Inget skapar nämligen manlig gemenskap som uthärdande av fysisk smärta

"När han skrev om hur han flydde familjen för att åka Vasaloppet, trots att hans fru bad honom att avstå, väcktes ilska. Nu har Gunnar Ardelius utvecklat sina tankar om manlighet i en bok. Ivar Arpi träffar honom för vad han hoppas ska bli ett ärligt möte mellan män. Men går det?

”Skitfesten” syftade till att förnedra männen

Efter ett långt och ganska förtroligt samtal kände jag att något saknades. Nu skruvar författaren Gunnar Ardelius på sig.

Kanske hade frågan lämpat sig bättre i ett linimentstinkande omklädningsrum, vilket också var min tanke.

Vad tar du i bänkpress?

Är det den sortens frågor man ska finna sig i när man kommer ut med en bok om manlighet? ser jag Ardelius tänka.

Han svarar:

– Inte så mycket. Jag har aldrig verkligen försökt maxa i bänk. Kanske 75 kilo någonting.

När Gunnar Ardelius häromåret skrev en text i DN Kultur om hur han flydde från familjen för att åka Vasaloppet, blev folk arga.

Att prata om relationen mellan män och kvinnor tar ofta fram en specifik sorts tourettes hos mig. Det kan vara tröttsamt, inte bara för dem jag pratar med, utan också för mig själv.

Men det är som att alla inbegripna i ett sådant samtal alltid håller på med något slags påfågeldans, även när de påstår att de ägnar sig åt bekännelser. Som vore det omöjligt att stänga av ens inre pr-agent som hela tiden försöker hitta sätt att charma en tilltänkt publik.

Så tycker du ju inte egentligen, hör jag ofta mig själv tänka.

Han lovar sin fru att ställa in, men åker ändå.

Den ständigt återkommande diskussionen om män och kvinnor har nästan något rituellt över sig. Ett begränsat antal manus finns, och rollerna är lika inrutade. Därför är det lite märkligt att folk orkar bli så upprörda. Över att för hundrafemtioelfte gången få höra att män är kassa och tjejer är vassa. Eller att tjejer inte gillar snälla killar, män inte förstår känslor, kvinnor är trista, män är djur, kvinnor attraheras av as, och så vidare.

Intet nytt under solen.

Ibland händer dock något nytt, även under denna sol.

För något år sedan lyckades Gunnar Ardelius med en enastående bedrift när han i DN Kultur beskrev hur han skulle åka Vasaloppet, trots att hans fru, som just fött deras tredje barn, bad honom att avstå. Hans pappa, som ofta åkt Vasaloppet, hade nyligen dött.

Han beskriver ett nattligt gräl, där han ligger på golvet och gråter och vrålar, ”som om jag vore en karaktär i en film av Ruben Östlund”. Han lovar sin fru att ställa in, men åker ändå. Och fylls efter målgången av en tomhet, och stark saknad efter sin pappa.

Manliga män, och kvinnor som gillar manliga män, tyckte att han var omanlig, där han låg på golvet och utsöndrade sin känslosås. Feminister, och andra som tror på Fram­steget, tyckte att han var osolidarisk, ojämställd och – håll i pussyhatten nu – en hemsk kulturman.

Han lyckades alltså genom sitt agerande, och återgivningen av det, ena båda sidorna i en av kulturkrigets mest polariserade fronter. Det var som att se första världskrigets julfred utspela sig på kultur- och ledarsidor, på sociala medier spelade annars bittra fiender fotboll med Ardelius huvud!

Incels och radikal­feminister krokade arm och skålade. Här har vi syndabocken vi alla har gått och väntat på! Frige hellre Barabbas än den jäveln!

Boken ”Ingenmansland” är lika rak som Vasaloppstexten. Till skillnad från många andra i autofiktionsgenren uppfattar jag inte att Gunnar Ardelius försöker charma, utan verkligen beskriva vad han tänker utan att på förhand skydda sig själv från kritik. Något som är svårt, kanske omöjligt, att lyckas med. För som tidigare ordförande i Författar­förbundet, och därmed en deltagare i samhällsdebatten, förstår han givetvis hur saker tas emot. Såg han det inte komma?

– När jag skriver så tänker jag inte så mycket på vilka reaktioner som kan tänkas komma. Jag skriver om sådant som jag inte vet svaret på, som jag är osäker på, som jag är rädd för. För mig har skrivandet varit ett sätt att komma i kontakt med mig själv och mina egna känslor. Vad är det som pågår liksom?

Manlig gemenskap var mest pinsam, men i feminismen fanns inte heller riktigt plats för mannen.

I boken skriver Gunnar Ardelius om när Valerie Solanas feministiska Scum-manifest gavs ut i nyöversättning 2003, och det hölls en ganska tidstypisk release. Kvinnorna skulle ha en riktig fest på en bar medan männen skulle ha ”en skitfest i förlaget Modernistas lokal”. Partyupplägget för männen gick ut på att man skulle berätta på vilket sätt man var ett svin.

Den 22-årige Gunnar kände sig manad och gick dit, men skitfesten ledde inte till vare sig absolution eller upplysning.

”Solanas presenterade en bild jag kunde känna igen mig i – mannen befann sig i skymningslandet mellan apa och människa, besatt av döden, av sex och av att förstöra saker, en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit, en biologisk olycka. Manlighet var en bristsjukdom”, skriver Gunnar Ardelius.

En gammal manstyp är döende, den nya väntar på att födas, fortsätter han om tiden som skulle innebära en vändning. Manlig gemenskap var mest pinsam, men i femi­nismen fanns inte heller riktigt plats för mannen.

Jag umgicks själv nästan bara med feminister och vänsterfolk när Scum-manifestet var på tapeten på 00-talet, men blev ändå provocerad. Jag kände mig attackerad, inte välkomnad. Men du såg alltså en potential där?

– Jag tror att det som jag tilltalades av var ändå att det fanns en ärlighet i det. Att jag hoppades att man i den miljön kunde berätta sanningen. För jag kunde liksom känna att det var något i mig som var förljuget. Det är väldigt svårt att berätta om sina verkliga erfarenheter utan att bli förkastad. Jag var övertygad om att om jag berättar vem jag verkligen är, vad jag verkligen känner och vad jag håller på med, då kommer jag bli helt isolerad. Och kanske kunde detta bli ett tillfälle för uppriktighet?

Men ”skitfesten”, menar Ardelius, syftade endast till att förnedra männen. Det fanns ingen värme att hämta där, för den som ville komma in från känslokylan. Rädslan över att stötas ut är ett återkommande tema i boken, vilket gör skitfesten än mer tragisk – och symbolisk.

Ett annat tema är skammen över att vara, och känna sig, otillräcklig. En hårdhet inträder, som kompensation.

– Jag tror att stänger man av kranen så blir man avstängd i stort. Den avstängdheten är farlig för en själv, men också för ens omgivning. För därunder har man inte löst något. Att åka Vasaloppet, eller supa för den delen, är ett sätt att känna något men utan att vara sårbar. Utan intimitet.

– I skrivandet kan man våga känna någonting utan att behöva stå ut med verklig närhet. Man har fortfarande kontroll, och det är lite samma sak med alkoholen. Skrivandet, manligheten och alkoholismen hänger ihop.

Är det skrivandet som är sjukdomen snarare än manligheten?

– Som skönlitterär författare tror jag att det är annorlunda än för exempelvis journalister. Jag närmar mig skrivprocessen med att försöka vara så skyddslös jag bara kan. Det är en träningsfråga, att våga vara kvar där det bränns och inte låta rösterna i bakhuvudet ta över. Det är väldigt lätt att vakna mitt i natten och ägna tre timmar åt att fundera på vad andra människor tycker om en. Men det har man inget med att göra egentligen. Om jag förändrar mig själv och mitt sätt att se på världen, så kommer liksom världen runtomkring mig att förändras också.

Det finns en kontrast mellan den Gunnar Ardelius som framträder i boken och den som sitter mitt emot mig. På andra sidan bordet, i konferensrummet som jag fått låna av mina kontorsgrannar. Kaffet i kopparna är uppdrucket sedan länge. Vi befinner oss i hjärtat av Uppsala, där Ardelius bor ihop med sin fru och deras tre barn.

Men når vi fram till varandra?

Kanske är det såhär. Att den närhet man upplever som läsare i relation till autofiktiva författare, inte kan bestå i ett verkligt möte. Han känner ju inte mig, inte som jag känner honom. Eller så är det för att vi båda är män, och som sådana har svårt att vara helt öppenhjärtiga med varandra. Om vi inte först har spelat fotboll ihop mot ett annat lag. ”Intimitet mellan män i grupp, när den uppstår, skapas främst av ett tryck utifrån”, som Ardelius skriver.

För den generation vi båda tillhör ligger också självironin, eller kanske självföraktet, alltid nära till hands när man närmar sig manlig gemenskap. Bögskämt, Killinggängets brandmän och en internaliserad kritik från feminismen. ”Vi är inte riktigt klara, vi sitter och tävlar i mansplaining”, säger jag till fotografen när hon kommer.

Det får mig att undra om något av manligheten kan räddas.

Gunnar Ardelius verkar tro det.

– Det finns ingenting mer läkande för mig än att sitta med en grupp på fyra, fem män som oförställt berättar om hur det är för dem. ”Jag är orolig över att min kuk ser ut så här.” ”Jag är knäckt för att jag har varit otrogen.” ”Min fru har varit otrogen.” ”Jag råkade skaka mitt barn för hårt”, eller vad det nu än är. För det finns en gräns, som går genom samhället. Och överträder man den gränsen så får man inte vara med längre. Därför behövs den sortens gemenskaper, där man inte förskjuts.

Gunnar Ardelius tycker inte att det är konstigt att han vill stå i kontakt med en stark maskulin energi tillsammans med andra män.

I sin ungdom lusläste Gunnar Ardelius feministiska tidskrifter och böcker. Han tycks där ha lärt sig att han skulle hålla tyst, ta ett steg tillbaka, beskära sin manlighet och skämmas lite allmänt. Så kanske var det inte så konstigt att han hamnade på den där releasefesten för Scum-manifestet. Men nu då, tjugo år senare?

– Jag vill verkligen stå i kontakt med en stark maskulin energi tillsammans med andra män. Det är inget konstigt. Det är när man inte står i kontakt med de här energierna som de kan bli farliga och ruttna.

Jag säger att jag själv upplever att kvinnor har givits ett tolkningsföreträde vad gäller relationer och känslor. Kvinnor får definiera hur känslor, både positiva och negativa, bör uttryckas. Man ska visa kärlek, omtanke, uppskattning, på ett visst sätt. Man ska hantera sina känslor genom att prata, inte genom att styrketräna ihop med sina bro’s. Eller åka Vasaloppet för den delen.

– Mycket av det du kallar tolkningsföreträde handlar om att man som man kan vara lite rädd för att visa sig, för att stå upp för vad man känner. Mycket av det är en uppmaning från kvinnan: visa ditt riktiga jag, visa din riktiga sårbarhet, din riktiga sorg, din riktiga ilska, din riktiga förvirring, din riktiga kropp med all dess styrka och alla dess små bräckligheter. Visa allt det här. Ge mig hela paletten.

Det är manligt att visa den, lägger han till. Vi skrattar. Som så ofta när man försöker nagla fast vad som är manligt. Som att man kommer på sig själv med något lätt patetiskt. Kanske är det Killinggängets ironi över mäns svagheter, och privilegier, som spökar. Att man måste skratta lite rått åt sig själv, för att på så sätt lösgöra utrymme till allvar.

– Män är ju väldigt roliga. Fallhöjden är ju så hög. Det blir ofta hysteriskt kul, säger Gunnar Ardelius.

Ivar Arpi känner sig nödgad att fråga Gunnar Ardelius vad han tar i bänkpress.

Men vill verkligen kvinnor ha män som kan visa svaghet, sårbarhet och allt det där? Det finns en stor angst kring vad kvinnor vill ha.

– Det är detta boken handlar om: att man från början fått lära sig att det finns vissa sidor som man inte ska visa andra. Särskilt som man. Men då blir man ju också lite falsk. Och jag kämpar med det varje dag. Att jag känner att jag inte är känslomässigt genuin. Att jag säger att jag är glad, fast jag är irriterad. Att säga att jag är pigg fast jag är trött. Denna falskhet tycker jag är väldig omanlig.

Man behöver inte tycka att Gunnar Ardelius har hittat en allmängiltig sanning om män, men jag uppfattar honom som – nästan radikalt – ärlig.

Kommer vi någonvart? Jag vet inte. Jag är känslig för när människor jag träffar försöker charma, dupera, ställa sig in, förställa sig. Man behöver inte tycka att Gunnar Ardelius har hittat en allmängiltig sanning om män, men jag uppfattar honom som – nästan radikalt – ärlig. Och det är inspirerande.

När jag läser ”Ingenmansland” påminns jag om vikten av att försöka vara en hel människa, en god människa, inte bara en man. Men det hann vi inte prata så mycket om. Det är kanske nästa bok.

Dagen efter intervjun får jag ett sms från honom. ”Körde förresten bänkpress i dag, klarade 90 kg! Så stoppa pressarna!”

I min sommarserie i SvD om självhjälp för män och manlighetens påstådda kris beskrev jag den så kallade ”red pill”-rörelsen: en grupp män som anser sig ha genomskådat det feministiska narrativet och vaknat upp till en alternativ ”sanning”, där kvinnor kontrollerar världen på bekostnad av män.