" Som DN berättat tycks publiken återvända till de stora scenerna i Europa (16/8). Den har bara väntat på vikande smittkurvor. Att denna goda statistik kommer att återspeglas på de svenska scenerna är mindre sannolikt. Det står fortfarande och väger. Vad beror det på? Folkhälsomyndigheten? Jag misstänker att det finns en annan förklaring.

Teatern är på väg att tappa minnet.

De senaste 25 åren har jag minst en gång i kvartalet upprepat vad Erland Josephson i en DN-intervju 1996 varnade för: ensembleteaterns död. Han fruktade att det skulle leda både till hantverkets försvagning och till publikens trolöshet. I Sverige har ensemblen länge haft en stark ställning. Å ena sidan den offentliga subventionerade teatern – å andra sidan den privata. 68-rörelsen såg visserligen Dramaten som en huvudfiende; ofta på goda grunder. Östermalm, enväldiga regissörer…

Digitaliseringen och ”de stora politiska kraftspelen” påverkar hur minnet och därmed även glömskan rör sig genom samhälle

Kanske blundade vi trots allt för att privatteatrarna var en dialogpartner. Det fanns något att jämföra med. Huset hade många ingångar. Bra för teaterkritiken. Aldrig tyst.

”Det pågår en sorts strid om minnet”, konstaterar författaren och historikern Maja Hagerman i en intervju inför utgivningen av hennes nya essäbok (DN 29/8). ”Vårt sätt att minnas håller på att förändras.” Det som borde intressera oss i detta sammanhang är att minnet ”flyttar ut”, att det inte finns kvar i våra kroppar. Digitaliseringen och ”de stora politiska kraftspelen” påverkar hur minnet och därmed även glömskan rör sig genom samhället: ”Vi kan ha stora omvälvningar framför oss”.

Bokens titel är ”Minnesbrunnen” och min första tanke var – vilken lysande metafor för det som Erland Josephson försvarade och nu såg sina! Vad är ensembletraditionen om inte teaterns kollektiva minne? Det är på väg att glida isär. Skådespelarnas kunskaper går inte längre i arv, som när Jan-Olof Strandberg spelade ”I väntan på Godot” mot Ernst-Hugo Järegård på Dramaten och några säsonger senare Narren i ”Trettondagsafton”, medan Järegård triumferade som Hjalmar Ekdahl mot Lena Nyman och Margaretha Krook i Ibsens ”Vildanden”.

Vi som såg dem var delar av samma kollektiva minne.

Marie Göranzon väckte viss munterhet när hon på en av Dramatens presskonferenser i våras höjde rösten och varnade för att nationalscenen riskerade att kapa banden med sin trogna publik. Hon borde ha tagits på allvar. Privatteatrarnas återtåg, publikens uppdelning i specialintressen, teaterkritikens envist krympande resurser, skådespelarna med sina korttidsanställningar, agenter och coacher, det senare sannolikt en bidragande orsak till monologens popularitet på senare år…

Maja Hagermans omvälvningar verkar redan vara här. Teater handlar om att glömma sig själv, att förvandlas, att som Hermia i ”En midsommarnattsdröm” sövas och vakna och tycka sig se allt dubbelt. Medan vår FB-generation är upptagen av att bekräfta och förverkliga sig själv. Längre från teaterns minnesbrunn går det inte att komma.

Jag har förstått att Linda Zachrison, tillträdande chef på Göteborgs stadsteater, talar sig varm för ensemblens överlevnad. Det måste vara rätt plats med tanke på att Göteborgs stadsteater är berömd för sin långa och starka ensembletradition."