"Oljetankern i nya filmen ”Leave the world behind” är det första järtecknet, därefter eskalerar allt snabbt och brutalt. Science fiction-genren har genomgått ett skifte. Allt fler verk utspelar sig mitt i skeendet, mitt i apokalypsen, skriver Hanna Fahl.

I början av den nya filmen ”Leave the world behind” (Netflix) sitter en amerikansk övre medelklassfamilj – mamma, pappa, två barn – på en strand på Long Island och solar. De har impulsbokat en weekend via Airbnb och har just anlänt, installerat sig i det vackra huset och gett sig ut för att njuta av dagen.

Den trettonåriga dottern Rose pekar mot havet. Där är en stor båt! Familjen kastar en förströdd blick, fortsätter med sitt. En stund senare säger Rose: ”Jag tror att det där fartyget är på väg mot oss.” Nu syns det tydligt att det är en oljetanker i full fart, den är gigantisk och alldeles för nära stranden, fören pekar rakt mot dem. ”Är det ett problem?” frågar mamman. ”Nah”, säger pappan. ”Den kommer att stanna. Det måste den ju.”

”Leave the world behind”, regisserad av Sam Esmail och med bland andra Julia Roberts, Ethan Hawke och Mahershala Ali i huvudrollerna, handlar om jordens (eller åtminstone USA:s) undergång. Oljetankern är bara ett preludium – kollapsen inträffar gradvis men eskalerar snabbt och brutalt och får aldrig en riktigt tydlig förklaring. Filmen (och boken den bygger på av Rumaan Alam, även om oljetankern inte är med där) tar slut innan vi på allvar ser konsekvenserna av kollapsen.

Genren postapokalyps har länge varit en stapelvara inom science fiction och spekulativ fiktion. Postapokalypser skildrar livet efter en katastrofal och världsrubbande händelse – en atombomb, en zombieinvasion, en naturkatastrof, en pandemi. Tänk ”Mad Max”, ”I am Legend”, ”Planet of the apes”. Men det var länge sedan jag såg eller läste en postapokalyps som kändes relevant eller ens särskilt intressant. Genren har genomgått ett subtilt skifte – allt fler verk är som ”Leave the world behind” eller filmen ”Don't look up” snarare mid-apocalypse – utspelar sig mitt i skeendet.

Jag tänker på det när jag läser Rikard Hjorth Warlenius i DN (15/12 2023). Synen på klimatkatastrofen delas ofta upp i en apokalyptisk (katastrofen ligger framför oss) eller postapokalyptisk (det är redan för sent) – men det går också att se det som att den ”varken hotar i ett futurum eller redan har inträffat i imperfekt, utan pågår i presens”, skriver Hjorth Warlenius.

Att vi lever mid-apocalypse är en både rimlig och jobbig slutsats. Alla som är bekanta med genren vet att postapokalypsberättelser erbjuder en särskild och faktiskt ibland märkligt upplyftande känsla av katarsis: Det värsta har inträffat, korten är på bordet, i bästa fall väntar en återuppbyggnadsfas. Berättelsen om tiden före apokalypsen har också ofta, om än långsökt, hopp; kanske kan vi som i ”Armageddon” borra i asteroiden och avvärja hotet. Men mitt i skeendet finns bara ovisshet. Och förnekelse – det finns ett starkt psykologiskt motstånd mot att erkänna att man befinner sig mitt i en mardröm, och även om man kanske vet att skygglapparna måste bort är det svårt att verkligen slita av dem. Båten kommer att stanna. Det måste den ju.

Oljetankerns symbolik i ”Leave the world behind” är inte direkt diskret. Fartyget stannar naturligtvis inte, utan plöjer rakt upp på stranden i all sin monstruösa prakt medan familjen i sista sekund flyr därifrån. Detta är det första järtecknet, den första händelsen som signalerar att något är på väg att gå fruktansvärt fel. Skakade går familjen tillbaka till bilen, kör därifrån i ödesmättad tystnad. Så skiner mamman plötsligt upp: ”Där är en Starbucks!”

I filmens slutscener, när det står klart att allt är på väg rakt åt helvete och huvudpersonerna börjar inse konsekvenserna, strömmar den gamla signaturmelodin till tv-serien ”Friends” ur stora högtalare: So no one told you life was gonna be this way. Verkligen? Var det ingen som berättade det? Ingen hundratusen ton tung oljetankerformad varningsskylt alls."