Universitetspolisforskarförföljelse
2023-03-28
Vi kan nog med fördel ta upp detta nu och vem vet om det inte har varit i säck innan det kom i påse under rätt så lång tid...
http://tidskriftenrespons.se/artikel/forfoljelse-av-forskare-vid-linkopings-universitet/?fbclid=IwAR347hP4B7BMc29iC5pRZRjLyy1o8TM9ey-tSfO5KJ20Qs5keZMGdF8PC5s
" Den kontroversiella studien Går det att lita på Brå?, publicerad i en rapportserie vid Linköpings universitet 2019, uppmärksammades stort i media och resulterade i omfattande polemik. I kölvattnet av publiceringen inledde universitetets ledning vad som framstår som en regelrätt förföljelse av rapportens författare, särskilt forskaren och polisen Stefan Holgersson, menar professor emeritus Johannes Knutsson.
I ETT BIDRAG i Respons (5/2020) dryftar professor Sten Widmalm universitetsledningars tendenser att inte stå upp för akademiker som framfört tankar eller forskningsresultat som kan uppfattas som kontroversiella – ett problem som ökat eftersom forskningen blivit alltmer politiserad. Nedan ges ett konkret exempel på hur ledningen för ett universitet bedrivit vad som framstår som en regelrätt förföljelse av författarna till en kontroversiell studie. Bemötande av detta slag kan signalera till andra forskare att undvika forskningstema som kan vara känsliga eller studier som kan ge upphov till omstridda resultat. För sin samhällsrelevans behöver akademin kreativa och orädda forskare som vågar ge sig i kast även med ämnen som kan resultera i strid och som, där så behövs, vågar använda sig av okonventionella metoder. Ett universitet skall vara en bastion där forskare fritt kan genomföra sina vetenskapliga undersökningar, inkluderat att granska makten, och känna att de har stöd från sina ledningar.
För sin samhällsrelevans behöver akademin kreativa och orädda forskare som vågar ge sig i kast även med ämnen som kan resultera i strid och som, där så behövs, vågar använda sig av okonventionella metoder.
Upphovet till ledningens härjande mot rapportförfattarna, och alldeles särskilt av forskaren och polisen Stefan Holgersson, är en studie publicerad i en rapportserie vid Linköpings universitet (LiU), nämligen den kritiska granskningen av Brottsförebyggande rådet med titeln Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning. Utgångspunkten är att närheten till den politiska makten kan skapa jordmån för olika slags anpassningar. Rapporten uppmärksammades stort i media när den offentliggjordes i slutet av 2019 och resulterade i omfattande polemik, i vilken fokus snarare var på forskarna än på Brå.
Innan jag går in på det huvudsakliga temat vill jag kort berätta om mitt samarbete med Stefan Holgersson och om personliga erfarenheter från Brottsförebyggande rådet. Jag träffade Stefan Holgersson redan när han var student vid Polishögskolan, var opponent på hans avhandling Yrke Polis och inledde därefter ett samarbete med honom. Holgersson har fortlöpande hållit mig underrättad om LiU:s agerande efter publiceringen av Går det att lita på Brå.
Resultatet från granskningen av Brå stämmer med mina egna erfarenheter som anställd vid myndigheten. En ökande olust motiverade mig att efter tio år säga upp mig, eftersom jag ansåg att ledningen och vissa av cheferna var för undfallande eller inställsamma mot justitiedepartementet och önskemål därifrån. Senare återkom jag en period till Brå när jag blivit förordnad som sekreterare i ett uppdrag. Från min tid känner jag till försök att hålla resultat borta från offentligheten, anpassningar av resultat, opublicerade rapporter med kontroversiella resultat och en studie med fabricerade data. Den senare – med anonym författare – är för övrigt fortfarande nedladdningsbar på Brås hemsida.
Inom utvärderingsforskningen är det välkänt att beroendeförhållande mellan uppdragsgivare och utvärderare kan leda till snedvridningar eller undanhållande av icke önskvärda resultat. Förhållandet är bland annat påvisat i en tradition med kvantitativa studier. Ett nytillskott i studien av Brå är bruket av kvalitativa data; huvudsakligen intervjuer med medarbetare och före detta medarbetare vid Brå. Det är självklart att sådana intervjuer måste göras med garantier om anonymitetsskydd – särskilt utsatta är naturligtvis de för närvarande anställda. Proceduren vid intervjuerna är tydligt redovisad i rapporten. Stefan Holgersson visste att offentlighetsprincipen innebär att det inte går att garantera anonymitet till intervjupersonerna när universitetet är huvudman – data är allmänna handlingar – utan genomförde därför som huvudman undersökningen externt. Det är just omkring dessa data som LiU:s agerande fokuserar.
FÖRLOPPET BÖRJAR MED att en person begär ut kopior på intervjumaterialet. Holgersson och hans medarbetare var vid denna tidpunkt utmattade av all uppmärksamhet. Holgersson hade dessutom en familjesituation med sjukt barn. Därutöver väntade jul- och nyårshelg med ledighet. Detta hindrade dock inte registrator, en universitetsjurist och särskilt chefsjuristen att i en kaskad av mail omedelbart kräva att få materialet och dess status redogjord för. Holgersson förklarade omgående att det inte fanns några allmänna handlingar vid LiU, men hade svårt att få genomslag. Personen som begärt ut handlingarna blev först underrättad att: ”Linköpings universitet arbetar med att sammanställa det material som du har begärt ut.” Som framgått är uppgiften från LiU osann. Senare fick personen det korrekta beskedet att materialet inte utgör allmänna handlingar, varpå han överklagade till Kammarrätten som i sin tur konstaterade att materialet inte utgör en allmän handling.
LiU:s process och behandling av forskarna föranledde tio professorer att redan i januari komma med kritiska synpunkter till ledningen: ”Vi har svårt [att] förstå både att LiU överhuvudtaget tycks se det här som ett allvarligt ärende och dessutom i ton, kravnivå och krav på omedelbar respons intar en repressiv ton.” Synpunkterna viftades dock bort.
Agerandet från ledningen karaktäriseras av utomstående betraktare som ’administrativ misshandel’.
Administrationen fortsatte dock med olika krav med en ihållande fortsatt ansträngd situation för forskarna. En blev långvarigt sjukskriven. Holgersson behövde återhämta sig, men beviljades inte semester. Agerandet från ledningen karaktäriseras av utomstående betraktare som ”administrativ misshandel”. Hanteringen har dock inte förbigåtts med tystnad. Vid upprepade tillfällen har ledningens behandling blivit uppmärksammad:
Universitetsläraren (7/5 2020), beskrev i en artikel med rubriken ”Storm och meningsskiljaktigheter efter omstridda Brårapporten” bland annat hur forskarna upplevde LiU:s agerande mot dem. Academic Rights Watch (9/10 2020) riktade kritik mot LiU och menade att hanteringen av ärendet kring Brå-rapporten var oaktsam. I ett stort uppslag i Östgöta Correspondenten (24/11 2020) löd rubriken ”Hård kritik mot LiU: ’Otroligt påfrestande’”. I Östgöta Correspondenten (28/11 2020) framförde professor Mats Alvesson och undertecknad i ett debattinlägg stark kritik under rubriken ”LiU sviker grunduppgiften att stödja fri forskning”. I Aftonbladet (8/12 2020) skrev Peter Kadhammar en kolumn under rubriken ”Polisprofessorn mobbas ut från universitetet”. Hanne Kjöller tog i en krönika i Dagens Nyheter (24/12 2020) med rubriken ”Nog är det märkligt hur Brå-studien särbehandlas” bland annat upp knytningar till det socialdemokratiska partiet. I Folkbladet (31/12 2020) beskrivs under rubriken ”Besvikna forskare ett år efter Brå-rapporten” hur forskarna upplever sin situation.
I ett bemötande till den kritiska artikeln i Östgöta Correspondenten (24/11) uppger universitetsdirektören: ”Jag tycker att våra tjänstepersoner gjort sitt jobb – och gjort det bra.” Jag skall nedan ge två mer utförliga exempel på LiU:s hantering så att läsarna själva kan bilda sig en uppfattning om kvaliteten. Exemplen bygger på den omfattande dokumentation som finns av e-mail, ljudupptagningar med mera i rapporten Blåklockor i Värmland – En beskrivning av forskares utsatta position av Stefan Holgersson och Ossian Grahn.
TROTS ATT INSTITUTIONEN hade långt gångna planer på att ge forskningsassistenten Ossian Grahn, medförfattare till Brå-studien, ett förlängt förordnade, och utlysa en doktorandtjänst lämpad för honom för att under Stefan Holgerssons ledning utveckla en inriktning inom it, varslas Grahn plötsligt om att anställningen skall upphöra. Prefekten och avdelningschefen kunde inte ge någon rimlig förklaring till anställningens upphörande – allt detta är väldokumenterat i e-mailkorrespondens och ljudupptagning från möte. I Folkbladet (31/12 2020) uppger rektor osant: ”Att tjänsten avslutades tre månader tidigare berodde på att forskningsledaren inte hade kommunicerat med institutionen om möjliga alternativ efter det att anställningen upphörde och att han dessutom meddelade att han inte skulle vara i tjänst under hösten 2020.”
Efter ett rektorsmöte bestämde LiU:s Kommitté för hantering av avvikelser från god forskningssed den 16 mars 2020 att på eget initiativ inleda en utredning om avvikelser.
En sådan utredning skall enligt Europeiska kodexen för forskningens integritet (ALLEA) genomförs under konfidentialitet för att skydda dem som berörs av utredningarna. Slutar utredningen i ett friande beslut betonas vikten av konfidentialitet för att inte forskarnas rykten skall skadas.
Chefsjuristen bryter mot denna etiska förhållningsregel och meddelar på eget initiativ både till kammarrätten och till en journalist att en utredning pågår. Detta är naturligtvis illa i sig, men ledningen förvärrar sin situation genom att försvara övertrampet. I en inlaga till en advokatbyrå säger universitetsdirektören: ”Den information som lämnats i samband med yttrande till Kammarrätten i Jönköping i mål 558-20 är en saklig och relevant upplysning för målet.” På vilket sätt skulle upplysningen över huvud taget ha med frågan som kammarrätten har att fatta beslut i? Att en undersökning pågår som skulle kunna sluta med ett friande beslut, eller fällande för den delen, vad skulle det tillföra saken? LiU har ju till rätten meddelat att Holgersson som huvudman bedrivit forskningen utanför universitet.
Ett värre agerande står dekanus för som är ordförande i utredningsgruppen. I ett svar till en journalist hävdar han att uppgiften om den pågående utredningen finns i en allmän handling. Dessutom åberopar han meddelarfriheten. Till det kan sägas att för att leva upp till ALLEA-kodexen borde väl handlingarna i väntan på utgången av utredningen vara ett arbetsmaterial som ju inte utgör en allmän handling? Än värre är försvaret av chefsjuristens ”läckage”. Enligt både JK och JO är meddelarfriheten inte en grund som tjänstemän som uttalar sig i tjänsten kan åberopa. Dekanus försvarar chefsjuristen i stället för att som forskare prioritera det etiska förhållningssättet att skydda forskarna. Denna prioritering borde oroa alla forskare vid LiU.
KÄNNETECKNANDE FÖR HELA förfarandet är att efter 10 månaders utredande har man för de berörda forskarna inte förklarat vad avvikelserna från forskningssed specifikt skulle bestå i, vilket omöjliggör bemötanden från dem.
För att återkomma till universitetsdirektören hävdar han således att osanningar, etiska övertramp, trakasserier, inkompetens, arrogans och bristande omtanke inryms under ”bra” utförda arbetsuppgifter. Det finns givetvis en subjektivitet i att något karaktäriseras som ”bra”, men jag och universitetsdirektören måste ha helt olika uppfattningar om hur etoset bland offentliga tjänstemän skall yttra sig.
I en skrivelse till ledamöterna i LiU:s universitetsstyrelse har professorerna Mats Alvesson och Erik J. Olsson, ordförande i Academic Rights Watch, starkt kritiserat ledningens skandalartade agerande, krävt att Grahn återanställs och att saken oberoende granskas. Universitet har offentligt blivit vanärat. En möjlighet till återupprättelse är att rektor och universitetsdirektören inklusive universitetsstyrelsens ordförande ser till att en oberoende granskningskommitté tillsätts. Enligt ledningen finns ju inget att anmärka på så de har inget att förlora och allt att vinna på en sådan granskning. Jag misstänker dock att en sådan kommitté får vi inte se röken av."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.