Nedan följer ETT sätt.. EN väg av flera, att ta sig från vad som kanske kan uppfattas vara en viss del yvigheter och vidare till en bättre förståelse för något som faktiskt går att anföra på saklig grund..

Och jag föreslår att du tar dig tiden att faktiskt gå igenom hela inlägget

Neuschwabenland är ett område i Antarktis mellan 20°E och 10°W (delvis överlappande Norges anspråksområde Drottning Mauds land), som Tyskland gjorde anspråk på från 19 januari 1939 till 8 maj 1945. Anspråket kom som en följd av Tysklands tredje expedition till Antarktis 1938–1939 (de två tidigare expeditionerna gjordes 1901–1903 och 1911–1912).

En esoterisk legend i konspirationsteorikretsar hävdar att Adolf Hitler inte begick självmord 1945 utan flydde till Argentina och därefter i början av 50-talet till en SS-bas under isen i Neuschwabenland. Där ska han antingen fortsatt till ett underjordiskt land nära jordens medelpunkt eller återupptagit sin karriär som målare. Enligt legenden syftade den amerikanska militäroperationen Operation Highjump (den hittills största expedition som skickats till Antarktis) till att utradera de nazistiska baserna.

Operation Highjump var en expedition i Antarktis genomförd av USA:s flotta 1946-1947. Expeditionen startade den 2 december 1946 från Norfolk, Virginia och den 27 januari 1947 nådde man Rosshavet och etablerade den temporära flygbasen Little America IV. Expeditionen, som omfattade 12 ytfartyg, en ubåt, 26 flygplan, samt 4 700 soldater, var den dittills största militära insatsen i Antarktis och även den största Antarktisexpeditionen. Expeditionens ledare var amiral Richard Byrd som kände regionen efter flera tidigare expeditioner.

Expeditionens huvudsyften var testa personal och utrustning i extrem kyla, bedöma möjligheten att etablera fasta militärbaser på Antarktis, samt utveckla teknik för skapandet av flygbaser på is, med målet att senare tillämpa erfaranheterna i det inre av Grönland. Under expeditionen togs omkring 70 000 flygbilder för att användas som underlag för kartor.

Efter att fyra flygplan försvunnit bestämde sig Richard Byrd för att avbryta expeditionen i slutet av februari 1947. Expeditionen kritiserades hårt av den amerikanska pressen, som kallade den ett meningslöst "pingvinkrig". Utöver de fyra saknade flygplanen skadades ytterligare nio flygplan och ubåten.

Samtidigt som USA:s flotta genomförde Operation Highjump genomförde man en mindre expedition i närheten av Thule på Grönland, kallad Operation Nanook. Dess huvudsyfte var att etablera en radio- och väderstation där. Stationen drevs gemensamt av amerikansk och dansk militär personal fram till 1951, när USA etablerade sin stora flygbas vid Thule. Antarktis kom aldrig att bli ett permanent militariserat område. Antarktisfördraget, som trädde i kraft 1961, och som trettio år senare förlängdes till 2041, stadgar att ingen militär verksamhet får förekomma i Antarktis. I den mån olika nationers militär är närvarande i Antarktis är det enbart som stöd för fredlig forskning och liknande.

Antarktisfördraget skrevs på den 1 december 1959 i Washington, D.C., USA och trädde i kraft den 23 juni 1961. Undertecknarna var sju stater med territoriella anspråk (Argentina, Australien, Chile, Frankrike, Nya Zeeland, Norge och Storbritannien), två supermakter (USA och Sovjetunionen) samt Belgien, Japan och Sydafrika. Alla dessa stater drev forskningsstationer på Antarktis under 1957–1958.

Antarktisfördraget hade stor betydelse när det skrevs på eftersom det var det första avrustningsavtalet där både USA och Sovjetunionen var inblandade, och det ledde till att Antarktis blev en kärnvapenfri zon.

Fördraget, som ligger utanför FN:s ramverk, stadgar att Antarktis endast ska användas för fredliga ändamål. De undertecknande staterna avstår från att hävda territoriella anspråk på Antarktis. Vidare ska kontinenten ägnas vetenskaplig forskning. Fördraget var till en början giltigt till 1991, men innan perioden var avslutad förlängdes avtalet till 2041. Fördraget gäller landområden och isbankar söder om 60° sydlig bredd, och innebär ett moratorium för alla aktiviteter som rör mineralresurser (undantaget vetenskaplig forskning).

Sverige anslöt sig till fördraget 1984 (SÖ 1984:5; 1991 års tilläggsprotokoll SÖ 1994:52).

Moratorium (från latinets moratorius= dröjande, via mora= dröjsmål) innebär ett fördröjande (undantag) av verkställighet till dess att ett krav har uppfyllts eller ett tillstånd har upphört.

Inom juridiken talar man främst om dröjsmål med betalning av skulder eller dröjsmål som beviljats av offentlig myndighet. Man skiljer mellan generalmoratorium som gäller alla som omfattas av de i moratoriet förskrivna villkoren och specialmoratorium som är utställt till en enskild person.[1]

Under första världskriget utfärdades generalmoratorium på exekutivt indrivande av skulder i de flesta länder. I Sverige var under 1914 och 1915 ett generalmoratorium i växlande grad beviljat. Specialmoratorier var länge sällsynta i Sverige, men infördes genom lagar 14 mars och 31 mars 1931 med giltigheten senare förlängd till 28 februari 1932 i samband med Kreugerkraschen.[1]

I samband med rekonstruktion av företag som inte kunnat betala sina skulder kan moratorium beviljas av fordringsägarna.[2]

Exempel: Dödsstraffet verkställs inte förrän det är bevisat att den som skall avrättas inte vållas onödigt lidande.

Kreugerkraschen betecknar Kreugerkoncernens ekonomiska sammanbrott och konkurs 1932 och den ekonomiska kris som följde därav i Sverige. Ivar Kreugers företagsimperium var då högt belånat och befann sig i en allvarlig likviditetskris sedan finansiärerna börjat säga upp lånen i början av 1930-talet. Kreuger försökte rädda situationen med att ta upp nya lån under februari 1932 via den Svenska riksbanken och de största bankerna i Sverige men det hela slutade med att Kreuger avled av ett dödande skott den 12 mars 1932 i Paris, några dagar före ett planerat möte i Berlin med riksbankchefen Ivar Rooth.

Den 12 mars 1932, mitt på dagen, fann man Kreuger skjuten till döds i sin lägenhet i Paris. Kreuger låg på rygg fullt påklädd ovanpå sängen med pistolen liggande bredvid kroppen. På skrivbordet låg ett tjockt kuvert adresserat till Krister Littorin innehållande tre andra kuvert, ett adresserat till Littorin och de andra till Ivar Kreugers syster Britta respektive till Sune Scheéle. Breven till Sune Scheéle (som arbetade för Kreuger 1919-1932 och ansvarade för Kreugerkoncernens verksamhet i Indien under åren 1925-1930) och Ivars syster Britta har inte offentliggjorts. Brevet till Littorin som av någon oklar anledning var skrivet på engelska fast han var Kreugers närmaste svenska medarbetare, hade följande lydelse:

"I have made such a mess of things that I believe this to be the most satisfactory solution for everybody concerned. Please, take care of these two letters also see that two letters which were sent a couple of days ago by Jordahl to me at 5, Avenue Victor Emanuel are returned to Jordahl. The letters were sent by Majestic - Goodbye now and thanks. I K."

Detaljerna kring Ivar Kreugers död har inte blivit helt klarlagda. Den officiella förklaringen är dock att Ivar begick självmord, i första hand beroende på den svåra ekonomiska kris som hans imperium hade försatts i under 1931 och som kulminerat under februari-mars 1932 som enbart Ivar Kreuger personligen insåg vidden av genom att han inte hade delgett styrelsen all information, men som hade avslöjats om riksbanken hade fått ta del av alla detaljer i koncernens ekonomiska situation, vilket var riksbankens och Ivar Rooths avsikt att reda ut vid det planerade mötet i Berlin, ett möte som dock aldrig kom till stånd.

Konkursen fick såväl politiska som stora ekonomiska konsekvenser med en förändrad ägarstruktur i det svenska näringslivet. Statsminister C G Ekman anklagades för att hans parti tagit emot ekonomiska bidrag av Kreuger och i samband med detta skulle ha lagt beslag på en del av bidragen för egen del. Det senare kunde dock inte bevisas men anklagelserna ledde till slut till att han tvingades avgå i augusti 1932.

Att konkursen fick en sådan förödande effekt på många områden i främst Sverige visas av att koncernen under 1930 svarade för nära 64 procent av den totala omsättning på Stockholms fondbörs.[2]

Många mindre investerare, både enskilda personer, mindre företag och bankirfirmor som investerat i Kreugerpapper drabbades hårt av kraschen. Antalet konkurser blev omfattande och drabbade många enskilda personer hårt då de fick se sina besparingar gå upp i rök. Flera personer i Kreugerföretagen åtalades för bokföringsbrott och några fick avtjäna längre fängelsestraff. Skandinaviska banken som stod för närmare hälften av krediterna och borgensåtagandena från det svenska banksystemet till koncernen erhöll statligt stöd för att överleva. Delar av tändsticksimperiet återuppstod 1936 i företaget Svenska Tändsticks Aktiebolaget.

Kreugerkoncernens konkurs inbegrep också att Kreugers dödsbo försattes i konkurs, till stor del beroende på att det var omöjligt att reda ut vad som tillhörde Kreuger privat och vad som ägdes av hans olika företag. Kreugers samtliga "privata" ägodelar som möbler, hans privata bibliotek, all värdefull konst i hans olika bostäder, båtar etc. och t.o.m. personliga tillhörigheter och presenter av betydande värde såldes ut. Eftervärlden har bedömt att utförsäljningen av Ivar Kreugers samtliga ägodelar till stor del drevs fram av den allmänna opinionen som krävde en hämnd för sina stora förluster på Kreugerimperiets värdepapper. Det mesta av lösöret såldes av konkursförvaltaren på olika auktioner som hölls under hösten 1932. I hans testamente angivna ägodelar och kontanta belopp till olika personer ströks helt och hållet. Till Ingeborg Eberth hade Kreuger i sitt testamente avsatt 500 000 kronor (penningvärde 2007 cirka 14 miljoner kr) vilket följaktligen aldrig utbetalades.[3]

Många företagsanalytiker har genom åren försökt förstå vilken strategi Kreuger kan ha haft under den allt snabbare expansionen. Man anser att han måste ha varit medveten om att koncernens verkliga vinster knappast motsvarade värdet på företagets värdepapper och även att uppgivna prognoser på framtida vinstutveckling var alltför optimistiska. Ett stående inslag i koncernens redovisning var mycket allvarliga bokföringsfel till Kreugerkoncernens fördel, exempelvis tillgångar som tagits upp till dubbelt värde via dotterbolag, som han också måste ha varit medveten om. Bland andra Thunholm anser att det bara var Kreuger som hade full insyn i företagets ekonomiska ställning och att han själv styrde det mesta i koncernen. Vid många transaktionstillfällen informerade han aldrig styrelsen eller gav en felaktig information. Bristerna i information eller helt utebliven information skulle ha varit den grundläggande orsaken till de allvarliga bokföringsfel och den övervärdering av koncernens tillgångar som uppdagades vid konkursutredningen. Många transaktioner var svåra att följa, vilket förutom koncernens storlek, starkt bidrog till att konkursutredningen tog ovanligt lång tid.[6]

En analys som framfördes i Bonniers konversationslexikon 1943 var att Kreuger med all sannolikhet som första steg var ute efter ett nära nog fullständigt världsmonopol på tändstickstillverkning. När detta väl var uppfyllt skulle han kunna höja priserna till en nivå som skulle täcka skillnaderna mellan värdepapprens marknadsvärde och företagets verkliga ekonomiska ställning. Med detta som bas skulle Kreuger gå vidare med samma strategi inom en rad andra områden, som telekommunikation, verkstadsindustri, gruvnäring, cellulosa- och skogsindustri. Försäljningen 1931 av en majoritetspost aktier i L.M. Ericsson till huvudkonkurrenten ITT, som han hade förvärvat året innan, gick stick i stäv med hans målsättning att öka aktieinnehavet i svensk industri och måste ses som motiverad av koncernens likviditetskris, som blev akut mot slutet av 1931.[6]

Vissa analytiker har hävdat att expansionen utanför tändsticksindustrin, som inleddes i ett tidigt skede i koncernens utveckling, med all sannolikhet hade att göra med att Kreuger ansåg det för riskfyllt att enbart satsa på tändsticksindustrin och kan ha förutsett en nedgång i tändsticksindustrins utveckling i jämförelse med andra branscher. En tänkbar fortsättning på första världskriget och ambitionen att förhindra ett nytt krigsutbrott kan också ha spelat in i Kreugers strategi. Många[6] anser att Kreugers stora utlåning till länder i Europa, i samarbete med regeringarna i USA och Sverige, där merparten av lånekapitalet togs upp genom utgivande av debentures men också som direkta lån i främst amerikanska banker under perioden 1925-1930, som skulle användas för uppbyggnaden av Europa efter första världskriget, i första hand var avsedd att förhindra ett nytt krigsutbrott. Kreuger kombinerade utlåningen med långa amorteringstider och förmånliga räntor med att skaffa sig monopol i tändsticksindustrin, vilket ingen annan hade lyckats med. Det stora lånet till Tyskland 1929 hade effekten att bidra till upprustningen av krigsindustrin. När Adolf Hitler kom till makten 1933 slutade Tyskland att avbetala på lånet.[6]

Spåren efter Kreugerkraschen, som av många i kombination med effekterna av den stora depressionen anses som den största företags- och finanskraschen i modern tid, syns även idag; så är till exempel röstmajoriteten i L M Ericsson delad mellan Handelsbanken och familjen Wallenbergs Investor för att säkerställa kontinuitet och stabilitet för bolaget. Denna överenskommelse träffades efter Kreugerkraschen.

Riksbanken är Sveriges centralbank med säte i Riksbankshuset, Stockholm och en myndighet under riksdagen. Den grundades år 1668 efter beslut under Riksdagen 1668 och den gavs namnet Riksens Ständers Bank och anses vara världens äldsta centralbank.[1] Riksbanken ansvarar för penningpolitiken med målet att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har även uppdraget att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Banken grundades då Stockholm Banco (även kallad "Palmstruchska banken") gick omkull år 1668 och köptes upp av Sveriges riksdag. Stockholm Banco var Sveriges äldsta bank, och den första europeiska banken som gav ut sedlar. Konkursen berodde på denna sedelutgivning (se Uttagsanstormning), och misstron efter grundaren Johan Palmstruchs bakslag fick till följd att det dröjde länge innan tillstånd gavs för ny sedelutgivning. Riksbanken anses även som en av världens äldsta centralbanker, och har även ansetts som den äldsta. Det finns dock några banker som man också kan anse som tidiga centralbanker. Här ser man exempelvis Nürnberger Bank från 1498, Hamburger Bank från 1619 och Preussische Bank från 1766, vilka efter Tysklands enande 1871 var bildande delar till Reichsbank som upphörde efter Tysklands kapitulation 1945. Det finns även några franska banker som eventuellt kan anses som tidiga centralbanker såsom Banque Générale från 1716 och Caisse d'Escompte från 1776.[2][3] Dock kan man troligen anse Riksbanken som den äldsta centralbanken som fortfarande är i drift.

Riksbankens ställning som centralbank härrör från 1897 när den första "Riksbankslagen" antogs samtidigt med en lag som gav Riksbanken exklusiv rätt att trycka sedlar. Bakom beslutet låg upprepade krav på att de privata bankerna skulle upphöra med att utfärda sedlar då det ansågs att vinsterna från tryckandet av sedlar skulle tillfalla det allmänna. De första rikssedlarna började Riksbanken ge ut de första åren in på 1900-talet.

Den svenska valutan var till 1931 säkrad mot guld och papperssedlarna kunde bytas mot guldmynt. Enligt Sveriges grundlag var banken ända till 1975 skyldig att kunna byta sedlar mot guld. År 1931 infördes dock en särskild temporär lag som befriade banken från den skyldigheten. Denna temporära lag förnyades varje år till dess att den nya grundlagen ratificerades 1975. Då frigjordes banken från regeringen och blev en fristående organisation utan skyldighet att kunna byta sedlar mot guld.[4]

Riksbanken är en myndighet under Sveriges riksdag och därför en del av staten. Den är en självständig riksbank vilket innebär att ingen annan myndighet får lägga sig i Riksbankens beslut när det gäller penningpolitik.[5] Detta är lagstadgat sedan den 1 januari 1999.

Riksbankens syfte är att upprätthålla prisstabilitet och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Det är riksbanken som ger ut sedlar, mynt och fastställer referensräntor, till exempel reporäntan. Riksbanken fick 1904 ensamrätt att ge ut sedlar och mynt i Sverige.

Riksbankens tolkning av målet om ett fast penningvärde är att inflationen ska vara låg och stabil. Målet är satt till 2 %. Riksbankens främsta verktyg för att påverka inflationen är räntan men även deras möjlighet att ändra penningmängden.

Som medel att stabilisera den svenska valutan har Riksbanken en guld- och valutareserv. Den 30 april 2013 var värdet på guldreserven 38,5 miljarder kronor (omfattande 125,7 ton guld) och värdet på valutareserven (c:a 50% US Dollar) var 369,1 miljarder kronor.[7]

Efter att kronan släpptes fri, den 19 november 1992, förändrades riksbankens mål från att försvara kronans fasta växelkurs till att arbeta med ett inflationsmål, som sedan dess varit vägledande för penningpolitiken.

Investor AB är ett svenskt investmentbolag som bildades 1916 och som allt sedan starten kontrolleras av familjen Wallenberg genom de så kallade Wallenbergstiftelserna som är huvudägare i företaget. Bolaget förvaltar röststarka aktier i framförallt svenska företag. Investor har 21 162 anställda med huvudkontor på Arsenalsgatan 8C i Stockholm och kontor i Amsterdam, Peking, Hongkong, Menlo Park (i Kalifornien), New York och Tokyo. Bolaget är noterat på Nasdaq Stockholms storbolagslista.

Investor grundades 1916 som en avknoppning från Stockholms Enskilda Bank och börsintroducerades redan efterföljande år. I den ursprungliga portföljen hade Investor innehav i företag som AB Scania-Vabis och AB Diesels Motorer. Under 1920-talet var Investor, med Jacob Wallenberg i spetsen, med och omstrukturerade Astra vilket även det skulle visa sig bli ett långvarigt intresse. Kreugerkraschen, i början av 1930-talet, ledde till att Investor tog över Ivar Kreugers intressen i en rad bolag, såsom Ericsson, SKF och STAB. Efter andra världskriget etablerade företaget vad som kom att bli långsiktiga innehav i bolag som Separator, ASEA, Stora Kopparberg, Kopparberg-Hofors och Wifstavarf. Portföljen utökades genom bland annat inköp i Electrolux, 1956, och en rad fusioner och avknoppningar blev också verklighet.

Företaget är en av de främsta medlemmarna, benämnda Capital Partners, i Handelshögskolan i Stockholms partnerprogram för företag som bidrar finansiellt till Handelshögskolan i Stockholm och nära samarbetar med den vad gäller utbildning och forskning.[4]

Wallenberg är en svensk framstående finansfamilj känd sedan släktens grundare André Oscar Wallenberg grundade Stockholms Enskilda Bank 1856.[1] Familjen kontrollerar indirekt en tredjedel av Sveriges BNP genom sitt bank- och industriimperium.[2] Globalt avviker släkten från andra ledande finansfamiljer i andra länder i avseende om inflytande över ett lands näringsliv.[3] Släkten har i Sverige haft ett dominerande inflytande över näringslivet i mer än ett sekel.[4]

Wallenbergsläkten kontrollerar och är majoritetsägare i flera stora svenska och andra europeiska industrikoncerner, till exempel världsledande multinationella telekommunikationsföretaget Ericsson, Skandinaviska Enskilda Banken, Stora Enso, Nasdaq, Wärtsilä, Electrolux, ABB, SAAB och SAS Group.

En lång rad med företeelser är uppkallade efter medlemmar i släkten. Till exempel maträtten wallenbergare,[5] uppkallad enligt vissa efter bankmannen Marcus Wallenberg.

Äldste kände anfader var rusthållaren i Herseberga i Skärkinds socken, Östergötland, Per Hansson (1670–1741), som 1692 gifte sig med Kerstin Jacobsdotter Schuut (1671–1752). Deras barn kallade sig omväxlande Hertzman och Wallberg, och utgör med förgreningarna Wallberger och Wallenberg den så kallade Hersebergasläkten. Per Hanssons var far till kronolänsman Jakob Persson Wallberg (1699–1758) i Vifolka härad.[4][6] Jacob Wallenberg var skeppspräst på en ostindiefarare, och har skildrat sin första resa i skriften Min son på galejan.

Det wallenbergska finanshuset grundades av André Oscar Wallenberg som 1856 startade Stockholms Enskilda Bank, efter skotsk bankmodell, vilken är en av föregångarna till dagens Skandinaviska Enskilda Banken (SEB).

Under 1920-talet var Wallenbergsfären och Ivar Kreuger huvudkonkurrenter om makten inom det svenska näringslivet. När Kreuger gjorde sin (sista) framställan i februari 1932 till Riksbanken om bankgarantier, gick alla de stora svenska affärsbankerna med på detta utom Stockholms Enskilda Bank. Efter det att Kreugers bolag försatts i konkurs, övertogs flera av de Kreugerkontrollerade industriföretagen av Wallenbergsfären och dessa utgör fortfarande kärnan i nuvarande innehav.

Förvaltandet och utvecklandet av resterna av det kreugerska imperiet kom att falla på Marcus Wallenberg, som dominerade det svenska näringslivet under mer än ett halvt sekel. Tillsammans med Curt Nicolin lade han grunden, under och efter andra världskriget, till familjens maktposition inom svenskt näringsliv. Efter Marcus Wallenbergs död uppstod ett maktvakuum inom sfärens ledning. Hans äldste son Marc hade begått självmord 1971 och den yngre sonen Peter, vilken av fadern inte ansågs skickad att klara en ledande befattning inom sfären,[fotnot behövs] hade hållits tillbaka under hela[fotnot behövs] sin levnad. Därmed hamnade sfärens ledning i praktiken hos tjänstemän inom Investor.[7][8] Peter Wallenberg tog dock i praktiken befälet inom sfären under 1980-talet och ökade de ägande stiftelsernas förmögenheter avsevärt. Han var aktiv in i det sista, han avled 2015, men sönerna Jacob (född 1956) och Peter jr (född 1959) och deras kusin, Marcs son Marcus (född 1956) leder numera (2019) verksamheten.[9]

Knut Agathon Wallenberg, ofta benämnd K A Wallenberg, född 19 maj 1853 i Katarina församling i Stockholm, död 1 juni 1938 i Skeppsholms församling i Stockholm,[5] var en svensk bankman, politiker och filantrop.

Alice Olga Constance Wallenberg (/aˈliːs/), ogift Nickelsen, född 4 juli 1858 i dåvarande Kristiania i Norge, död 1 mars 1956 i Skeppsholms församling i Stockholm[1], var en norsk-svensk donator. Hon var från 1878 gift med finansmannen och politikern Knut Wallenberg (1853–1938). Genom deras donation på 20 miljoner kronor skapades Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse år 1917.[2] Wallenberg var styrelseledamot för Svenska sällskapet för rashygien[3].

Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse (KAW) är en svensk allmännyttig stiftelse som grundades av Knut Agathon Wallenberg och hans maka Alice Wallenberg år 1917. Stiftelsen är huvudsakligen inriktad på att ge stöd till forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, genom långsiktiga anslag till fri grundforskning av högsta internationella klass.

Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse har sedan 1917 delat ut drygt 27,2 miljarder kronor till excellent svensk forskning och utbildning, varav nästan 14,5 miljarder kronor de senaste tio åren (2018). De senaste årens anslag på närmare 2 miljarder kronor per år har inneburit att Stiftelsen placerar sig som en av de största privata forskningsstiftelserna i Europa.

Svenska sällskapet för rashygien bildades 1909 med avsikt att stödja forskning och även hålla föredrag omkring rashygien.[1] Dess syfte var att "stödja strävanden för kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa."

Sällskapet fick vid något tillfälle tjänstgöra som remissinstans, till exempel 1910 i preventivmedelsfrågan, men nådde inga större opinionsmässiga framgångar före det första världskriget.

Efter kriget kom rasbiologifrågan att bli aktuell igen efter att varit mindre debatterad under kriget. Herman Lundborg, docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetslära, hade tankar på att grunda en kulturakademi och sällskapet vaknade åter till liv. Man gav ut en populärvetenskaplig serie om frågor som sterilisering och genetik. 1919 arrangerade medlemmar i sällskapet en utställning om "svenska folktyper", vilket var ett mer neutralt uttryck för rastyper, som sattes upp i fem svenska städer. Samma år föreslog Frithiof Lennmalm att man borde inrätta ett nobelinstitut för rasbiologi. Förslaget genomfördes inte, men i stället framfördes förslag om ett statligt institut. Sällskapet nådde sitt mål 1921, då Statens institut för rasbiologi bildades med Lundborg som chef.

Som du kanske förstår, så grenar det ut enormt mycket mer än så här.. otroligt mycket mer än så här