiago och gömde hotade människor i bakluckan på sin bil. I pappas bok, och min, var det kanske Sveriges stoltaste stund.
Vi känner numera också till en hel del till om Sveriges stulna adoptivbarn, inte minst tack vare granskningar i den här tidningen. ”I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter”, kan man läsa på DN:s temasida ”Barn till varje pris”.
I de dokumentära serieromanerna ”Palimpsest” (2016) och ”Den uppgrävda jorden” (2022) har tecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom på ett ofattbart smärtsamt sätt skildrat både sin egen och andras korrupta adoptionshistorier och det svåra sökandet efter svar. Den statliga adoptionsutredningen skulle ha varit klar i höstas, men har fått förlängt till slutet av 2024. I en intervju från i somras berättade utredaren om lögnaktigt dödförklarade bebisar, om parallella dokument, identitetstvätt och felaktigheter i ”alla undersökta länder” (18/6).
De stulna barnen är helt enkelt en definierande händelse för Sverige, en nationell skandal och en katastrof som jag inte vet om vi hämtar oss från.
Nej, informationen vi får från scenen på Dramaten är inte direkt ny. Men det händer något i den där sammanflätningen av två spår, det blir en dubbelexponering som ger det kända ny innebörd. Vi vet till exempel att systematiska ”försvinnanden” var en central terrormetod hos de latinamerikanska militärdiktaturerna på 70- och 80-talet.
Men vad ska man kalla ett barn som försvinner med falska papper från ett sjukhus eller socialkontor? Som försvinner för att det finns en internationell efterfrågan på ”föräldralösa” barn? Under ungefär samma period som svenska aktivister satt och skrev brev till förmån för försvunna och saknade människor i Chile och Argentina så försvann alltså latinamerikanska barn från sina familjer – till Sverige.
Den enda handen vet inte vad den andra gör, och jag drabbas av svindel i salongen. Det är som att vårt förflutna löses upp och blir till något annat. Som att jag inte vet vilka vi är."