"Joe Biden

Tystnad är delaktighet. Det var ett genomgående tema när den palestinska prästen Munther Isaac höll sin julaftonspredikan i staden Betlehem på Västbanken.

Han talade om de israeliska bombanfall som dödat över 20 000 människor i Gaza och drivit närmare 2 miljoner från sina hem. Om hur den fria världens tystnad ger grönt ljus till det han betecknar som folkmord på en befolkning i fångenskap.

– Uppmaningar till fred utan vapenvila och ett slut på ockupationen, och tomma ord av medkänsla som inte följs av direkt handling, är alla uttryck för medbrottslighet, sade pastor Isaac.

Han fördömde ”västvärldens hyckleri” och sade att han ”aldrig mer vill höra västvärlden tillrättavisa oss om mänskliga rättigheter”.

Orden riktade sig direkt mot USA:s president Joe Biden, som i andra sammanhang hyllar respekten för demokrati och mänskliga rättigheter, men som nu reservationslöst, med vapenleveranser och politisk skydd i FN, stöder Israels urskillningslösa krigföring i Gaza.

För många, inte bara palestinier, visar kriget i Gaza att de universella mänskliga rättigheterna i verkligheten inte gäller alla och att internationell rätt tillämpas godtyckligt. Ingen har kunnat undgå att notera hur olika USA-presidenten har agerat inför Rysslands krig i Ukraina och Israels krig i Gaza. För många i den så kallade globala södern – det som förr kallades för Tredje världen – framstår den USA-ledda så kallade liberala världsordningen som en högst selektiv regelsamling, där västvärlden väljer mellan vilka konflikter som är värda att ingripa i.

Och de ser det som dubbelmoral när väst fördömer Rysslands ockupation av sydöstra Ukraina men ligger lågt om Israels ockupation av Västbanken och blockad av Gaza.

Den turkiske presidenten kallade i början av december Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för ”Gazas slaktare” som bör ställas inför rätta för krigsförbrytelser.

Strax efter julhelgen trappade Erdogan ytterligare upp språkbruket och sade att Netanyahu inte handlar annorlunda än vad Hitler gjorde mot judarna.

Netanyahu svarade snabbt: ”Erdogan begår folkmord på kurderna och är den sista personen som kan predika moral för andra”.

Det meningsutbytet kan vara årets oöverträffade hyckleri, inte minst från den turkiske ledarens sida (Netanyahu är något mindre lagd åt hyckleri; han hymlar inte med att palestinier inte har någon plats i hans Stor-Israel).

I realiteten har Erdogan på sin egen hemmaplan i Kurdistan agerat på ett likartat sätt som den israeliske premiärministern senare har gjort i Gaza.

Det var mot slutet av 2015 som Erdogan efter några år av vapenvila och fredsförhandlingar med den terrorstämplade kurdiska rörelsen PKK återupptog kriget i sydöstra Turkiet. Återigen utsattes kurderna för militärrazzior och upptrappat våld. PKK:s svar var att starta ett stadsgerillakrig och med hjälp av en ungdomsmilis skapa ”fria zoner” i Kurdistans städer som Diyarbakir – det kurdiska motståndets hjärta. Erdogans reaktion var skoningslös. Först stängdes el och vatten av från den muromgärdade gamla stadskärnan Sur, och därefter började armén beskjuta stadsdelens trånga gränder. Inte olikt vad IDF, den israeliska armén, gjorde mot Gazaremsan.

När jag besökte området 2015 och 2016 hade tusentals civila dödats och Sur var avspärrad och jämnad med marken. Erdogans motivering: Det var nödvändigt för att utplåna terroristerna. Därför hade den turkiska militärens bulldozrar förvandlat Diyarbakirs centrum till ett ruinlandskap. Under rasmassorna låg många av de ihjälskjutna kvar.

Vladimir Putin

En vecka efter Hamas dödliga attack i södra Israel den 7 oktober – som den ryske presidenten fördömde – sade han att han var bekymrad över vad israelisk militär var i färd med att göra i Gaza.

Putin jämförde krigföringen i Gaza med det nazistiska Tysklands blockad av Leningrad under andra världskriget och varnade för att en israelisk markoffensiv skulle leda till ett ”absolut oacceptabelt” antal civila offer.

Med tanke på vad Putin har ägnat sig åt i Tjetjenien, Syrien och Ukraina förefaller hans omtanke om människoliv i Gaza något hastigt påkommen. Ingen nu sittande statschef har orsakat så mycket död och förstörelse som Putin under de tre stora krig han har beordrat.

Under kriget i Tjetjenien – det andra, startat av Putin 1999 – dödades mellan 25 000 och 200 000 civila.

I Syrien – där Ryssland gick in med bombflyg 2015 för att rädda diktatorn Bashar al-Assad – beräknas minst 500 000 civilpersoner ha dödats under mer än tolv års krig.

Från det ryska anfallet mot Ukraina, som inleddes med annekteringen av Krim 2014, finns inga säkra siffror. Men räknar man ihop antalet dödade civila ukrainare med båda sidornas stupade soldater kan det handla om flera hundra tusen.

Alla dessa Putins krig har orsakat betydligt mer död och förintelse än kriget i Gaza. Ändå framställde Putin vid sin årliga presskonferens i december den ryska ”militära specialoperationen” i Ukraina som ojämförligt lindrigare än kriget i Gaza. Det kanske inte räknas som hyckleri, utan ren lögn. Det räcker med att nämna halvmiljonstaden Mariupol, där 90 procent av bostadshusen har förstörts eller skadats av ryskt bombflyg och artilleri.

När den nya mitten-liberala regeringen med Donald Tusk i spetsen tillträdde i december var en av dess första åtgärder att byta ut ledningen för de statliga tv- och radiostationerna.

Det ledde till ett ramaskri från det högerpopulistiska, numera före detta regeringspartiets ledare Jaroslaw Kaczynski: ”Yttrandefriheten hotas av juntan”, ”Tusk inför diktatur”, ”Polen tillbaka till kommunistgeneralen Jaruzelskis krigstillstånd från 1981”.

Plötsligt visade Kaczynski omsorg om pressfriheten; ett grovt hyckleri med tanke på att han själv gjort allt för att strypa den.

President Andrzej Duda – som är nära knuten till det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa (PIS) – beskyllde Tusk-regeringen för att bryta mot författningen. Mateusz Morawiecki, den förre premiärministern, förklarade att den nya regeringen genomförde ”ett olagligt övertagande av public service” för att skärma av polackerna från obekväma sanningar.

Men ingen har glömt att PIS, som efter valförlusten i oktober hamnade i opposition, under sina åtta år vid makten avskedade tusentals professionella journalister på de statsägda public service-medierna och ersatte dem med lojala partifunktionärer. De regeringskontrollerade tv- och radiobolagen förvandlades till toppstyrda propagandaorgan för PIS, medan alla avvikande röster blev utestängda. Följaktligen sjönk under denna period Polen från 18:e till 57:e plats på World Press Freedom Index.

Den nya Tusk-regeringens företrädare hävdar att det nu kommer att finnas möjlighet för medierna att sakligt och ocensurerat granska polsk politik, inklusive den avgångna PIS-regeringens mygel och korruption."