Ostens Konspiration

2023-12-10

Ja vad kan komma ur detta...

https://www.svd.se/a/WRPwgK/teater-i-kubik-baddar-for-konspirationsteorier

Först i slutet av andra akten dyker det upp en foliehatt på scenen. Och ändå är det med mångåriga medarbetaren Erik Uddenbergs ”Konspiration” som Suzanne Osten drar in på Dramaten. En doft av Unga Klara tar de med sig, då scenen till en början är fylld av unga människor, som tyst och allvarligt betraktar publiken.

Allt börjar som ett slags historisk exposé byggd på intervjuer – sådant som teaterchefen Mattias Andersson började med på Backa teater. Uppsättningen liknar också först hans ”Europeana” som inledde höstsäsongen. Mycket prat och mycket dans, medan inget dramatiskt egentligen händer.

Maria Johansson Josephsson tar härligt stor plats med sång, piano och autentisk värmländska medan de övriga springer omkring och berättar för de unga hur saker förhåller sig, och hur det var förr.

Snarare än att driva med dem som, typ, tror att fotbolls-VM 1958 inte ägde rum, visar uppsättningen grogrunden för konspirationsteorier. Frågan som implicit ställs är Mikael Wiehes och Hoola Bandoola Bands ”Vem i hela världen kan man lita på?”

Inledningen handlar om olika trossystem, religiösa och politiska, om att vilja vara med sin flock och ibland springa åt alldeles fel håll, med de bästa intentioner.

En tid av kollektiva självsäkerheter och sanningar övergår i det stora individuella självförverkligandet där shoppandet av nya idéer och saker står i centrum. Berlinmuren och Sovjetväldet faller. På scenen gestaltas detta med magi som döljer hur maktkoncentrationen ökar och jämställdheten minskar. Vi får se hur Melinda Kinnaman sågas itu på ett skrämmande realistiskt sätt. Och så vidare.

Över huvud taget blir det sceniska alltmer intressant och tvingar till eftertanke, särskilt när vi närmar oss det som är svårast att beskriva: vår egen tid. Nya sätt att skapa mening börjar med ”goda” tankar och övergår i totalitära tendenser. Andreas T Olsson får stå för ett konservativt alternativ och Melinda Kinnaman drar ut i skogen medan Doreen Ndagire söker sina förmoderna afrikanska rötter.

Till sist är det Marcus Vögeli som har lajvat arbetare som får täcka huvudet med folie i skräck för elektricitet medan Filip Alexandersson går i taket med sin tro på chipförsett vaccin att styra världen med. Thérèse Brunnander, som genomgått stora förvandlingar, försöker förgäves möta känslor med förnuft medan de unga tar tag i sin egen framtid.

Eftersom konspirationsteorierna dyker upp på slutet som ett sätt att handskas med förvirring och maktlöshet blir de trots allt begripliga. Det är kanske själva poängen.

”Konspiration” överöser publiken med intryck, och till det bidrar i stor utsträckning Anna Heymowskas kostymer, från likriktade överstora svarta till helt individualiserade, där Siri Hamari gått hela vägen från mustaschprydd man till svansförsedd ödla.

Det som börjar lite som föreläsning blir till sist teater i kubik, där allt kan ifrågasättas, inte minst teatern själv. Det är svindlande, skrämmande, uppfordrande och slutligen lite trösterikt."

Ja det skall inte gå någon förbi, så mycket står nu helt klart

https://www.dn.se/kultur/roligt-och-bitvis-magiskt-om-var-tid/

Föreställningen ”Konspiration”, i regi av Suzanne Osten, beskriver vår tid med såväl 70-talselement som näthat, opera och rap. Det är en rolig pjäs som ”tar publiken i nackskinnet och skakar om den”, skriver Ingegärd Waaranperä.

”Konspiration”

av Erik Uddenberg.

Regi: Suzanne Osten. Scenografi: Annika Tosti. Kostym: Anna Heymowska. Ljus: Torben Lendorph. Musik: Maria Johansson Josephsson. Koreografi: Rasmus Ölme, Soledad Howe. Peruk och mask: Anne-Charlotte Reinhold, Moa Hedberg. Dramaturg: Joel Nordström.

Medverkande: Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman, Doreen Ndagire, Andreas T Olsson, Marcus Vögeli. Ungdomarna: Lag 1: Tarza Nader, Alice Franke, Yassin Gardell, Josefine Svanholm, Marven Mikho. Lag 2: Nadja Bech, Nicklas Björk, Oliver Blomqvist, Davin Amini, Joy Ghavi.

Scen: Dramaten.

Speltid: 2 tim 50 min.

Omöjligt att sammanfatta. Rörigt, förstummande, förvirrande men också genialt roligt och äkta magiskt ibland. Suzanne Ostens och Erik Uddenbergs ”Konspiration” kastar sig fram på Dramatenscenen och ger sig på att beskriva vår tid, vårt nära förflutna och allt, absolut allt som finns och funnits där, i ett stimmigt, musikaliskt och ironiskthumoristiskt tumult, med hjälp av en ensemble som är med på allt och ger allt. Det är en föreställning som trots svackor och något ihopgrötat röstspel tar publiken i nackskinnet, skakar om den och släpper ner den på ett ställe som den känner igen, men ändå upptäcker på nytt. För så här, ungefär, kom vi väl hit där vi är nu?

Musikanten och sångaren Maria Johansson Josephsson är spelets och epokernas ande: kommenterar och ledsagar, för att inte säga dompterar, allt, med oöverträffad auktoritet och en fantastisk röst – från opera och rap till ett tjusigt Beyonce-nummer. Utan henne kunde detta blivit rena plockepinn.

Först är det 1970-tal. Vi som sjöng ”O-li-o-li-o-la” och gick studiecirklar i marxism skrattar högst, fanatismen här bara en vindil, naiviteten försonande komisk. Melinda Kinnaman, kantigt eldig, är alltid främst i ledet. (”Fast… jag är ju höger”, säger Andreas T Olsson, rolig nej-sägare i sin gråa kostym…) Doreen Ndagire med humor och direkttilltal är ett auktoritativt stopptecken mot rasismen. Förnuftsrösten Thérèse Brunnander pläderar tonsäkert för hur bra välfärdsfördelningen ändå var, då när Sverige var bäst på nästan allt.

I ”Konspiration” blandas opera med graffiti.

Vilket på något sätt förklarar varför Palme måste mördas. Privilegier var hotade. Skeppsvarven läggs ner. Man köper handväskor, satsar på sig själv, utövar healing. Graffitin på fonden ändras. I tumultet glimtar verkliga insikter, men den formulerade politiken gömmer sig i gags, cirkusnummer (Siri Hamari med den itusågade damen!), typiska typer (Marcus Vögeli sticker ut), och signifikanta klädval. Populärkulturen visar vilka vi vill vara. Så länge vi själva har koll…

Så blir det nutid, eller strax före. Dagens krig finns inte med. Vi är i konspirationernas, näthatets, internetbubblornas era och plötsligt visas alltihop som en maktens medvetna strategi, förfinad genom dessa årtionden, iskall: den som verkligen vill ha greppet om sitt folk kan strunta i att uppenbart förtrycka det. I stället bara göra så stor röra som möjligt. Splittra, beljuga, förvilla. På scenen får några en råttsvans under kostymerna. Ingenting går att tro på, alltså kan inget göras åt någonting. Så blir vi lydiga.

Namnet Nietsche nämns: till bortom gott och ont är vi på väg. Vaccinet innehåller spionchips. På grannpizzerian pågår onämnbara ting… Allt är konspiration. Ur förvirringen stiger våldsmakten. Vikingadyrkarna med sina vitglödgade järnrör tar över.

Vi borde oroa oss, säger föreställningen, och det kan nog inte sägas bättre. Sen nuddar jag vid tanken att även detta kan vara ett slags konspirationsteori. Och att ingen alls har en aning om eller någon avsikt med vart vi är på väg..."