"Någon gång under försommaren 2022 fick vi in ett tips till Kvartals redaktion. Det var en person med lång erfarenhet från arbete inom EU-systemet som berättade att Ungern sannolikt skulle obstruera rejält innan de skulle släppa in Sverige i Nato. Orsaken: Orbáns parti Fidesz var rasande på de svenska moderaternas bror duktig-attityd. De ansåg rent av att den svenska högern gick i spetsen för det ungrarna uppfattade som mobbning mot dem inom EU.

Vi följde aldrig upp tipset ordentligt – dessvärre, för det visade sig inte bara ha fog för sig, det var tveklöst också viktigt. Än i dag, ett och ett halvt år senare, har Ungern fortfarande inte gett grönt ljus för ett svenskt Natointräde. Och ju längre tiden har gått desto mer uppenbart är det att ungrarna vill ge igen på Sverige, nu när vi faktiskt behöver något från dem.

Det hade förstås inte spelat någon roll om Ungern varit aldrig så välkomnande. För den stora proppen har ju hela tiden utgjorts av Erdogan och Turkiet. Den nuvarande statusen är precis lika oklar nu som vid Natos toppmöte i Madrid 2022. Det turkiska parlamentets utrikesutskott har nu visserligen efter en lång och livlig debatt skickat frågan vidare till parlamentet. Samtidigt har man låtit förstå att utgången av den omröstningen på intet sätt är självklar. I en autokrati som Turkiet är det ytterst president Erdogan själv som avgör och vad som krävs för att han ska släppa detta ytterst användbara förhandlingskort vet nog bara han själv.

Även här har de svenska förhoppningarna om ett snabbt grönt ljus från turkarna framstått som mer än lovvärt naiva med tanke på den historiska bakgrunden. I Turkiet finns en politisk fråga som uppfattas som närmast existentiell: Kampen mot den väpnade kurdiska separatismen. Och med tanke på att Sverige av Turkiet sedan länge betraktats som en tummelplats för PKK-terrorister borde det inte ha kommit som en överraskning att Erdogan ville klämma åt Sverige så mycket som möjligt.

Det hade trots allt bara gått ett halvår mellan det att den dåvarande socialdemokratiska regeringen lämnade in sin Natoansökan i maj 2022 och att samma regering gjorde sig helt beroende av den politiska vilden Amineh Kakabaveh. I utbyte mot sitt stöd för Magdalena Anderssons regering lyckades hon få S att skriva på ett avtal om att partiet skulle fördjupa samarbetet med PKK:s syriska förgrening PYD.

Det är inte utan att man undrar lite hur det går med det där fördjupade samarbetet.

I Turkiet finns en politisk fråga som uppfattas som närmast existentiell: Kampen mot den väpnade kurdiska separatismen

Men, frågar sig kanske någon, handlar inte Turkiets obstruerande bara om att de vill ha F-16 plan från USA? Nja, riktigt så enkelt är det ju inte eftersom Turkiet relativt snabbt släppte in Finland i Nato. Uppenbarligen tycker turkarna att Sverige är en helt annan fråga där ett ja betingar ett helt annan pris än i Finlands fall. Däremot stämmer det säkert, som många påpekat, att frågan om Sveriges Natointräde inte längre ligger i svenska händer.

Det gjorde den däremot retroaktivt. För om idén om att söka inträde i Nato inte hade kommit så plötsligt och drivits igenom så brådstörtat hade utrikespolitiken möjligen kunnat anpassas lite bättre för den nya doktrinen.

Sverige har vare sig varit neutralt eller de facto alliansfritt. Men på den internationella scenen har vi många gånger agerat som om vi inte riktigt var beroende av Nato. Eller någon annan heller för den delen. En avancerad utrikespolitisk akrobatik med oklart syfte som vi nu betalar dyrt för.

Den höga svansföringen gentemot Ungern eller den obekymrade attityden inför Turkiets protester mot hanteringen av misstänkta PKK-terrorister är bara två exempel. Till listan kan även läggas det svenska erkännandet av Palestina som självständig stat 2014. Eller för den delen hyckleriet i att under många år högljutt ta täten för kraven på en kärnvapenfri värld – samtidigt som den säkerhetspolitik Sverige haft för riktigt regniga dagar i grund och botten gått ut på att ta skydd under det amerikanska nukleära paraplyet.

Så betydelsen av den omorientering av Sveriges roll i världen som nu sker kan knappast överskattas. Bakom oss lämnar vi idén om att ”Sverige har en egen röst i världen” och den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. I stället är målet att öppet inrätta oss i ledet av västvärldens demokratier (med några uppenbara undantag) och förbinda oss till att stödja dem militärt om deras säkerhet eller territoriella integritet skulle hotas.

En och annan hoppas kanske att Sverige kan återgå till sin höga utrikespolitiska svansföring bara vi blir insläppta i Nato. Det är nog inte så lätt som man kan tro. Den förnedrande Golgatavandring som den svenska Natoprocessen förvandlats till kommer att ha satt sina spår.

Att så tydligt bli påmind om realpolitikens hårda verklighet kommer för lång tid att förändra Sveriges attityd och självbild. Det mest förvånande är inte att Sveriges långa väg mot Nato blivit just lång, utan att svenskarna är så förvånade."