Jag kan lägga till att uttalandet är faktiskt sant i förhållande till verkligheten, oavsett vilka typer av föreställningar som vi pratar om. Antingen har vi modet att stå fast vid vår tro, eller så har vi inte det modet - vi är ofullkomliga. (Vilket är anledningen till att så många människor undviker dessa frågor, de har inte modet att välja i en situation som innebär ifrågasättande av sig själva.) Att hålla fast vid sin tro på sin egen möjliga förbättring i filosofiskt idealistiskt blåsväder, är det avgörande testet alltså inte av vår tro, utan av oss själva, vågar du lida för att utvecklas?

När som helst när du flyttar världen framåt på något sätt, så kommer du att få en motreaktion, som skapar ditt lidande. I en värld som vår, en värld som neurotiskt ägnas åt bevarande filosofiskt materialistiskt status quo är detta nästan oundvikligt.

Har du någonsin märkt att när folk klagar på chefer eller polisen, så ser de sig runt omkring först och sänker sina röster? Anledningen är extremt tydlig: De förväntar sig dessa grupper kommer för att söka upp och skada människor som är emot dem. De tycker någonting, men de är rädda för att detta skall utsätta dem själva för en konfrontation av någon form, som de inte vill stå upp för.

Vägen till det oundvikliga misslyckandet är därför belagd med konfliktskräck.

Vad detta betyder är följande ur det större perspektivet:

För alla praktiska ändamål, är framsteg grund för bestraffning, och talet om utvecklingen är både misstänkt och farligt.

Om du vill föra utvecklingen vidare, så kommer de människor som har köpt in i sig i systemet att direkt se dig som ett hot och kommer därför att motverka dig.

Så jag uttrycker det så här, i nuläget, när det rör sig framåt så kommer detta skapa motkrafter och det betyder att du måste våga acceptera smärtan. Det suger, men det suger inte värre än alternativet, vilket är ett kastrerat tillstånd i ett permanent förvärrat tillstånd av slaveri.

Och du ska inte tro att du kan undvika smärta och ändå göra några meningsfulla framsteg. Vad som händer när vi går framåt är att vi lider för våra dygder, för vår känslomässiga moral. Det enda sättet att undvika det är att vända sig bort från dessa dygder. Och det innebär att förminska sig själv. Ja ja, jag skall inte tjata om 1984 och kollektiv solipsism i ännu ett inlägg...ooops!

Gör det alltså inte, vänd dig inte bort ifrån dig själv, ditt liv är värt mer än så.

Vi kan lika gärna acceptera att vi är fiender till status quo och att våra liv innebär därför risk.

Den som menar allvar med godhet blir en fiende till systemet. Den som menar allvar med godhet och frihet är redan en fiende till systemet. Vi kan antingen acceptera detta eller undvika det, men det kommer inte att försvinna.

Systemet ruttnar inifrån och ut, precis som de människor som upprätthåller detta system.

Om vi accepterar det, gör vi oss bättre och vi kommer så småningom också att göra världen bättre.

Om vi undviker detta, förnedrar vi oss själva och vi försämrar världen.

Vi väljer inte att vara ofarliga livegna . Vi är bara så mycket bättre än det som människor och vi vet att det är vad vi måste sträva efter, eller så går vi under i vår egen ynklighet.