" När majestätet skulle fira ett halvt sekel på tronen hyllades och fjäskades det som aldrig förr. Den gamla skandalen talades det tyst om. TV4:s jubileumsserie ”Tronen” gör inte mycket för att ändra på den saken.

Det var en gång en drottning och hennes gemål. De bodde i ett slott i ett land som ofta var kallt och låg under ett täcke av frost. I det här landet var det drottningen som regerade, men det bidrog inte direkt till att höja hennes humör. Hon verkade missnöjd med sitt uppdrag – glädjelöst klippte hon band, räknade på sitt apanage och läxade upp en och annan reporter. Det viskades om att drottningen kunde förvandla folk till is, många journalister aktade sig därför för att uppröra majestätet.

Men det gick också historier om hur drottningen ibland slog sig fri. Tillsammans med sitt gamla tjejgäng gick hon på skumma krogar med skörlevnad som specialinriktning. De fina fruarna i gänget tillhörde tvivelsutan samhällets toppskikt, men det hindrade dem inte från att då och då lämna sina makar hemma och roa sig med unga män av folket, så kallade ”kaffepojkar”. Drottningens favorit, en underskön yngling, brukade smugglas in med hjälp av livvakter.

Men så en dag bestämde sig tre journalister för att skriva en bok om drottningen. De lyckades få hennes riskabla fritidsintressen bekräftade och publicerade uppgifterna. I det frostiga landet började det nu talas om en skandal. Men en vacker dag, när drottningen inför en samlad presskår deklarerade att det var dags att ”vända blad” var det, mirakulöst nog, precis det som hände. Kritiken tystnade och drottningen kunde fortsätta klippa band som om inget hade hänt. Författarna till boken blev svartlistade, drottningens favorit hamnade på gatan.

När Ers majestät skulle fira ett halvt sekel på tronen hyllades och fjäskades det som aldrig förr. Den gamla skandalen talades det tyst om när drottningens liv skulle sammanfattas i medierna. I en större tv-kanal hade den plötsligt utplånats helt från historien. Drottningen kunde höja sitt apanage och fortsätta leva missnöjd och upphöjd i alla sina dar.

Ja, ni hör ju hur det låter, en drottning som beter sig som i den här skrönan, existerar ju bara i sagans värld. En kung däremot verkar vara en annan sak. Efter att ha läst Thomas Sjöbergs nya bok ”Chefen. Berättelsen om en skandal”, som beskriver historien bakom verklighetens kungaskandal, känner jag mig, för att uttrycka det milt, rätt skeptisk till denna så kallade samhällselit.

2010 skrev Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” som avslöjade kungens och kungavännernas festvanor i dubiösa miljöer med ”kaffeflickor”. De pekade också på hur Sveriges statschef, genom dessa vanor, exponerat sig för en stor utpressningsrisk.

I ”Chefen” skildras efterspelet då en av kungens äldsta vänner kontaktade kriminella för att förhandla med bokens huvudkälla om eventuella bildbevis. Flera samtal finns bevarade tack vare inspelningar och ger en hårresande inblick i en maktfullkomlig klicks sätt att tänka. Vi får också läsa om hur kungens utvidgade nätverk ska ha kommit till undsättning för att misstänkliggöra författarna. Sjöberg skriver om hur han blev hotad – direkt och indirekt – förlorade jobb och stundtals hade svårt att försörja sig.

Och sedan den märkliga historien om journalisten Nuri Kinos tv-projekt om kungavännernas kontakter med kriminella; det som skulle blivit en SVT-dokumentär men som plötsligt avbröts när Kino mottagit ett hot efter ett påstått datorintrång. Varför serien aldrig gjordes klar och sändes är än i dag ett mysterium. Allt är som en Kafkalik studie i maktens byggande av en tystnadskultur.

Det är i skuggan av detta som frågor om turerna kring kungasläktingen som höll sig undan delgivning för sexköpsbrott faktiskt känns som ett friskhetstecken. Och just därför som frånvaron av kungaskandalen i exempelvis TV4:s jubileumsserie ”Tronen” är isande obehaglig."