--> --> -->

I Kosovo som i Ukraina skapar samma västerländska "osynliga hand" konflikt.

I båda fallen utövade västvärlden ingen press på den sida de stöder för att hålla sig till undertecknade internationella avtal.

Utöver konflikten i Ukraina står Europa nu inför utsikterna för en förnyad konflikt i Kosovo, Serbiens utbrytarprovins (officiellt namngiven Kosovo och Metohija enligt den serbiska konstitutionen). Kosovos ensidiga utträde erkändes av västmakterna 2008. Detta skedde nio år efter Natos attack mot Serbien och Förbundsrepubliken Jugoslavien, varefter Natos styrkor ockuperade provinsen och hjälpte till att installera en etniskt albansk ledd regering dominerad av före detta medlemmar i terrororganisationen Kosovos befrielsearmé.

Den nuvarande krisen utlöstes av Kosovos etniska albanska premiärminister, Albin Kurti, som till en början ville tvinga majoriteten av den serbiska befolkningen i norra delen av regionen att acceptera kosovanska registreringsskyltar och ID-papper från och med den 1 augusti, och att förbjuda inresa till provinsen eller utfärda tillfälliga papper till resenärer med serbiskt utfärdade skyltar och dokument.

Kurti försökte sig på ett liknande jippo i september 2021, vilket utlöste en kris där lokala serber i norra Kosovo organiserade vägspärrar och Kosovopolisen enligt uppgift misshandlade och skrämde serbiska civila, medan myndigheterna i Belgrad satte den serbiska militären i hög beredskap och beordrade överflygningar med stridsflyg över den administrativa gränsen mellan egentliga Serbien och Kosovo. EU förmedlade så småningom ett tillfälligt avtal, i avvaktan på en slutlig överenskommelse som skulle nås i april, i EU:s regi. Det har dock inte blivit något av.

Från Kosovo till Ukraina verkar det finnas ett mönster när det gäller avtal där västmakterna har en hand. Sedan starten av årets speciella militära operation i Ukraina har ryska tjänstemän upprepat gång på gång att västvärlden aldrig hade pressat Kiev att uppfylla sin del av fredsavtalet från Minsk 2 från 2015, avsett att avsluta Kievs konflikt med Donbassrepublikerna. Nyligen erkände den tidigare ukrainska presidenten Petro Porosjenko öppet att Ukraina aldrig hade för avsikt att uppfylla avtalet utan bara köpte tid tills det kunde bygga upp en armé som kan överrösta Donbass.

Situationen med Kosovo är inte mycket annorlunda. EU förmedlade ett avtal mellan Pristina och Belgrad i april 2013, det så kallade Brysselavtalet, genom vilket Serbien skulle avveckla sina "parallella" polis- och rättsliga strukturer i Kosovo och övertyga Kosovo-serberna att acceptera integration i Kosovo-polisen och rättssystem, utan att erkänna territoriets oberoende. Och Belgrads myndigheter gjorde detta, trots ett stort offentligt ramaskri över flytten.

Det fanns dock en andra del av avtalet, genom vilket Pristina var skyldig att bilda en sammanslutning av serbiska kommuner, med betydande lokala befogenheter och kopplingar till det egentliga Serbien. Den albanska delen av Brysselavtalet har ännu inte uppfyllts. Eller, som den serbiske presidenten Aleksandar Vucic sa den 31 juli, 3 390 dagar har gått sedan Brysselavtalet undertecknades, och fortfarande inget tecken på föreningen.

Liksom i fallet med Ukraina har det kollektiva västvärlden satt absolut noll press på den sida som det stöder för att uppfylla sin del av ett undertecknat internationellt avtal. Och återigen, som i fallet med Ukraina, har detta uppmuntrat Pristina att inta en alltmer krigförande hållning, vilket mycket väl kan leda till en allvarligare konflikt.

Det finns ytterligare en ingrediens till Kosovo-blandningen, tack vare Ukraina-konflikten. Serberna – både i Serbien och Bosnien och Hercegovina – står nämligen praktiskt taget ensamma bland europeiska folk när de vägrar att ansluta sig till västerländska sanktioner mot Ryssland, och genom att konsekvent visa öppet stöd för Rysslands särskilda militära operation i Ukraina. Som ett resultat av detta har regeringen i Belgrad varit under konstant, ökande press från västerländska huvudstäder, såväl som EU och NATO, att ändra sin politik och ansluta sig till västvärldens kollektiva ekonomiska självmord.

Eftersom Belgrad har visat sig vara en tuff nöt för väst att knäcka diplomatiskt när det gäller att bekämpa Ryssland, är det inte alls långsökt att föreställa sig att kosovoalbanerna bara kan ses av väst som ett användbart verktyg för att ytterligare vrid skruvarna på Belgrad. På samma cyniska sätt som de olyckliga ukrainarna används för att pressa och försvaga Ryssland.

De kommande dagarna och veckorna kommer säkert att säga oss mycket. Den tillfälliga uppskov med Kosovos myndigheters en månads senareläggning av deras förbud mot serbiska registreringsskyltar och identifieringshandlingar till den 1 september kan verka uppmuntrande. Man bör dock alltid komma ihåg att västvärlden har alla verktyg som krävs för att pressa Pristina att uppfylla Brysselavtalet och rent allmänt, att agera. Kosovo är helt beroende av ett jämnt flöde av västerländska ekonomiska infusioner och Natos säkerhetsstöd.

Den serbiske presidenten har offentligt uttalat att Serbien inte är intresserad av en förnyad konflikt men inte kommer att tillåta att dess folk skadas och missbrukas av Kosovos säkerhetsapparat. Om de största västmakterna inte tyglar Kurti och istället för att pressa honom att uppfylla tidigare undertecknade avtal, låter honom använda våld och göra sina aviserade ensidiga drag i september, eller ännu tidigare, kan det betyda åtminstone ett par saker : 1) att hotet om nytt våld i Kosovo användes av väst för att utvinna ytterligare några eftergifter från Belgrad, kanske bakom kulisserna, som har att göra med bildandet av en ny serbisk regering, eller 2) att västvärldens belägrade politiska eliter vill ha och kanske desperat behöver bryta ut en annan konflikt i Europa. Eller kanske till och med båda dessa.

Det enda som tyvärr är svårt att föreställa sig är att USA och EU faktiskt gör något för att i grunden bidra till en fredlig lösning på denna kris.