" ”Män, allt det här ni hör om att Amerika inte vill slåss, och vill hålla sig utanför kriget, det är en massa hästdynga. Amerikaner älskar att slåss”.

USA:s pansargeneral Pattons tal till den tredje armén 1944 har blivit en klassiker. Pattons budskap skiljer sig en del från de nutida svenska medieprofilerna Calle Schulman och Fredrik Strage, som har utlöst debatt genom att deklarera att de inte är beredda att dö för Sverige.

”Ursäkta min brist på patriotism men att offra sitt liv för Sverige är inte mer begåvat än att offra sitt liv för, säg, Luxemburg eller Australien eller något annat meningslöst ställe”, skrev Strage i DN.

Calle Schulman, kanske mest känd som lillebror till poddaren, författaren och DN-skribenten Alex Schulman, frågade sig i P3 varför han skulle försvara Sverige: ”Stå upp för vad, ärligt hörni? Det finns massor andra länder och värderingar som är bättre än våra”.

Hästdynga, skulle nog general Patton säga till Schulman och Strage. Men mycket har hänt sedan pansargeneralen förberedde sina trupper med ett tal. 78 år senare vill USA till nästan varje pris hålla sig utanför kriget i Ukraina. Att undvika en direkt konfrontation med Ryssland är den avgörande gränsen i den amerikanska strategin.

Huvudargumentet är att det skulle riskera att leda till ett tredje världskrig.

Den 51:a delstaten

Göran Eriksson bor i Washington DC och skriver under vinjetten ”Den 51:a delstaten” om fenomen i skärningspunkten mellan svensk och amerikansk politik. Han var tidigare under många år SvD:s inrikespolitiska analytiker.

Vladimir Putins krig i Ukraina har inte bara aktualiserat frågan om vilka länder som är beredda att aktivt strida på Ukrainas sida mot Ryssland. Det svaret visade sig ju vara enkelt – inga alls.

Det handlar också om det individuella ansvaret, och om kanske lite ovana begrepp som skam, skuld och mod. Volodymyr Zelenskyjs personliga exempel, men också det ukrainska folkets väpnade kamp mot övermakten, har imponerat på västvärlden.

Det är en fasanfull verklighet men samtidigt en sorts hjältesaga som väcker den här frågan; hur skulle du själv agera? Och det finns opinionsmätningar som försöker ta reda på svaret. I USA ställdes i början av mars den här frågan i en mätning gjord av universitet Quinnipiac: "Vad skulle ni göra om ni var i samma position som ukrainare är nu, stanna kvar och slåss eller lämna landet?"

55 % av de tillfrågade amerikanerna svarade att de skulle stanna och kämpa, medan 38 procent berättade att de skulle fly.

Det är alltid svårt att jämföra mätningar och ännu svårare när de görs i olika länder. Novus frågade ungefär samtidigt svenskar ”Om Sverige invaderades av en utländsk makt, skulle du vara beredd att aktivt försvara dig och Sverige?” Då svarade 60 procent ja. 19 procent sa nej, 21 procent visste inte.

Om den mätningen ger en korrekt bild, så är anhängarna av Strage-Schulman-doktrinen alltså i klar minoritet.

I USA väckte undersökningen förstämning, framför allt på den konservativa sidan. ”Det verkar som att detta land står inför en existentiell kris, och vi borde ha en uppriktig diskussion om varför så jämförelsevis få amerikaner nu är villiga att riskera sina liv till försvar av detta land” skrev juristen Jonathan Turley på högerlutande Fox News.

Eller känslorna var kanske blandade, för mätningen bekräftade samtidigt en del av högerns världsbild. Av Demokraternas sympatisörer svarade 52 procent att de skulle fly – bara 40 procent skulle slåss – men bland Republikanernas anhängare var det 25 procent som skulle lämna landet medan 68 procent tänkte slåss.

I det polariserade USA är det förstås få saker som kan höja adrenalinhalten så mycket som indicier på att motståndarna är ett gäng kycklingar. Mätningen fick Wall Street Journals ledarskribent att tänka på ett gammalt skämt: ”En liberal är någon som är för vidsynt för att stå på sin egen sida i ett gräl”.

Han konstaterar sedan att den enda rimliga reaktionen är avsky. Han noterar att de 52 procenten – av Demokraternas väljare – hade kunnat ljuga och säga "Ja, jag är en patriot. Jag stannar och kämpar." Att de inte tog den chansen ”tyder på att de sätter antipati mot sitt land över den nästan universella mänskliga impulsen att inte framstå som en quisling.”

I Sverige har vi just fått se en liberal partiledare avgå, efter att hon i ett samtal hade resonerat om att ta sig till Norge i händelse av krig. I en annan tid hade ett sådant resonemang kunnat uppfattas som intressant – Nyamko Sabuni har högst personliga erfarenheter av flykt. Hon föddes i Burundi dit hennes familj hade lämnat förföljelserna i Kongo-Kinshasa. Som 12-åring kom hon till Sverige.

Men Zelenskyj-effekten våren 2022 gör sådana resonemang omöjliga för en svensk partiledare.

En intressant parallell mellan den svenska och den amerikanska mätningen är den politiska tendensen – alltså att människor på högerkanten verkar vara mer benägna att slåss än de på vänstersidan.

I Novus mätning ser det ut så här med stridsviljan i partierna, i en fallande skala: 73 procent av SD-väljarna säger att de aktivt skulle försvara Sverige liksom 66 procent av M-KD-väljarna, 58 procent av L-C-väljarna, 56 procent av V-MP-väljarna och 55 procent av S-väljarna.

Jag upprepar reservationen för internationella jämförelser, men det här drar till sig blicken: inte i något svenskt parti är stridsviljan så låg som bland Demokraternas väljare – alltså 40 procent. Då är USA ändå ett land som regelbundet är i krig och där veteraner och aktiva militärer hyllas som hjältar.

Att vänstern är mindre sugen på att slåss har förstås piggat upp högermedier också i Sverige. ”Om Sverige anfölls så skulle väl den liberala eliten lulla runt medan hälften av de rödgröna, varav jag antar att en majoritet är kvinnor, skulle vifta med vit flagg för att bjuda invasionsstyrkorna till förhandlingsbordet”, skriver Ann-Charlotte Altstadt i Bulletin.

Men även S-skribenter har reagerat. Om siffrorna stämmer ”är det för jävligt” skrev Stig-Björn Ljunggren i Sydöstran. Ändå är förstås Novus-siffrorna uppumpade av Putins krig i Ukraina.

Regeringen tyckte redan före krigsutbrottet att något måste göras – i den senaste försvarspolitiska inriktningspropositionen gjordes ”försvarsviljans stärkande” till ett uttalat mål.

Om rädslan att dö är en del av problemet, så kanske general Pattons mest berömda formulering i det där talet kan hjälpa:

”Ingen jävel har någonsin vunnit ett krig genom att dö för sitt land. Man vinner genom att få den andra stackars dumma jäveln att dö för sitt land.”