"Delfinen Vicky var en av Kolmårdens stora stjärnor. Men så försvann hon plötsligt. SvD:s Lars Berge försöker förstå vart hon tog vägen – och upptäcker en tragedi på Sveriges största djurpark.

”Helt obegripligt – kan en delfin drunkna?”

Iflera månader har jag försökt spåra Leena Muukki. Det finns inget telefon­nummer men jag hittar till slut en adress. Jag åker från Stockholm till Norrköping men ingen svarar när jag ringer på porttelefonen till ett hyreshus i stans utkanter. Jag lämnar ett meddelande till en granne jag möter utanför och åker hem.

Det är så vi får kontakt.

Läget är sådär, visar det sig.

Leena har ont i rygg och nacke, förklarar hon. Det är skador från hennes tidigare karriär. I sin våtdräkt och med sitt långa blonda hår var hon på 1970- och 80-talet en lokal celebritet. Som chefstränare på Kolmårdens delfinarium medverkade hon regelbundet i tv och i skvallertidningar.

Det finns ett foto på Leena i min mamma och pappas gamla fotoalbum. Åtminstone tror jag att det är hon. Bilden är lite suddig. Den är tagen från läktaren på delfinariet. Hon står på bassängkanten. I förgrunden syns två delfiner som hoppar högt ur vattnet i en båge. Farsan tog bilden med sin systemkamera, sommaren 1985. Jag var tio år.

Jag tyckte så förbaskat synd om delfinerna.

Men det är inte för att prata om min barndoms semesterminnen som jag har kontaktat Leena Muukki. Utan för att hon ett halvår efter mitt livs första besök på Kolmården slog larm.

Hennes uttalande blev en rubrik i Expressen:

”Delfinerna i Kolmården har det sämst i världen.”

– Jag tyckte så förbaskat synd om delfinerna, säger hon nu i telefon, mer än fyrtio år senare, med hes röst.

Delfinerna var Leenas liv. Men något gjorde att många dog i bassängerna på Kolmården.

Leenas egen teori är att det handlade om klorhalten i vattnet. Att den var alldeles för hög. Djurparkens ledning uppskattade inte att hon pratade med tidningarna. Efter skriverierna kände hon sig utmobbad och tvingades sluta. Då hade hon jobbat på Kolmården i hela sitt vuxna liv.

Hon tänker ofta på delfinerna, säger hon.

Innan vi avslutar vårt första samtal ber hon mig att försöka ta reda på vad som egentligen hände med Vicky, den delfin som hon själv var med och fångade in i Texas i slutet på 1970-talet.

Jag lovar att verkligen försöka.

Vicky föddes i det vilda och tog sina första andetag i det kristallklara ljumma vattnet i den mexikanska golfen. Hon tillhörde på den tiden en flock på hundratals, kanske tusentals flasknosdelfiner som jagade fram som skuggor över den vita sanden på havsbotten. Första tiden i livet höll hon sig i närheten av sin mamma. Hon fick ett eget namn, ett signaturljud, som gjorde att hon kunde kommunicera med de övriga i flocken. Delfinsamhällen runt om i världen har egna dialekter och traditioner som överförs mellan generationer, visar forskning. Vissa studier tyder till och med på att de har en egen kultur, precis som människor.

En oktoberdag 1979 blev Vickys sista i frihet. Den unga delfinhonan fastnade i ett stort nät som undan för undan drogs mot stranden. Runt omkring henne drabbades de övriga delfinerna av panik. Somliga trasslade in sig i nätet som hindrade dem från att få luft vid vattenytan.

Vattnet blev grumligt och fullt av bubblor och ljud. Människoröster, delfinläten och bullret från utombords­motorer. Nakna människoben omringade henne i det grunda vattnet. Hon skildes från sin mamma och resten av flocken och befann sig plötsligt i det skarpa solljuset, på durken i en motorbåt.

Hon skulle aldrig mer känna naturliga vågor och havsströmmar mot sin hud igen. Aldrig fånga en levande fisk eller se himlen.

Vicky fraktades till andra sidan jorden, till Sverige, för att göra konster i en kaklad bassäng på Kolmårdens djurpark.

Leena Mukki minns de där höstveckorna i Galveston, Texas 1979. Hon suckar i luren.

– De tog bara de yngsta och skilde mammor från ungarna. De blev alldeles förtvivlade, stackars delfiner…

Kolmården var ett av Nordens allra mest populära turistmål på den här tiden. Delfinerna var djurparkens dragplåster. Den största stjärnan hette Flip, infångad i havet utanför Florida 1969. Flip hoppade högst och gjorde de mest spektakulära konsterna. Men off-stage var han ilsken, särskilt mot yngre delfiner. Han jagade och bet dem.

Fram till 1997 var Kolmården en kommunal, offentlig verksamhet vilket gör att det mesta som hänt på djurparken finns dokumenterat och sparat i Norr­köpings stadsarkiv. Även resan och delfinfångsten i Texas.

I dokumenten beskrivs oro och konflikter i delfinariets bassänger. Djuren drabbades av återkommande sjukdomar och fick medicineras. Den äldsta och största hanen Skipper fick kvinnligt könshormon av veterinären för att inte bråka med den dominante Flip.

Av de 15 viltfångade djur som levererades till Kolmården mellan åren 1969 och 1971 dog åtta inom loppet av något år. Fem av delfinerna var döda efter bara några veckor. Endast tre av djuren skulle uppnå en ålder som i det vilda kan betraktas som en normal livslängd för en flasknosdelfin.

Massdöden var orsaken till att Leena Muukki och ett antal medarbetare från djurparken hösten 1979 reste till Texas för att skaffa nya talanger till delfinariets shower. Efter jakten lyfte ett plan från USA mot Amsterdam med tre nya delfiner, förpackade i särskilda trälådor med krossad is och insmörjda med salvor för att inte deras känsliga hud skulle torka ut. Var femtonde minut sprayades djuren med vatten. Lasten värderades till 130 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Vicky släpptes ut i bassängen efter nära ett dygn på resa. I två andra lådor fanns Siru och Silja. Siru blev inte långt efter ankomsten till Kolmården dräktig, men efter förlossningen gick stjärnan Flip till attack. Siru dog av sina skador. Några månader senare dog även Silja.

En annan delfin, Marina, som fångades in i det vilda 1986, födde ungen Mio. Men även Marina dog kort efter förlossningen. Social stress anges som en av dödsorsakerna, läser jag i dokumenten på stadsarkivet. Ungen Mio i sin tur simmade rakt in i den kaklade väggen till bassängen och dog. Det var orsaken till att Leena Muukki bestämde sig för att slå larm.

Efter att hon slutade som chefstränare blev det ännu värre.

Via en källa med insyn i verksamheten får jag tag i en inventarielista över samtliga delfiner som levt, fötts och dött på Kolmården fram till 2016. Det visar sig att elva delfiner dog mellan 1989 – 1991. Totalt har fler än 60 delfiner avlidit under de dryga 50 år som anläggningen varit öppen.

Bakom kulisserna på ett av Sveriges mest populära turistmål har det pågått en tragedi.

I mars 2022 får jag själv möjlighet att besöka delfinerna på Kolmården. Djuren piper och knarrar. Deras grå hud känns som en våt gummistövel, slät och hal. Ett par av dem verkar ha sex i bassängen, vilket enligt skötarna inte är något ovanligt.

Delfiner är promiskuösa. Ålder och kön spelar ingen större roll.

Livet i bassängen förefaller inte vara särskilt plågsamt. Delfinerna ser glada ut och verkar nyfikna. De beter sig ungefär som hundar fast under vatten. Men samtidigt ser en delfin alltid glad ut med sin ständigt leende mun. Till och med när den är död.

Det är ett obestridligt faktum att delfiner i fångenskap lever betydligt kortare liv än i det vilda, trots att det i bassängerna inte lurar några naturliga fiender eller andra faror. De blir oftare sjuka. Somliga blir deprimerade.

Kanadas parlament stiftade 2019 en lag mot att hålla och föda upp delfiner, valar och tumlare i fångenskap. Men i Sverige avslogs en liknande motion av riksdagen så sent som i maj 2023.

Visserligen har Kolmården meddelat att djurparkens delfinarium ska läggas ner. Men sedan beskedet lämnades i mars 2022 – och blev en stor nyhet – har inget hänt.

Under de 16 månader som har förflutit har inga planer på hur avvecklingen ska gå till redovisats av det nuvarande ägarbolaget Parks & Resorts. Ingen kan svara på vad som kommer hända med de tolv delfiner som fortfarande lever i bassängerna. Bara att en omplacering är en komplicerad process som tar lång tid.

Samtidigt har nya delfintränare anställts och den sprakande multimedia­showen ”Hope” spelas som vanligt, flera gånger dagligen. Temat är massutrotning och att allt är människans fel. Det är en lätt surrealistisk upplevelse att se denna dånande domedags­predikan omgiven av barn på delfinariets läktare. Särskilt när man vet hur det har gått för många av djurparkens delfiner.

Strax innan showens slut förkunnar en manlig speakerröst:

”Tack för att du bidrar till kampen för naturens, djurens och vår egen överlevnad. Hoppet lever!”

Att delfinerna skulle föröka sig på Kolmården var viktigt redan från början.

Fler och större delfinarier byggdes runt om i världen under 1970- och 80-talen, samtidigt som jakten på vilda delfiner reglerades och kraven på djurhälsa ökade.

Penny blev den första delfin som föddes på djurparken, 1977. Det blev en världssensation. Delfinfödslar i fångenskap var på den här tiden något mycket ovanligt. Fyra år senare var Penny död. Att få delfinerna att föröka sig visade sig inte vara den stora utmaningen. Det var att hålla ungarna vid liv.

Av de 48 delfinungar som fötts på Kolmården har mer än hälften dött under sitt första levnadsår. Flera inom bara några veckor efter födseln.

Nej, det är mystiskt och jag vill inte spekulera.

– Ja, jag vet fortfarande inte. Vi har skickat material från ett antal döda delfiner till alla världens specialister, säger Bengt Röken som i 38 år var Kolmårdens djurparksveterinär.

Enligt Röken fick delfinungarna av okänd anledning akut blodsockerbrist efter födseln och kollapsade. De amerikanska specialist­erna beskrev det som att de ”drunknade”.

– Det är helt obegripligt. Kan en delfin drunkna? Vi vet att en del djur som dött inte har vatten i lungorna medan andra går under vatten med luftvägarna öppna. Nej, det är mystiskt och jag vill inte spekulera.

Delfinen Vicky födde sin första unge i maj 1987. I bassängen fanns då Mats Amundin med dykardräkt och kamera. Som djur­parkens egen zoolog skulle han dokumentera händelsen på film. Det uppstod en kontakt mellan människa och delfin där i vattnet.

– Hon simmade fram till mig och lade nosen på min axel. Det var magiska ögonblick, säger Mats Amundin.

Tanken att djur i fångenskap inte bara går att använda i underhållningssyfte utan även till vetenskapliga studier, avel och utbildning kommer till stor del från Mats Amundin, adjungerad professor på Linköpings Universitet.

I forskarvärlden blev det kapplöpning om vem som först skulle kunna förstå delfinernas komplicerade språk. En professor från Uppsala ville utrusta Kolmårdens delfinarium med en slags skrivmaskin för undervattens­bruk som delfinerna kunde trycka på med nosen. Direktör Ulf Svensson tog kontakt med skrivmaskins­tillverkaren Facit, men idén lämnade aldrig ritbordet.

Den amerikanske läkaren och forskaren John C Lilly hade med hjälp av forskningsanslag av NASA kommit betydligt längre.

I Marineland, Florida utförde han redan på femtiotalet experiment på infångade delfiner genom att leda elektricitet genom deras hjärnor. Han var övertygad om att delfinerna, med sin enorma hjärnkapacitet, skulle kunna lära sig prata engelska, via andningshålet.

Vi förstod att de två delfinerna som i åratal simmat runt, runt i en liten smutsig bassäng är självmedvetna.

På den karibiska ön Saint Thomas lät Lilly uppföra ett hus vid strandkanten som han fyllde med havsvatten. Hans idé var att delfiner och människor skulle leva tillsammans och på så vis lära sig tala med varandra. Han gav sin unga kvinnliga assistent Margaret Howe i uppgift att ge delfinhanen Peter språklektioner.

Men experimentet gick inte som planerat.

Peter var mer intresserad av sex än att plugga glosor. Flera gånger per dag tvingades assistenten helt enkelt runka av Peter innan delfinhanen fick sinnesro nog att öva på sitt uttal, som av inspelningarna från laboratoriet att döma mest låter som gälla trumpetstötar.

När det som pågick i det vattenfyllda huset nådde en reporter på Larry Flynts herrtidning Hustler slogs det upp som nästa stora steg i den sexuella revolutionen:

Sex över artgränserna!

– … och det där gjorde ju att hela det fältet med att studera delfinernas intelligens och språk fick en solkig stämpel som gjorde att många forskare helt enkelt valde att studera något annat, säger Mats Amundin.

John C Lillys nästa plan var att via telepati nå fram till delfinerna.

Därför konstruerade han en saltvattentank i vars ljudisolerade inre han flöt omkring hög på LSD.

För att kunna möta sina försöksdjur på ett högre mentalt plan lät han även injicera dem med den sinnesutvidgande drogen. Det är oklart om kemikalierna hade någon effekt på delfinerna. Läkarens egen droganvändning eskalerade emellertid okontrollerat och det skulle inte dröja särskilt länge innan John C Lilly blivit mer av en kultfigur inom hippierörelsen än forskare i vit rock.

Även synen på delfinen kom att delvis förändras, från ett slags intelligent utomjording från havsdjupen till ett totemdjur för den spirande nyandliga rörelsen.

Alltsedan John C Lilly inledde sina bisarra försök på femtiotalet har forskare varit fascinerade av delfinernas hjärnor. De är inte bara större än våra utan också utformade på ett annorlunda vis. Precis som delfinernas strömlinjeformade kroppar har deras hjärnor under miljoner år anpassats till ett liv i havet och en värld av ljud.

Delfiners kortex, den yttre delen av hjärnbarken, har betydligt fler veck än vår hjärna och dess yta är därmed större. Det är i kortex de högre kognitiva förmågorna hos däggdjur finns. Där uppstår språk, minnen och känslor.

Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan brukade prata om ”spegel­stadiet”. Det är när barn blir medvetna om sina egna kroppar och kan särskilja sig själva från andra människor omkring dem. De förstår att de är egna personer när de ser sig själva i en spegel. Forskare har funnit att även schimpanser och elefanter har den här förmågan.

2001 lyckades hjärnforskaren Lori Marino och hennes kollega Diana Reiss visa att två delfiner på New York Aquarium också kände igen sig själva i en spegel.

– Vi förstod att de två delfinerna som i åratal simmat runt, runt i en liten smutsig bassäng är självmedvetna och att de har förmågan att lida precis som vi, säger Lori Marino på länk från andra sidan Atlanten.

Enligt Marino, som forskat på delfiner i över 30 år, finns mängder av bevis för att delfiner och späckhuggare som hålls i fångenskap inte mår bra.

De kan utveckla ett hyperaggressivt beteende mot andra delfiner. De får självskade­beteenden. De blir deprimerade. Och de dör i förtid. Att fånga in en delfin i det vilda och hålla den fången i ett delfinarium jämför hon med hur det skulle vara för en människa att bli kidnappad och inspärrad i en cell.

– Delfiner och valar behöver sina mödrar och familjer för sitt lärande. Att bli bortryckt från dem är lika traumatiskt som det låter. Det skadar dem psykologiskt och emotionellt, säger Lori Marino.

Enligt hjärnforskaren kan en delfin i fångenskap bli så deprimerad att den till slut begår självmord. Om djuret fattar ett medvetet beslut att sluta andas eller om andningen upphör på grund av att deras hjärnor tagit skada av livet i fångenskap kan Marino inte svara på.

– Men de här djuren kan inte utvecklas och må bra i en betongbassäng. Det är helt enkelt inte möjligt.

Kolmårdens tidigare forskningschef Mats Amundin håller inte med.

Han förnekar inte att Kolmårdens delfinarium haft problem. Och han bekräftar det höga antalet döda delfiner. Men problemen har främst handlat om nyfödda delfiner, säger han.

Att delfiner skulle bli så deprimerade av fångenskapen att de väljer att avsluta sina liv tror han inte på.

– Ett självmord kräver en medveten och planerad handling. Att om jag gör på det här viset, då dör jag. Jag tror inte att det finns något djur som vet vad döden är för något, säger Mats Amundin.

Indiens regering förbjöd delfiner i fångenskap redan 2013 med motiveringen att delfiner och valar bör ses som ”icke-mänskliga personer” med ”specifika rättigheter”. Myndigheter i Ungern, Costa Rica, Chile med flera har liknande restriktioner. I Storbritannien stängdes det sista delfinariet redan på nittiotalet. Frankrike införde 2020 ett förbud mot cirkusdjur och att hålla delfiner och späckhuggare i fångenskap.

Så varför pågår den här verksamheten fortfarande i Sverige?

Jag har tänkt mycket på det och misstänker att det handlar om Kolmårdens unika plats i den svenska samtidshistorien.

Om Skansen tillhör nationalromantiken är Kolmården den svenska moder­nismens egen temapark. Här räddade en visionär djurparksdirektör med goda kontakter inom den socialdemokratiska partieliten, en döende bruksort genom att under de svenska rekordåren skapa en stor djurpark i ett otillgängligt skogsområde.

Här talade Olof Palme inför sin största publik under hela sin politiska karriär.

Delfinariet är byggt på samma idéer – och av samma fackföreningsägda byggbolag – som de svenska miljonprogrammen. När det öppnade 1969 ansågs det vara det största och bästa i hela världen.

Hur skulle djur kunna lida i en anläggning som är konstruerad av världsledande svenska ingenjörer?

Frågan om vad som hände med Vicky, delfinen som Leena Mukki var med och fångade in i Texas 1979, hänger fortfarande i luften.

Det är något av ett mysterium.

I september 2014 förekommer Vicky i ett reportage i Norrköpings tidningar om en 14-årig praoelev som fått drömjobbet delfintränare under en dag. I mars 2015 syns hon på en Instagram-post från en av delfinariets besökare.

Sedan upphör alla spår.

Under en period misstänker jag att den vilda delfin som förirrade sig in Bråviken sommaren 2015 och får namnet Vilse i lokalmedia i själva verket är Vicky som med människors hjälp lyckats rymma från Kolmården. Det vore en otrolig historia men jag hittar inga hållbara bevis på att det skulle ha hänt.

Vicky är bara försvunnen.

Efter den sommaren finns inga tidnings­artiklar eller pressmeddelanden från djurparken om Vicky. Hon syns inte på några bilder i sociala medier.

Till skillnad från Flip, vars död 2003 några månader efter han fyllt 40, fick stora rubriker i media, skrivs inte ett ord om Vicky.

Hennes död passerar helt obemärkt förbi. Trots att hon med sina 42 år är den äldsta delfinen någonsin i djurparkens delfinarium.

I databasen Species360, som har en förteckning på djur från över tusen djurparker och akvarier runt om i världen, finns ett dokument av vilket det framgår att Vicky avlivas den 7 september 2015. Orsaken till avlivningen anges som ”obestämd”.

Jag får till slut tag i veterinären som utförde åtgärden.

Han jobbar inte längre kvar på djurparken. Han säger att Vicky drabbades av en hudsjukdom orsakad av bakterier. Vävnaden i hennes fenor började dö och ruttna. Han lät avliva henne. Det fanns ingen annan utväg.

Den strömlinjeformade kroppen transporterades därefter till en förbränningsstation där den eldades upp. Så slutade livet för Sveriges äldsta showdelfin.

När jag åter försöker kontakta Leena Muukki har det förflutit nästan två år sedan vi hördes första gången. Men nu verkar hennes telefon vara avstängd. Jag upptäcker att hon inte längre bor kvar på sin gamla adress utan har flyttat till ett särskilt boende för äldre.

Jag får tag på hennes son, som nyligen städat ur hennes gamla lägenhet. Det fanns en kartong med en massa delfinprylar. Foton, dagboksanteckningar och tidningsklipp.

Delfinerna var hennes liv, säger han. Allt Leena ville var att de skulle ha det bra.

Så svarar Kolmården

I mars 2022 gick ni ut med att delfinariet skulle stängas. Sedan dess har inget hänt. Vad beror det på?

”Vi har från början varit tydliga med att det kommer ta tid att hitta hem åt våra delfiner och att det får ta den tid det tar, huvudsaken är att de får ett bra hem. Att vi ännu inte har fattat ett beslut om var delfinerna ska flyttas betyder inte att det inte händer något.

Vi arbetar intensivt med frågan och vi får en fantastisk hjälp av EAZA (den europeiska djurparksföreningen) och delfinanläggningar över hela världen. En av utmaningarna är att vi har en stor flock och det är svårt att hitta en anläggning som kan ta emot så många.”

I nuläget verkar det som att ni fortsätter med delfinföreställningar fram till 2025? Innebär det att delfinariet tidigast kan läggas ner då? Varför har ni fortsatt med showerna?

”Vårt fokus just nu är att hitta ett nytt hem för våra delfiner och före­ställningarna kommer pågå under tiden, men vi vet inte hur länge. En av förberedelserna är sedan att träna delfinerna för flytten och när det inleds kan det påverka programmet för föreställningarna. Om detta sker redan under 2024 eller senare är för tidigt att säga.

Delfiner behöver aktiveras både fysiskt och psykiskt för att må bra. Våra delfiner leker och är aktiva stora delar av dagarna även när det inte är föreställning. All interaktion vi har med våra djur bygger på frivillighet och aldrig tvång. Genom våra föreställningar och visningar har vi genom åren kunnat utbilda barn och vuxna om djur och natur och hoten mot den biologiska mångfalden, vilket är ett av våra syften som modern djurpark.”

Forskare hävdar att delfiner inte trivs i fångenskap. Även på Kolmården har många delfiner, särskilt ungar, dött i förtid. Hur trivs delfinerna hos er?

”Att delfinerna mår bra är vår högsta prioritet. Våra delfiner får omsorg, veterinärvård och berikning från delfinskötare och veterinärer som känt många av delfinerna sedan födseln. Kolmården har haft delfiner sedan 1969 och mycket har hänt och utvecklats generellt inom djurhållning i takt med att man fått mer kunskap genom åren.

Det är en stor skillnad på Kolmården förr och Kolmården i dag och det gäller generellt alla våra djur. I dag har vi möjlighet att övervaka mamman och delfinkalvar på ett helt annat sätt än förr och har endast haft ett fall av kalvdödlighet sedan 2008. Jag är trygg i att delfinerna har det bra hos oss”, skriver Gabriella Granditsky, pressansvarig på Kolmården, i ett mejl.